Tidskrift om sex och politik
Tidskrift om sex och politik
Krönika HBTQI

Fler rum för den feministiska kampen

Vi lever i en tid som ger oss nya möjligheter att tänka på våra kroppar, begär och sexualitet. Samtidigt är maskulinitet ännu central för en berättelse om hot och våld. Anna-Maria Sörberg läser en bok av sociologen Finn MacKay, som uttrycker behovet av ännu fler rum och positioner för att komma framåt i den feministiska kampen.

Jag minns ett möte runt millenieskiftet med den lesbiska separatisten Sheila Jeffreys. Jag och medredaktören till queertidskriften Zon som vi gjorde togs emot på hotellrummet med den inbjudande hälsningsfrasen »hello sisters«. En önskan att försöka lyfta fram ideologiska skiljelinjer låg till grund för intervjun. 

Det tog cirka en kvart för Jeffreys att komma fram till att det vi stod för inte bara var hopplöst, det var »helt sjukt«. 

– I´ve had it with this queer shit, sa Sheila Jeffreys innan hon kastade ut oss och smällde igen hotelldörren. Det var en lärorik stund. 

Att den brittiska skola i radikalfeminism hon grundat under 1970-talet inte var förenlig med vårt experimenterande könsöverskridande och vältrande i sexualiteter och fetischer var givet. Men vad fick oss att ens överväga en sån här intervju, så dömd att misslyckas? 

När jag läser brittiska sociologen och skribenten Finn MacKays personliga och teoretiska genomgång av tre decenniers feminism i nyutkomna boken Female Masculinities and the Gender Wars – the politics of sex  framstår vårt taffliga försök till samtal som från en annan tid. En tid då också ursinniga feminister som Jeffreys deltog i det queera feministiska samtalet innan hon helt försvann in i en transfientlig retorik. 

»Det finns ingen anledning att vara nostalgisk men det känns idag som om vissa samtal aldrig någonsin ägt rum. De känns omöjliga idag, som om de stängts ner«, skriver MacKay. Som aktivist och sociolog med bas i Storbritannien utgår hen från en gränsposition som genomsyrar undersökningen: arbetarklass, alltid lojal med ett queert perspektiv, identifierad med ett transmaskulint sammanhang av butchar, studs, transpojkar och övertygad om potentialen i en politisk teori kallad radikalfeminism.


»Det är en förbannelse att radikalfeminism idag är lika med att vara fullfjädrad könsessentialist«

Finn MacKay

Att gå till försvar för en feministisk övertygelse, en skola, som idag blivit så intimt förknippad med »ena sidan« i 2010-talets stora könskrig, är kanske att förlora för tillfället. Men Finn MacKay ser det som sin uppgift att ge radikalfeminismen erkännande som ett essentiellt inslag, och en förutsättning för framväxten av en feministisk flora. Om inte annat för att komma vidare.

Varför utspelade sig det största könskriget på tre decennier just i England? Utan sociala medier hade det förstås inte varit möjligt. Inte heller utan dagens populism och nationalism som hemsöker Europa, och så ett offentligt startskott: För snart fem år sedan under en konservativ regering föreslogs en reformering av Gender Recognition Act från 2004. Syftet var gott och inte särskilt kontroversiellt. Möjligheten att ändra sin könstillhörighet i officiella dokument som id-handlingar hade länge varit självklart – nu ville man låta rättigheten med självidentifiering som utgångspunkt omfatta också födelsebeviset.

»Mäns våld är ett gigantiskt, problem som kringskär kvinnors, transpersoners, barns vardag överallt. Problemet är att det uppriktiga samtalet uteblev.«

Men plötsligt var alla på fötter. Feminister organiserade sig på nytt inför ett nytt identifierat hot: att män med avsikt att utsätta kvinnor under täckmantel av en kvinnlig identitet skulle kunna få tillgång till de rum som skapats för att skydda dem från ett av våra största globala problem, nämligen mäns våld mot kvinnor. Det är en oro värd att ta på allvar, är MacKays poäng. Mäns våld är ett gigantiskt, problem som kringskär kvinnors, transpersoners, barns vardag överallt. Problemet är att det uppriktiga samtalet uteblev. Radikalfeminister eller gender criticals i bredare definition och konservativa förenades snart i en konspiratorisk kampanj som drevs av landets samtliga tabloider utan några som helst insikter eller intresse av vad ett queert liv innebär. Snart fylldes första sidorna med svart vita berättelser om unga människor som »tvingats in i könsbyten«.

Det är en galen tid. Framförallt är den paradoxal. Vi lever i en tid som MacKay kallar post trans (utan att avfärda den ignorans och utsatthet som transpersoner lider under). Det är en tid som redan rymmer omformuleringar av kön och genus och som innebär en frihet där många av oss fått nya möjligheter att tänka på våra kroppar och begär bortanför förutbestämd konformitet och där sexualiteten betraktas som flytande. Men vi är samtidigt helt i avsaknad av en feministisk revolution att luta oss mot. Och vi fortsätter röra oss i en värld där män som grupp och maskulinitet ännu är central för fortsatt konkret berättelse om hot och våld. 

»I en självidentifierande tid behöver vi ännu fler rum, utrymmen och positioner för att komma vidare i den feministiska kampen.«

I en självidentifierande tid behöver vi ännu fler rum, utrymmen och positioner för att komma vidare i den feministiska kampen snarare än den polarisering vi så ofta hamnar i, är MacKays hållning. Räds inte skiljelinjer men skippa kommentarsfälten. Det låter inte superradikalt. Men kanske är det en bra början på fortsättningen. 

Anna-Maria Sörberg är författare och skribent, som bland annat skrivit böckerna Det sjuka och Homonationalism.


Mer läsning kring radikalfeminism och könsidentitet på Ottar:

Fler artiklar

Intervju HBTQI

Kalle Norwald: »Jag är hoppfull«

Kalle Norwald hoppas kunna ge lärarna hjälp på vägen med sin nya bok nu när sexualundervisningen i Sverige uppdateras.

En sexguide med tips och trix
Artiklar HBTQI

Sexskola för fler kön

Sexrådgivaren Marika Smith samlade sex röster för att prata trans och sex – det blev en sexguide!

Artiklar HBTQI

Sex som trans

Hur funkar sex efter könsbekräftande behandling, för transpersoner och ickebinära?