Behövs kondomer i bunkern?

När Ulrika Haraldsson öppnade broschyren Om kriget eller krisen kommer letade hon förgäves efter information om sexuellt våld. Det enda hon kunde hitta som hade en koppling till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter var tipset om att ha mensskydd hemma.

– Att det inte finns en rad om sexuellt våld i krisbroschyren är – ur feministisk synvinkel – ett svek. Vi vet att sexuellt våld ökar i krig, det har vi bland annat sett i forna Jugoslavien, Ukraina och Demokratiska republiken Kongo. Men var finns den beredskapen? 

Ordföranden för Svea kvinnojour i Kumla beskriver en kompakt tystnad. Ett monumentalt ointresse för att prata om de frågorna.

– Är man rädd att skrämma upp folk? Eller är det så att man helt enkelt inte beaktar mäns våld mot kvinnor när det finns ett större hot?

På Svea kvinnojour har de försökt att ta saken i egna händer och sökt pengar från Jämställdhetsmyndigheten för att göra en alternativ broschyr som riktar sig särskilt till kvinnor – men nekats.

– Det vi vet från Ukraina är till exempel att kvinnorna där efterfrågar dagen efter-piller. Man vill inte föda barn under krig. Det är farligt. Och särskilt inte om man blivit utsatt för sexuellt våld.

»Att det inte finns en rad om sexuellt våld i krisbroschyren är ett svek.«

_{Ulrika Haraldsson, Svea Kvinnojour Kumla}

I en krislåda bör det finnas dagen efter-piller, menar Ulrika Haraldsson. Men också kondomer och glidmedel. Hon beskriver en situation där man förstår att det finns en risk att utsättas för våldtäkt, i värsta fall upprepade gånger, och att det då kan vara ett sätt att försöka förbereda sig för att minimera risken för fysiska skador och oönskade graviditeter.

– Vi befarar också att vården inte kommer prioritera detta, att man får klara sig själv så länge man kan gå och stå. Därför behöver det spridas kunskap om hur man tar hand om varandra efter sexuellt våld.

Det är MCF, Myndigheten för civilt försvar (tidigare Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB), som ligger bakom krisbroschyren som först delades ut till alla hushåll under 2018, och sedan i en uppdaterad version 2024. Valter Vilkko jobbar med social hållbarhet och jämställdhet vid myndigheten.

– Broschyren är en slutprodukt av ett samarbete med många olika aktörer. Det jag kan säga är att frågan om sexuellt våld inte var helt frånvarande i diskussionerna, men varför det inte kom med kan jag inte svara på, säger Valter Vilkko.

»Soldater som återvänder med traumatiska erfarenheter från krig innebär en ökad risk för våld.«

Han berättar om en rapport som MSB tog framSoldater som återvänder med traumatiska erfarenheter från krig innebär en ökad risk för våld.«2024 utifrån erfarenheter från Ukraina för det svenska totalförsvaret. Där lyfter man att våld i nära relationer ökat sedan den ryska invasionen. Även erfarenheter från stormen Katrina i USA 2005 och från stora markbränder i Australien 2009 visar att våld i nära relationer tenderar att öka under kriser, när människor förlorar hem och inkomst, och då samhället är under press.

– Vi vet också att soldater som återvänder med traumatiska erfarenheter från krig innebär en ökad risk för våld, säger Valter Vilkko.

Men det sexuella våldet är bara en del. Beredskap för att säkerställa tillgången till sexuella och reproduktiva rättigheter och hälsa under kris och krig handlar också om förutsättningar för säkert sex, förlossningsvård, sexualupplysning, hivläkemedel och abortvård.

Sexualitet och reproduktion sätts inte på paus, varken under krig eller andra kriser – som kan bli långvariga. Men är det en självklar del i det svenska beredskapsarbetet som det ser ut i dag?

– Både ja och nej, säger Valter Vilkko och fortsätter: De som arbetar med beredskap är öppna för kunskapen. Det är inte samma läge som för bara sex år sedan, när vi genomförde den första stora totalförsvarsövningen sedan 1980-talet. Då var kunskapsnivån kring SRHR lägre.

Men kunskapen är fortfarande begränsad, menar han. Valter Vilkko berättar att han tagit upp SRHR-perspektivet i ett tiotal workshops med landets länsstyrelser och att MCF jobbade med frågan under totalförsvarsövningen 2020. Även i myndighetens vägledning om hur kommuner kan utforma särskilda trygghetspunkter finns SRHR med.

