»Har du kostym eller klänning?«

Jag läste nyligen ett livsråd ur den medeltida författaren Guillaume de Lorris allegoriska diktverk Romanen om rosen: »Sy ärmarna och kamma håret/men ej dig sminka eller måla/ ty sådant är blott kvinnors sak/och mäns, som dåligt rykte njuta/som kärlek funnit mot naturen/på avskyvärt och dåligt vis.«

Det skulle ha kunnat vara hämtat från Socialstyrelsens rättsliga råd. De som kan avslå en transkilles ansökan om att ändra juridiskt kön om han, ibland, bär kjol eller smink – då börjar de tvivla på att han verkligen kommer att leva som kille.

När jag själv satt där för att efter en flera år lång utredning en gång för alla bevisa att jag hade rätt att ändra juridiskt kön, hade de ett helt batteri av frågor: Om min depression, om mina relationer, om jag brukade sminka mig, vilka toaletter jag brukade gå på och vilka kläder jag brukade bära.

Jag hummade, tittade ner på mina gympaskor, mina svarta byxor och min långärmade t-shirt och svarade: »Mina egna?« Den föredragande läkaren rynkade ogillande på näsan och omformulerade sin fråga: »Men om du går på fest, har du kostym eller klänning?«.

»Kanske är det bara transpersoner hon vill pressa in i den här sortens trånga könsroller.«

Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara, eftersom jag bortsett från ett och annat bröllop aldrig går på den sortens fester. Har någon kostym är det oftast för att hon är butch eller möjligtvis dragking, men jag vet inte om det svaret hade hjälpt.

Kanske visste hon inte riktigt varför hon frågade, men det är svårt att förstå varför hon annars skulle ha undrat. Kanske är det bara transpersoner hon vill pressa in i den här sortens trånga könsroller. Själv hade hon byxor på sig.

Jag brukar inte katalogisera och notera varje troll som skriver till mig på Twitter. Men jag minns en som bara ett par veckor senare skrev till mig: »Du vet att riktiga kvinnor inte alltid har kjol och massa smink, va?«

Det här kommer jag ihåg eftersom det han skrev var så komiskt. För det första har många kvinnor uppenbarligen klänning och smink till vardags, även om byxor förmodligen är ett vanligare plagg i dag. För det andra hade jag ju bara ett par veckor tidigare fått ett helt annat råd hos Socialstyrelsen.

En lika svårnavigerad korridor uppstår ibland när transaktivister diskuterar begreppet »passera«. Först kommer tips och råd om hur man kan passera – att läsas som sitt kön gör naturligtvis vardagen enklare för den som inte vill vara både aktivist och hbtq-upplysare bara för att den ska gå och handla en liter mjölk.

»Sällan brukar någon försöka definiera vad det egentligen innebär att passera.«

I nästa steg kritiserar någon tanken om att man måste passera och påpekar att alla transpersoner naturligtvis inte har passerandet som mål. En tredje påpekar att det är antifeministiskt att alls vilja passera, eftersom man då bekräftar könsnormerna och befäster tanken att det är bättre att vara cis än att vara trans. Sedan börjar allt om igen.

Sällan brukar någon försöka definiera vad det egentligen innebär att passera. Oftast verkar det bakomliggande antagandet vara dels att den som passerar är snygg, dels att den som är snygg också passerar. Dessutom verkar många utgå från att den som passerar alltid lever upp till skönhetsnormerna för det kön den passerar som. Och jag tror inte att något av det är sant.

Alla de här konflikterna illustrerar den rävsax det är så lätt att fastna i som transperson. Jag kan tänka mig vad trollet ser framför sig när han hör ordet transkvinna: En dragqueen ur den burleska skolan – Babsan snarare än Christer Lindarw. Även om det finns många transkvinnor som är dragqueens tror jag att få av dem går i drag till vardags. Men fördomarna om de hyperfeminina transkvinnorna lever kvar och är den ena änden av den smala korridor vi tvingas navigera i.

I den andra står den där läkaren och rynkar på näsan åt någon som inte riktigt vill förhålla sig till det där med butch och femme, eller vad vi nu ska kalla det. Det kan vara väldigt svårt att veta hur man ska förhålla sig till alla skiftande krav, när de så ofta säger emot varandra.

Om man är som jag och tycker att det är kroppen snarare än kläderna som transitionen handlar om verkar hela diskussionen smått onödig. Men det kanske den inte är: Vi verkar ju fortfarande diskutera samma saker som Guillaume de Lorris gjorde i Romanen om rosen på medeltiden.

Maria Ramnehill är journalist, kritiker och författare.

Läs mer

I väntan på livet

Vems vård kan vänta

Förvaltningsrätten avslog rätt till byte av juridiskt kön för ickebinär person