Tidskrift om sex och politik
Tidskrift om sex och politik
Reportage

I skuggan av plakaten

Sexuellt våld tvingar kvinnliga demonstranter i Egypten till kamp på flera fronter. – Det har gått från trakasserier till strukturellt våld, säger Noura, som själv blivit utsatt. Frivilligorganisationer möter våldet med räddningsteam, kurser i självförsvar, flygblad och samtal.

Kvinnoansikten i svartvitt smattrar i luften när demonstranterna börjar röra sig från Talat Harb-torget i Kairos kolonialcharmiga stadskärna mot hovrätten någon kilometer bort. Det är internationella kvinnodagen och ett tusental flaggviftare har samlats för att visa sitt missnöje med medierna. De kräver mer rapportering om den explosionsartade ökningen av sexuella trakasserier och sexuellt våld mot kvinnliga demonstranter.

En av dagens deltagare är Noura. Hon är här trots att hon helst vill glömma varför. Eller kanske just för att hon inte kan glömma.

Noura. Foto: Hanna Sistek.
Noura. Foto: Hanna Sistek.

Det var den 25 januari 2012, på årsdagen av den egyptiska revolutionen, som Noura var ute på det fullpackade Tahrir-torget – revolutionens geografiska centrum. Mitt i kaoset skiljdes hon från sina vänner, alla utom Sherif. Plötsligt kändes stämningen olustig och Sherif slog instinktivt armarna om henne som skydd.

De började slita i mina kläder, deras händer var överallt på min kropp; mina bröstvårtor, min rumpa, min slida.«

– Männen omkring oss attackerade Sherif och vi separerades, berättar Noura.

Hon omringades av tjugo män. I slutet kändes de som hundra.

– De började slita i mina kläder, deras händer var överallt på min kropp; mina bröstvårtor, min rumpa, min slida. Jag kunde inte värja mig.

Fingrarna tycktes aldrig få nog och det kändes som en evighet innan någon kom till hennes undsättning. Noura släpades bort från förövarna till ett tält i mitten på torget. Några kvinnor försökte lugna ned henne. Få henne att hämta andan. Nouras väska var stulen. Hon fick låna en tröja och ett par skor. Hon ville ringa efter ambulans men blev övertalad att låta bli, en imam lovade att de skulle ta henne därifrån på ett säkert sätt.

Men när de väl vågade sig ut blev männen på torget som vilda på nytt.

– De slog imamen och släpade bort mig till Egyptiska muséet. Där började de slita av mig kläderna igen. De tog skorna. Det var värre när jag stod upp så jag bara satte mig ned på marken för att försöka skydda mig så gott det gick, minns Noura.

Till slut reagerade några teförsäljare och slängde hett vatten på människomassan för att skingra den, och så kom äntligen en ambulans. Men trots att ambulansen stod parkerad alldeles i närheten tog det 15 minuter att bana sig fram till säkerheten. Människomassan vägrade släppa taget.

Väl inne i fordonet grät Noura av chocken. Än idag har hon men av upplevelsen. Den ledde också till att hon flyttade från sin hemstad Kairo.

– Jag kände jag mig rädd här hela tiden, säger hon.

Noura är långt ifrån ensam om sitt trauma, snarare är sådana här sexuella attacker mer eller mindre epidemiska. Bara under revolutionens tvåårsdag angreps minst nitton kvinnor på Tahrir, enligt frivilligorganisationen Operation Anti Sexual Harassment.

– Det var ofattbart! Vi hjälpte till i nitton fall, sex av dem behövde omedelbar medicinsk vård och en av dem skars med kniv (i underlivet), säger Mariam Kirollos.

Hon är en av initiativtagarna till motståndsgruppen, som startade i november ifjol. OpAntiSH har ett räddningsteam på två till tre personer som står startklart under större demonstrationer. När en kvinna attackeras ger de sig ut i folkmassan för att ta henne därifrån. De försöker se till så att en kvinnlig aktivist tar hand om den angripna kvinnan, medan andra banar väg. I det läget litar de flesta kvinnor inte på några män alls, oavsett vita volontär-t-shirts.

Kvinnan förs till en säker plats där team nummer två sköter eftervården. Den tredje vingen av OpAntiSH jobbar förebyggande med att dela ut flygblad och väcka opinion mot sexuella trakasserier och andra övergrepp.