»Vi vill inte heller att människor söker sig över gränser för att få abortvård«

_{Valter Vilkko, MCF}

Abort är en totalförsvarsfråga, konstaterar Valter Vilkko. Det går inte att blunda för i uppdraget att värna människors liv och hälsa – både psykiskt och fysiskt.

– Vi vill inte heller att människor söker sig över gränser för att få abortvård eller att de gör illegala aborter, säger han.

Han tar Storbritannien och Frankrike under pandemin som exempel. I båda fallen tvingades man under pågående kris ändra regelverket för att möjliggöra abort i hemmet med digital vårdkontakt. I Storbritannien satte motsvarande Justitieombudsmannen i ett första skede stopp för regeländringen, innan det till slut kom på plats.

– Man måste se runt hörnet, förbereda sig på vad som sker när vården inte klarar av att vara tillgänglig på samma sätt. Då behöver det finnas en möjlighet att göra abort utan att söka sig till en vårdinrättning, säger Valter Vilkko.

Så är det inte heller i Sverige i dag. Det krävs ett första fysiskt möte med vården för att påbörja en abort som sedan kan slutföras i hemmet. Men det kan komma att ändras. I en statlig utredning från 2025 föreslås att abort ska kunna ske utan det första fysiska mötet.

Samhället ska fortsätta fungera så långt det är möjligt under krig och kris, det är grundprincipen. Och ansvaret för SRHR-frågor fördelas enligt samma princip som annars på myndigheter, vårdinrättningar, skolor och andra instanser. På Socialstyrelsen håller man nu på att ta fram en beskrivning över vad som är nödvändig vård för liv och hälsa utifrån ett uppdrag från regeringen.

– I korthet är den grundläggande utgångspunkten att det handlar om sjukdomar och skador som även med en kortare fördröjning kan innebära allvarliga risker för patienten, förklarar Bruno Ziegler, medicinskt sakkunnig på Socialstyrelsen som projektleder arbetet.

Det dröjer dock till januari 2027 innan Socialstyrelsen kommer med sina tolkningar av vad som är nödvändigt för liv och hälsa, den vård som måste erbjudas även under krig och kris, och vad som därmed kan stå tillbaka. I uppdraget från regeringen nämns förlossningsvård specifikt, men det gör inte abortvård.

– Det står att det ska handla om livshotande tillstånd och sådant som kan leda till varaktigt invalidiserat tillstånd. Även smittsamma sjukdomar, som faller under smittskyddslagen, finns med. Närmare uttolkningar kan vi inte säga något om ännu.

Socialstyrelsen ska också ta fram en lista över vilka läkemedel som behövs för att kunna bedriva vård som inte kan anstå. I det arbetet utgår man från två tidigare listor som myndigheten tagit fram om kritiska läkemedel. I den första, kortare listan, saknas läkemedel för abort och behandling av hiv. De finns däremot med på den andra, längre listan. Hormonella preventivmedel eller läkemedel vid klimakteriebesvär finns inte med på någon av listorna.

– Det blir ett omtag nu, men man kan få en fingervisning från tidigare listor, säger Bruno Ziegler.

Ingår det ett genusperspektiv i de här uppdragen som Socialstyrelsen har fått?

– Det gör det inte. Men i Socialstyrelsens projektmodell ingår att bevaka olika perspektiv.

Har ni det i de här fallen?

– Just genusperspektivet finns inte explicit uttryckt i detta arbete.

Ottar har varit i kontakt med flera aktörer för att få en övergripande bild av SRHR inom beredskapsarbetet. På frågan om var och hur förlossningar planeras att ske i händelse av krig svarar Region Stockholm att »Planering för höjd beredskap pågår inom alla vårdområden. Självklart kommer det finnas anvisade platser för hur förlossningsvården kommer hanteras i ett sådant läge men mer specifikt än så kan vi inte gå in på«.

Hur arbetas det för att se till att det finns tillgång till kondomer och därmed skydd mot oönskade graviditeter och sexuellt överförbara sjukdomar? Folkhälsomyndigheten hänvisar till regionerna. Region Skåne svarar att ett generellt tips är att uppdatera sin krislåda med kondomer och att hålla koll på bäst före-datum, men att »vi förser inte befolkningen med kondomer i fredstid och det planeras inte heller för detta i ofred«.

