Tidskrift om sex och politik
Tidskrift om sex och politik
Krönika

Att hångla med en skyltdocka

Kristina Lindquist pluggar sex och samlevnad med Glee och vill att vi ser på mer tv i skolan.

kristina lindquistSå gick Juno i repris igen. Vilken skitfilm. »Fostret har naglar« säger pro-life-aktivisten och den abort som nyss kändes självklar blir plötsligt otänkbar. Om någon i filmteamet hade orkat googla hade de vetat att naglarna kommer i vecka elva – långt efter Junos besök på abortkliniken. Juno får välja vad hon vill. Men om manusförfattaren Diablo Cody är så progressiv som hon hävdat i media hade hon kanske kunnat vrida lite på att en femtonåring utsätter sig för att genomgå en högst oönskad graviditet och följande bortadoption? Kanske nämna att amerikanska kvinnors tillgång till abort är kraftigt kringskuren, att aborter inte får utföras i den vanliga sjukvården, och att antalet kliniker är få?

För det är inte oväsentligt hur abort, sex och hbt-frågor skildras i populärkulturen. 1986, samma år som den hårdföra antiabortgruppen Operation Rescue grundades i USA, släppte Madonna singeln Papa Don’t Preach och framställde det som ett radikalt val att inte göra abort. Pro-life-rörelsen applåderade. Organisationen Feminists for Life tackade sångerskan och menade (felaktigt) att »unga kvinnor kan få abort i varje gathörn«. Låten hyllades också av ingen mindre än Tipper Gore – ni vet, Al Gores exfru som är mest känd för att sätta varningsetiketter på hiphopskivor. Samtidigt uppmanade Vatikanen till bojkott eftersom Papa Don’t Preach faktiskt kunde tolkas – ja, bokstavligt.

Catherine Ashcraft, forskare i pedagogik vid University of Colorado, har visat att film, musik och tv är centrala komponenter för hur unga människor tar till sig kunskap om sex. När undertecknad som sjuåring fick sin första svindlande insikt om osäkra aborter var det via underskattade klassdramat Dirty Dancing. Dansaren Penny blir ofrivilligt gravid med äcklet Robbie och aborten är självklar; i sig makalöst i ett Hollywood där ett abortbeslut alltid framställs som ett trauma. Kampen står i stället mot pengabrist och en klåpare med smutsig kniv. 23 år senare blir Tami Taylor, huvudkaraktär i hyllade tv-serien Friday Night Lights, nästan av med rektorsjobbet för att ha upplyst en elev om var hon kan få en laglig och säker abort.

››När undertecknad som sjuåring fick sin första svindlande insikt om osäkra aborter var det via underskattade klassdramat Dirty Dancing.‹‹

Ashcraft beklagar att populärkulturens potential i stort sett har ignorerats när det gäller utformningen av sex- och samlevnadsundervisningen i USA. Och det är bara att hålla med, även ur ett svenskt perspektiv: Enastående upplysningsfilmen Sex på kartan i all ära – både tonåringarna och jag vet att vi hellre ser tv-serien och musikalfenomenet Glee. Vilken tur då att vibratokidsen från Ohio är så sjukt sexfixerade. Det går sådär för skolans celibatförening, inte minst sedan kristna cheerleaderdrottningen Quinn visar sig vara gravid.

››Äh, vem vet? Jag blir kåt på killar, jag blir kåt på tjejer, en gång hånglade jag med en skyltdocka.‹‹

Glee räds inte de mest basala sexualkunskaperna. Stackars hunken Finn tror i en hel säsong att han har stått för befruktningen trots att han aldrig har haft vaginalt sex – det enda han fått utlösning i är en pool. Heta vikarien Gwyneth Paltrow kommer till undsättning och trär kondomer på gurkor och pratar relationer via Dixie Chicks. Avsnittet, som sändes den 8 mars i år, är givetvis dödskallemärkt i Mrs. Gores anda.

Men Glee var inte först med att kombinera popkultur och sexualupplysning. 1991 satt många av oss som förstenade framför Beverly Hills 90210 och rös inför kyska Donnas brandtal på föräldramötet, om vikten av gratis kondomer: »Don,t you think you ought to teach those kids how to swim?«. Att mycket har hänt sedan de vita, rika, Beverly-barnen funderade på aids och abort är dock uppenbart.

Helt enligt Ashcrafts uppmaningar om en kritisk blick på stereotypa reproduktioner tar sig Glee an vithet, funkisfrågor och heterosexism. När någon kommer ut är det utan etiketter: »Äh, vem vet? Jag blir kåt på killar, jag blir kåt på tjejer, en gång hånglade jag med en skyltdocka.« Så, kära pedagoger, missa inte de viktiga läromedel i sex och samlevnad som era elever redan glufsar i sig av sig själva. Men skippa gärna Juno på lektionstid.

Text: Kristina Lindquist, Ottars chefredaktör

Den här texten publicerades i Ottar #2 2011. Beställ numret här!

Fler artiklar

Intervju

»Lyssna på oss«

Leontine Olsbjörk kom till via donerade könsceller för 25 år sedan. Nu vill hon skapa samtal kring rätten till information.

Porträtt i svart och gult på carolina Hemlin och Ida Måwe.
Ledare

Oroande trender bland unga

Ottars chefredaktörer om resultatet i den senaste Ungdomsbarometern. Hur kommer attityder bland unga män att påverka sexualpolitiken i framtiden?