I slutändan kan jag bara skuldbelägga staten, då de har misslyckats med att upprätthålla säkerheten på allmän plats.«

Det är torsdag kväll och hettan har just lagt sig. Taxichauffören kämpar sig genom den kompakta trafiken bort till Samia Aloubas gym i stadsdelen Mohandessin i västra Kairo. Där övar ett tiotal tjejer självförsvar i spinningsalen med furugolv och starka spottar i taket.

Shaimaa Wagdy och Faisal Salah tränar självförsvar. Foto: Hanna Sistek.
Shaimaa Wagdy och Faisal Salah tränar självförsvar. Foto: Hanna Sistek.

”Sjunk ned i knäna, andas ut. Pang, pang!” visar instruktören tillika muskelpaketet Faisal Salah och måttar mot den tänkta gärningsmannens tinning.
Bakom kvällens kurs står organisationen Tahrir Bodyguard som också startade i november förra året. Parallellt med att patrullera demonstrationer är Tahir Bodyguard ute och försöker tala med människor om själva problemet med sexuella trakasserier, och då inte de våldsamma attackerna på Tahrir, utan snarare de vardagliga trakasserierna som varje kvinna här är bekant med.

Mary Awadallah, som hör till organisationens kärntrupp, är inte säker på att de sexuella övergreppen faktiskt är organiserade.

– Incest är till exempel väldigt vanligt i hemmet. Skillnaden nu är att övergreppen sker mer i det offentliga rummet och att kvinnor har börjat tala mer öppet om det, säger hon.

Mary Awadallah och Dina Jacob. Foto: Hanna Sistek.
Mary Awadallah och Dina Jacob. Foto: Hanna Sistek.

Mariam Kirollos från OpAntiSH är dock av motsatt åsikt. Hon menar att angreppen i högsta grad är organiserade, i syfte att marginalisera kvinnor. Hon misstänker att metoden används av regimen för att sätta stopp för de ständiga protesterna.

– I slutändan kan jag bara skuldbelägga staten, då de har misslyckats med att upprätthålla säkerheten på allmän plats, säger hon.

I vågskålen ligger också det faktum att en av representanterna i parlamentets mänskliga rättighetskommitté, salafin Adel Afifi, har sagt att kvinnor har sig själva att skylla om de blir angripna under protester då ”de borde veta att de är bland ligister”.

– Det här är resultatet av att samhället inte ser trakasserierna som ett problem. Det gångna seklet har trakasserier kallats för ”flörtande”. Men hur kan man kalla att tafsa på någon och att kalla dem könsord för flörtande?, undrar Mariam Kirollos.

Trots frustrationen känner hon att situationen ändå går åt rätt håll. Revolutionen har gett kvinnor en röst som de vägrar att dämpa.

– Vi brukade vara en liten klick aktivister som jobbade med kvinnors rättigheter, alla kände alla. Men bara igår hörde jag om ett nytt initiativ; ”Synliggör dem som trakasserar” där jag inte ens är bekant med personerna bakom. De uppmanar kvinnor att lägga upp bilder på män som sextrakasserar dem på Facebook. Sådant gör mig så himla glad!, säger Mariam Kirollos med ett stort leende.

Text och foto: Hanna Sistek.

*Noura har valt att inte gå ut med sitt efternamn.


Läs mer

De senaste månadernas attacker har drivit fram många grupper av frivilliga som på olika sätt försöker få stopp på trakasserierna. Några exempel på nya och gamla organisationer:

Tahrir Bodyguard: www.facebook.com/Tahrir.Bodyguards

Harassmap: http://harassmap.org/en/

Egyptian Initiative for Personal Rights: www.eipr.org/en

Nazra: www.nazra.org/en

Imprint Movement: www.facebook.com/Imprint.Movement.eg

Baheya Ya Masr: https://www.facebook.com/BaheyaYaMasr?fref=ts

Fouada Watch: https://www.facebook.com/FouadaWatch?fref=ts

Fler artiklar

Intervju

»Lyssna på oss«

Leontine Olsbjörk kom till via donerade könsceller för 25 år sedan. Nu vill hon skapa samtal kring rätten till information.

Porträtt i svart och gult på carolina Hemlin och Ida Måwe.
Ledare

Oroande trender bland unga

Ottars chefredaktörer om resultatet i den senaste Ungdomsbarometern. Hur kommer attityder bland unga män att påverka sexualpolitiken i framtiden?