Tidskrift om sex och politik
Tidskrift om sex och politik
Franz Rogowski som Hans och Georg Friedrich som Viktor. Foto: Luckydogs
Recension HBTQI

Brott: »Onaturlig otukt«

Fenomenalt skådespeleri och skarpa kontraster berör i Den stora friheten.

Den stora friheten är Österrikes Oscarsbidrag 2021 och utspelar sig i efterkrigstidens Tyskland. Den handlar om Hans Hoffmans liv, som till  stora delar levs bakom lås och bom eftersom han är homosexuell. I början får vi se klipp från en toalett där olika män kommer in och har sex med Hans, klipp som har filmats i smyg och nu fäller Hans, återigen, enligt paragraf 175 om »Onaturlig otukt«, den tyska lag som kriminaliserade homosexuella handlingar fram till 1969.

Filmen följer Hans många fängelsevisiter, med start direkt efter världskrigets slut. Nyss kommen ur koncentrationsläger blir Hoffman inlåst i fängelset, upprepade gånger, ända tills dess att paragraf 175 avskaffas år 1969. Hans Hoffman spelas av Franz Rogowski som gör en otrolig skådespelarinsats och i samspel med hans minst sagt oväntade och något problematiska cellkamrat Viktor, spelad av Georg Friedrich, lämnas ingen oberörd. 

Cellkamraten Viktor både stör och berör. Genom de snabba vändningarna och enerverande kontrasterna i hans beteende gentemot Hans spelar Georg Friedrich en karaktär som vi hatar att älska och älskar att hata. Han är om vartannat elak och snäll, kall och varm, han förolämpar och hatar för att sedan vara kärleksfull. Relationen mellan de två internerna, som blivit varandras livlinor efter alla år, är provocerande rå och ett klockrent exempel på det mänskliga tillståndet mitt i den mest ohumana av situationer. Kontraster är något av filmens vattenmärke, både i deras relation som blir helt styrd av oberäkneliga Viktor och ödmjuka och förstående Hans, men även i faktumet att de bygger relationer och söker kärlek i den mörka och kyliga fängelsemiljön.

Viktor håller om Hans på innegården, foto: Luckydogs

Filmen går definitivt i temat råhet. Hans lever ett liv som det tar emot att försöka sätta sig in i, och regissören Sebastian Meises lyckas porträttera ögonblick som gör att vi helst blundar och håller för öronen, samtidigt som man inte kan vända bort blicken en sekund: När Hans är instängd i den mörka isoleringen och skärmen blir svart, där det ibland skriker av tysthet och ibland ekar av hans skrik. Eller när Victor avgiftas från droger i den lilla cellen och hans andetag blir ojämna mellan spyorna. När Hans panikgåter i Victors armar mitt på innergården och han vägrar släppa även fast vakterna sparkar, slår och till sist sliter isär dem. Varenda scen görs med detaljerad finess, och det är få filmer som vänder magen ut och in på det sättet. 

Även om hemskheter och elände är konstant så är även kärlek och vänskap närvarande. Det är det som gör den så briljant: Kontrasterna. Men filmen hade vunnit på mer värme och att tona ner den tröttsamma stereotypen om överdrivet promiskuösa gaymän. Vi får exempelvis flyktigt möta en man som Hans är kär i och Viktor är lika delar avundsjuk på. Det är den mest äkta delen av filmen och därför även en av delarna som allra mest berör. 

Definitivt en sevärd film, men som inte hade behövt ha sådana mängder av sex i fokus för att vara lysande.


Frida Liljefors är journalistpraktikant på Ottar

Fler artiklar