Hon problematiserar det lesbiska moderskapet

Karaktären Silje Marie har svårt att förhålla sig till att hon är medförälder och inte den som fött barnet. Hon känner sig inte som en värdig mor. När hon på Pride träffar en kvinna vars barn liknar deras inleder hon en hemlig vänskap, som hon inte vågar berätta om för sin fru. Misstanken att de skulle kunna ha samma donator känns tabu.

Under arbetet med redaktören kom Tina Åmodt att kalla manuset för »De förbjudna tankarnas bok«, berättar hon.

– Det var en fruktbar term att använda sig av när jag skrev, för att gå in i det som är allra svårast att skriva om. För Silje Maries del är hennes stora hemlighet att hon har en enorm ångest över tanken att hon inte älskar barnet som hon inte fött själv tillräckligt.

Varför känner hon så?

– När två kvinnor får barn så är det fortfarande nytt. Min romankaraktär har växt upp i en homofob tid där det var otänkbart. Hon känner att hon borde vara tacksam över sina barn, men kanske är hon inte bara tacksam. När hon inte känner sig som en riktig förälder, då uppstår en enorm konflikt. Det är normalt, alla föräldrar kan känna tvivel, men hon tolkar det som att det handlar om sättet som hon är förälder på.

»Det finns bara en berättelse där man insisterar på att man är normal.«

Det talas ju ofta om i samhället i dag om att inte alla mödrar känner moderskärlek på samma sätt?

– Ja, men det blir tyngre när man är i en nykonstruerad föräldraroll och inte har den typen av intuitiv moderskärlek som förväntas. Det känns mer farligt för henne.

Känner du att detta är ett tabu ämne i det lesbiska föräldracommunityt?

– Det är nog lite förbjudet att göra skillnad på medmor och biologisk mor. Men det är ju en skillnad. Bara för att man säger det betyder det inte att man värderar den biologiska föräldern högre, det är bara två olika roller. Det vet ju alla att det är, även i heterorelationer.

Är det generellt mer tabu att erkänna tvivel i ett queert sammanhang?

– Det som bubblade upp inom mig var känslan av att queera berättelser om familjer berättas onyanserat. Det finns bara en berättelse där man insisterar på att man är normal. Allt är fint och vi är precis som alla andra. Vi är två mödrar och det är noll problem. Jag ville inte gå med på att det är det enda sättet att prata om en queer familj på.

Det finns ju en feministisk heterodiskurs som är öppen med alla svårigheter, hur komplext det är att vara förälder och mamma. Det blir väldigt olika förutsättningar för ett ärligt samtal?

–  Det är inga queera stämmor i den debatten. Det är inte som att jag vill bidra till debatten när jag skrev min roman heller, men det fanns kanske ett behov hos mig av att skriva fram en queer mor som fick lov att rymma allt. Att skriva om en queerperson som inte bara var stolt och glad, utan också tvivlade.

 Silje Marie och hennes fru har ju också förlorat kontakten med sitt queercommunity till stor del?

– Ja, på det viset är det ett klassiskt porträtt av den ensamma kärnfamiljen. Hur otroligt svårt det är i vår tid. Man är ensam och ska vara allt i barnens värld, man ska vara hela byn. Då finns det inte plats för något tvivel, man måste bara jobba på och låtsas som om allt är som det ska.

Skulle du säga att det är det en skräck för queerpersoner som fått barn med hjälp av donator att träffa på barn som liknar deras egna?

– För mig personligen är det inte som att jag går runt med en rädsla inför det. Tanken kan slå mig: Okej, vi ska gå i prideparaden, tänk om jag plötsligt ser ett barn som liknar mitt där, men vad betyder det? Är det så farligt?

– I vår tid är det ofta nya avslöjanden i medierna om donatorbarn som fått väldigt många syskon, att det inte har funnits några gränser tidigare, att man inte vet. Där är det underförstått att detta är något fel. Att skaffa barn på detta vis är paradoxalt – det är den största gåvan, men det sker genom en fertilitetsindustri, en big business. Precis det är ju inte så behagligt att tänka på.

»Det är nog lite förbjudet att göra skillnad på medmor och biologisk mor. Men det är ju en skillnad.«

Det är intressant att läsa en roman som utspelar sig precis efter terrordådet i Oslo 2022. Vad tänker du har ändrats efter det traumat i hbtq-communityt?

–  Jag är nog fel person att svara på det, för jag sitter ute i förorten med min familj och känner mig beskyddad och priviligerad, men självklart har det haft stor påverkan på väldigt många. Det kändes viktigt att ha med angreppet i romanen. Min romankaraktär reagerar ju nästan med ett »äntligen«, som om hon får en ultimat bekräftelse på att hennes oro är legitim, att samhällets berättelse om att man kan leva fritt som hbtq-person är »för bra för att vara sann.«

Sanna Samuelsson