Från incel till gymcel

Allt fler unga killar i Sverige styrketränar. Några av dem definierar sig själva som gymcels. Det kan beskrivas som en gren som växt ur incelrörelsen, där styrketräningen har blivit det centrala för att hantera saker som frustration, ensamhet och lågt självförtroende.

På Tiktok flödar de manliga gymkropparna vars konton uppmuntrar till att växa i muskelmassa, för att det då kommer bli lättare att hitta en partner. Det är också på Tiktok som jag hittar 18-åriga Emilio från Malmö, som definierar sig själv som en gymcel.

– Det enda jag gör och bryr mig om är gymmet. Jag har hoppat av skolan för det blev för mycket för mig. Jag tror incel och gymcel är typ samma sak, men jag har inget emot tjejer. Det är bara att jag inte är intresserad av att träffa någon just nu, säger han.

»Det är viktigt att inte börja jämföra sig för mycket. En del kroppar på Tiktok är helt sjuka.«

_{Emilio, 18}

Jag träffar Emilio på ett gym i utkanten av Malmö. När jag kommer dit sitter han redan i receptionen och väntar på mig. En del av Emilios inlägg på Tiktok handlar om ilska, förlåtelse och ensamhet. Anledningen till att han började träna säger han var att han var väldigt smal vilket han blev retad för i skolan.

– Jag hade vänner innan, men efter ett breakup med en tjej blev jag mer ensam. Jag gillade inte den jag hade blivit eftersom jag kan bli svartsjuk och arg, men på gymmet kan jag ta ut all ilska. Hat och ilska har förstört mycket för mig när jag försökt trycka undan saker jag behövt bearbeta. Ändå kan jag sakna känslan av att vara arg och skita i allt, berättar han.

Emilio tränar varje dag i veckan. De ideal som finns i gymcelkulturen är att kroppen ska vara definierad med fettprocent, ådrorna ska synas, midjan ska vara smal och axlarna breda. På Tiktok är det vissa som är öppna med att de tar steroider.

– Det är viktigt att inte börja jämföra sig för mycket. En del kroppar på Tiktok är helt sjuka, menar Emilio.

I kommentarsfälten är det mest andra killar som skriver, och ofta är tonen sexuell, främst genom att använda olika slangord för att man får orgasm. Är man tillräckligt stor får man respekt från andra användare.

– Jag vet inte var tjejerna är någonstans. Men jag gillar ändå inte att tjejer skriver att jag ser bra ut för då känner jag mig bara som en kropp, och det är inte nice. Killar kan skriva rätt sexuella grejer, men det är bara på skämt och då bryr jag mig inte.

»Många grupper inom manosfären är förbittrade eftersom de känner sig som förlorare på den sexuella marknaden, där man ser sig själva som varor.«

_{Lucas Gottzén}

Lucas Gottzén, professor vid Stockholms universitet, har under många år forskat kring maskulinitet och mansrörelser. Att gymcels har växt fram som en gren av incelrörelsen har enligt honom att göra med att hitta sätt att komma runt ensamheten.

– Många grupper inom manosfären är förbittrade eftersom de känner sig som förlorare på den sexuella marknaden, där man ser sig själva som varor. Att gå till gymmet är ett sätt att öka sitt värde på den här marknaden, medan andra fokuserar på förförelse eller skönhetsoperationer.

På sociala medier finns olika trender för hur en manlig kropp kan se ut. En del av innehållet åtföljs av en hård jargong där gym-influerare antyder att du inte duger åt en partner om du inte ser ut på rätt sätt. Det handlar om att självoptimera och att vara »locked in« vilket innebär att ha ett hyperfokus på sitt mål.

– Idag skulle en del killar aldrig visa sig i bar överkropp om de inte hade magrutor. Detta eftersom den manliga kroppen kopplas till de unga killarnas värde och deras självmedvetande, säger Lucas Gottzén.

Emilio är själv inte nöjd med hur han ser ut. Han säger att han har »bodydysmorfia« och att alla som gymmar mycket har det. På svenska heter diagnosen dysmorfofobi. Fenomenet är känt i gymkretsar och handlar om en upplevd fulhet och att se sig själv utifrån ett förvrängt perspektiv. Sociala medier spär ofta på känslan. Och fokus ligger på att fortsätta växa.

– I början var det kul och jag fick självförtroende, men nu kan jag inte titta på mig själv i spegeln. Dessutom är jag kort och tjejer bryr sig ofta om längd. Men ändå. Jag mår bättre av att träna än om jag inte skulle göra det, säger Emilio.

Precis som för många andra gymcels är hans tillvaro isolerad. Emilio är ofta uppe sent om nätterna och kollar på Youtube eller spelar. En tidig morgon för några månader sedan när det ännu var mörkt gick han ut och tog av sig på överkroppen i ett skogsparti.

– Jag tyckte att det var bra ljus. Så jag posade så i någon minut.

Det såg coolt ut i den miljön, det blev en mörk aura.

»Hat och ilska har förstört mycket för mig när jag försökt trycka undan saker jag behövt bearbeta.«

_Emilio

Gymcels kan lägga upp bilder på sig själva och få respons från andra killar om vad som kan förbättras. Ofta handlar det inte om vad tjejer faktiskt vill ha, utan om vad unga män tror att tjejer vill ha. Det träningen främst erbjuder är kroppslig tillväxt och att resultaten är mätbara, menar Lucas Gottzén.

– De har en stark blick på varandra. Algoritmerna på sociala medier gör att det inte behöver ta lång tid från att du tittar på träningsvideor tills att du är i det manosfär-relaterade innehållet.

Vartenda barn har idag en smartphone i handen. Språkbruket från de destruktiva mansrörelserna är vardag för många unga killar och inte något som bara finns i internets mörkare vrår – det finns överallt. Även om just gymcels ofta fokuserar på positiva hälsoaspekter så är inte träningsformen enbart positiv.

– Ätstörningar och överdriven träning blir vanligare när män fokuserar mer på sina kroppar, säger Lucas Gottzén.

– Mottagningarna som arbetar med detta får in allt fler individer och användningen av steroider ökar. Dilemmat är att man i dessa rörelser utlovar en lösning genom självförbättring. I själva verket leder det ofta till en förstärkning av att vara ensam och sårbar.

Emilio ska snart gå in och köra sitt pass. Jag frågar honom hur han ska bryta isoleringen som han hamnat i.

– Det jag kan göra är att fortsätta arbeta med mig själv. Jag känner att det långsamt blir bättre.

Sven Holmberg är frilansjournalist.

Illustration Pia Koskela