Myndigheten för totalförsvarsanalys skriver att det i nuläget inte finns några planer på att undersöka hur man tar hänsyn till SRHR och genusperspektiv när totalförsvaret rustar upp: »Nej, vi har inte gjort – eller planerar att göra – någon analys/ utvärdering av det slag du nämner. Jag känner inte heller till något uppdrag till en myndighet från regeringen med den inriktningen«, svarar Joakim Sonnegård.

Västra Götalandsregionen konstaterar samma sak – något ansvar för kondomer har de inte. Men båda regionerna skriver att deras arbete kring sexuell hälsa kommer att fortgå så långt det är möjligt även i kristider. Region Stockholm har en lista med saker som anses vara extra kritiska vid kris och krig. På den listan finns inte kondomer med.

Maria Engberg är beredskapssamordnare i Härnösands kommun. Hon har arbetat utifrån ett rättighetsperspektiv sedan hon började för drygt tre år sedan.

– När jag kom in kände jag att det är något som saknas, att vi inte pratar tillräckligt mycket om människorna och deras olika behov och förutsättningar.

Maria Engberg poängterar att mycket bra görs inom beredskapsarbetet. Men att det finns utrymme för att utveckla det arbete som utgår från mänskliga rättigheter, bland annat genom att lyfta sårbara gruppers utsatthet.

Efterfrågan på att öka resurserna har ökat markant sedan kriget i Ukraina inleddes. Området har »exploderat« som Maria Engberg säger.

– Det kommer pengar, men mest i form av riktade bidrag, i första hand till myndigheterna och sedan till kommunerna.

Mer resurser till kommunerna är att vänta i form av statliga anslag, men exakt hur mycket det blir och hur de ska användas återstår att se.

Finns ett tydligt genusperspektiv i ert beredskapsuppdrag?

– Både ja och nej. De skyddsvärden vi ska jobba utifrån handlar bland annat om liv och hälsa, men också om demokrati och mänskliga rättigheter. Så det finns där, rättighetsperspektivet, men bara i en mening.

Hon beskriver rättighetsarbetet som en grundförutsättning för att utveckla övrigt beredskapsarbete. Och hon ser de kommunala trygghetspunkterna – samlingsplatser som kommuner kan etablera för att ge människor stöd vid kriser, höjd beredskap och krig – som ett konkret exempel där man kan arbeta med rättighetsbaserad civil beredskap. Vid trygghetspunkterna ska människor kunna samlas för att få information, värme, ladda telefoner, dricka kaffe.

– Tidigare har man ofta tänkt »tak över huvudet och fyra väggar«, men det räcker inte. Det har man märkt, mycket utifrån erfarenheter från Ukraina, säger hon och fortsätter:

»Vi förser inte befolkningen med kondomer i fredstid och det planeras inte heller för detta i ofred«

_{Region Skåne}

– Vi behöver till exempel tänka på säkerheten även på insidan så att säga. Hur tänker vi om kvinnor och män när vi samlar grupper? Där är etnisk bakgrund och religion ytterligare en aspekt. Vi kan också ha hbtqi-personer som känner sig osäkra kring toaletter och duschutrymmen.

Det handlar om att se till säkerhet och tillgänglighet i ett vidare begrepp, förklarar Maria Engberg. På den checklista som Myndigheten för civilt försvar tagit fram för trygghetspunkter pekar man också ut behovet av utrymmen för amning och av att se till att »kvinnors sanitära behov uppfylls«.

Ett annat exempel Maria Engberg tar upp är när man ställer ut vattentankar i nödsituationer.

– Då behöver man titta på olika grupper och ställa sig frågor som: Har alla möjlighet att ta sig dit? Vilka har bil? Hur ser det ut för dem som lever i våldsamma relationer med en kontrollerande partner? Landar vi i att nej, alla har inte förmåga att ta sig dit, vilka åtgärder behöver vi då arbeta med?

Precis som Ulrika Haraldsson på Svea kvinnojour i Kumla tar Engberg också upp det sexuella våldet.

– Vi vet av erfarenhet att sexuellt våld ökar under krig och kris och har ingen anledning att tro att det skulle bli annorlunda här. Så hur jobbar vi preventivt? Hur rustar vi människor för det? Det är frågor vi börjar lyfta nu, men arbetet är fortfarande i sin linda.

---

Anna Dahlqvist är frilansjournalist