Tidskrift om sex och politik
Tidskrift om sex och politik
Krönika

Den tredje vägen

Mehrdad Darvishpour om varför feminism och antirasism är avgörande för att bekämpa hedersförtryck.

Det var först med mordet på Fadime Sahindal 2002 som hedersvåld på allvar uppmärksammades i svensk offentlighet, trots att hedersförtryck har en lång historia i Sverige. Efter mordet arrangerades hundratals konferenser, utredningar tillsattes för att öka kunskapen och förbättra arbetet mot hedersproblematiken. Har det lyckats? Tveksamt.

Redan från början har debatten varit polariserad mellan de som betonade kulturella särdrag och de som hade ett universellt perspektiv och menade att hedersvåld inte är något annat än mäns våld mot kvinnor, en del av ett strukturellt kvinnoförtryck som därför inte ska behandlas som »annorlunda«.

Det tredje perspektivet, som även är min utgångspunkt, är ett försök till att nyansera bilden av hedersförtryck, att se sammanhang och bredd.

»Redan från början har debatten varit polariserad mellan de som betonade kulturella särdrag och de som hade ett universellt perspektiv och menade att hedersvåld inte är något annat än mäns våld mot kvinnor.«

Både den kulturbetingade förklaringen och det universella könsmaktsperspektivet är problematiska. Den första bygger på ett »vi och dom-tänkande«, och det andra bortser från de speciella omständigheter som många kvinnor och flickor – och ibland även pojkar – lever under.

Det kulturbetingade perspektivet har dominerat den svenska debatten under alla år. »Svenska« normer tolkas som normala och jämställda och »de andra« tolkas som avvikande och patriarkala. Som en följd blir kulturell anpassning till svenska normer den enda vägen framåt. »Dom« är problemet, »vi« är lösningen.

Men frågan är om inte »vi« som diskriminerar och marginaliserar vissa människor och grupper är en del av problemet?

»Visst finns det kulturella normer som legitimerar hedersvåld. Men ett kulturbetingat perspektiv tenderar att bli grovt generaliserande och andrafiera människor med en annan etnisk och kulturell bakgrund än den svenska.«

Visst finns det kulturella normer som legitimerar hedersvåld. Men ett kulturbetingat perspektiv tenderar att bli grovt generaliserande och andrafiera människor med en annan etnisk och kulturell bakgrund än den svenska. Det saknas ett kontextuellt perspektiv som kan förklara varför hedersnormer förekommer i vissa familjer och inte i andra – inom samma grupp.

Och varför blir hedersnormer i en del invandrade familjer starkare efter en lång tid i Sverige?

Långt mer fruktbart än att konstruera »invandrarkvinnor«, »invandrarflickor« och »invandrarmän« som enhetliga begrepp är att undersöka vad klass, kön, ålder och etnicitet betyder. Och hur erfarenheter av invandring, diskriminering, vistelsetid i Sverige, hur subkulturer och miljöer kan påverka människors status, attityder och handlingar – inte minst i samband med hedersvåld och andra våldsbejakande attityder såsom extremismen.

Ett intersektionellt perspektiv utgår från en feministisk och antirasistisk grund som å ena sidan beaktar många invandrade kvinnors och flickors särskilda utsatthet genom att betona intensifierade köns-och generationskonflikter efter migrationen. Samtidigt handlar det om att lyfta fram hur diskriminering och marginalisering kan förstärka patriarkala attityder.

De studier jag gjort kring hur kvinnors ökade maktresurser leder till en maktförskjutning mellan män och kvinnor, och mellan föräldrar och barn inom invandrade familjer, visar bland annat på paradoxala förändringar av maskuliniteter efter migrationen. Medan endel män har utvecklat mer jämställda attityder har andra blivit mer patriarkala och våldsamma.

För vissa män innebär migration en förlorad maktposition. En omvänd klassresa, diskriminering som gör invandrade män till »andra män« och en maktförlust i könsrelationer kan förstärka en patriarkal maskulinitet, som en slags kompensation, i ett försök att behålla familjemakten.

»När även barnens position förstärks i förhållande till föräldrarna hotas ett faderskap som bygger på patriarkala värderingar.«

När även barnens position förstärks i förhållande till föräldrarna hotas ett faderskap som bygger på patriarkala värderingar. När könskonflikter och generationskonflikter kolliderar, blir konflikten mest tydligt mellan fäder och döttrar.

Men diskriminering, utanförskap och segregation påverkar också kvinnors, flickors och pojkars syn på sexualitet och riskerar att förstärka acceptansen för hedersförtryck. Därför är det intersektionella perspektivet nödvändigt.

»Vi« är inte lösningen, vägen framåt går genom antirasism och feminism.

Mehrdad Darvishpour är fil. dr. i sociologi på Stockholms Universitet och lektor i socialt arbete vid Mälardalens högskola.

Ottar går att beställa här!

Teckna en årsprenumeration och få en fin bokpremie!

Trevlig läsning!

Fler artiklar

Reportage

Proud boys inifrån

Experter menar att Proud Boys är en av USA:s farligaste, fascistiska organisationer. Ottar har följt den innersta kretsen på politiska

Insändare

»Israel förtjänar bättre«

Kristofer Åberg skriver replik till krönikan Pinkwashing säljer myten om Israel. Skribenten Shora Esmailian svarar direkt.