”Det politiska måste få ta plats”

”Plats på scen!” Det ekar i högtalarna och i den kyliga salongen råder ett slags organiserad förvirring denna torsdagsmorgon. ”Var är Kristofer?” Någonstans i huset visar det sig, bara inte precis vid Klarascenen som för tillfället är klädd i 80-talsdoftande scenografi. Det är en vecka kvar till spelöppning.

– Pjäsen skrevs redan 1989 och var verkligen i hetluften – bromsmedicinerna kom ju först några år senare. Den var väldigt kontroversiell, folk hade knappt sett homosexuella relationer på tv, säger Björn Elgerd som spelar huvudrollen som den aidssjuke Rasmus.

Hans motspelare Kristofer Kamiyasu dyker upp med andan i halsen, och i ett slag är stämningen en annan. Repetition pågår. Och jo, det är samma Rasmus, och samma Benjamin, som i Jonas Gardells roman ”Torka aldrig tårar utan handskar”. En historia som hundratusentals tittare dessutom tog till sina hjärtan genom tv-dramat med samma namn. I ”Ömheten” möter vi Rasmus och Benjamin under två olika dagar i deras liv, dagar som glider in i varandra i ett slags dubbelexponering.

– Vi bryter illusionen, och jag tycker att det är viktigt att vi går ifrån det naturalistiska som ofta finns på film. Vi utnyttjar teaterns möjligheter att göra överenskommelser med publiken, säger Björn Elgerd.

Hur har du gjort för att Rasmus ska bli en människa och inte bara en sjukdom?

– Jag började med att se personen, och relationerna, så att de får stå i centrum. Jag kan känna igen mig jättemycket i rollen. I tankegångar som han har och grejer som han ställs inför i livet, som kan vara livsomvälvande. Hur avståndet till någon en känner jätteväl kan kan öka drastiskt bara för att något händer. Jag tycker också att pjäsen handlar om att växa ifrån sina föräldrar.

– Sedan har sjukdomen fått komma in mer och mer. Det har funnits ett researcharbete från första stund, där jag har haft möten med människor som lever som hiv-positiva och med organisationer som jobbar med frågan. Båda delarna har funnits med, men de har inte kopplats ihop förrän senare.

»Det har funnits ett researcharbete från första stund, där jag har haft möten med människor som lever som hiv-positiva och med organisationer som jobbar med frågan.«

Hur skulle du beskriva Rasmus?

– Han är… fräck, haha! Han är kaxig och jäkligt skön, och har ett bekräftelsebehov. I min tolkning är det väldigt starkt att han har kommit från ett litet samhälle till Stockholm och nästan vill sudda ut det som har varit, den där jävliga uppväxten med sina fördomar och normer. Det som hans föräldrar, på oväntat besök, också kommer in och representerar.

– Föräldrarna har ju också den här extrema skräcken som handlar om att de inte vet hur viruset överförs – bara att vara i lägenheten är en obehagskänsla för dem.

Är det svårt att föreställa sig att inte veta hur hiv smittas?

– Fast alla vet ju inte det i dag! Jag tror att det är var femte person som är oklar över hur viruset överförs. Jag har fått höra om situationer där personer har varit på vårdcentralen och blivit bemötta av personal i full skyddsmundering.

”Ömheten” skrev ju på 80-talet – är den fortfarande aktuell?

– Det är väldigt viktigt att se historien och lära av den, men vi vill ju ha en dagsanknytning. Hiv/aids är ju fortfarande en väldigt stor fråga, inte minst globalt. Vi har försökt placera pjäsen i ett mellanland – det är 80-tal, men känns också som i dag. Det får inte vara nostalgiskt!

»Jag tycker absolut att det politiska måste få ta plats på teatern. Jag vill jobba med projekt som vill diskutera någonting, och som jag går igång på.«

Hur ser du på debatten kring vilka som får synas i historieskrivningen om hiv?

– Det är jätteviktigt att den kommer upp och att de andra berättelserna synliggörs, samtidigt tycker jag att Gardell sade det bra – att det här är en historia bland många. Men visst finns det ett patriarkat som styr berättelserna.

Björn Elgerds engagemang i frågor som rör sexualitet, normer och rättigheter går utanpå teaterscenen; han är medlem i RFSU och har gått RFSU Uppsalas skolinformatörsutbildning.

– Jag har alltid varit intresserad av det här och har även under utbildningen dragits till sådana projekt. Om vi kunde prata mer öppet om sex så tror jag att det skulle kunna påverka även andra saker i samhället.

Kan du få ihop skådespelaren Björn med aktivisten?

– Jag vill absolut föra ihop dem! Det varierar väl från gång till gång hur det blir, men jag tycker absolut att det politiska måste få ta plats på teatern. Jag vill jobba med projekt som vill diskutera någonting, och som jag går igång på.

Text: Kristina Lindquist