Tidskrift om sex och politik
Tidskrift om sex och politik
Reportage

»I’ve got the money, you’ve got the rhythm«

Hur relaterar makt, känslor, kroppar och pengar till varandra när det gäller arrangerade dansresor från Sverige till Västafrika och Kuba? Dansaren och journalisten Clara Lee Lundberg pratar med danslärare, researrangörer och deltagare.

»Guinea, Gambia, Elfenbenskusten, vår trumma i dig ska väcka lusten. I en väldig barfotadans ska vi försätta dig i trans. Så sätt på dig det mest afrikanska du har och vi dig ner till Afrika tar!«

Så står det på hemsidan till en av Stockholms dansskolor för västafrikanska och karibiska dansstilar. Ovanför texten en bild på en vit, blond kvinna i top och tights med en käpp i handen och krigisk blick. Bredvid henne ett foto på två svarta män i bara överkroppar och snäckhalsband spelandes på djembe-trummor.

Min första egna upplevelse av det som generaliserande brukar kallas för västafrikansk dans var när jag var sexton. Jag hade dansat balett och jazzdans som barn, men det här var första gången jag dansade barfota och till livemusik. Jag älskade rytmerna, kände mig bekväm med rörelserna och ville aldrig sluta dansa när lektionen var slut.

»De flesta elever såg ut som mig: vita, svenskfödda medelklasskvinnor med kulturellt kapital. Även de flesta danslärarna liknade mig.« Clara Lee-Lundberg

Jag lade dock märke till att de flesta elever såg ut som mig: vita, svenskfödda medelklasskvinnor med kulturellt kapital. Även de flesta danslärarna liknade mig. Musikerna däremot var män som kom från Guinea, Gambia och Senegal. Svarta män spelade, vita kvinnor dansade. Plötsligt kändes den lustfyllda dansklassen inte helt oproblematisk. Jag började ifrågasätta och analysera min vithet.

Dansklass på Kuba 2015. Foto Aude Chevalier Beaumel

»Är det bara personer som kommer från Kina som ska få undervisa i tai-chi?« är en fråga som Anna-Lena Tell, danslärare, har ställt sig när hon samtidigt har ifrågasatt om hon som vit svensk har »rätt« att undervisa i västafrikanska dansstilar. Anna-Lena Tell är grundare av Dansdojon, Stockholms äldsta dansskola för västafrikansk dans enligt hemsidan.

Hon säger att det har tagit många år av reflektion innan hon har kunnat landa i att det hon gör är rätt:

– Jag har funderat så mycket på de här frågorna. Jag kan inte låtsas att jag är från Afrika. Men det handlar om att ha respekt för ursprunget. Jag har också alltid samarbetat med västafrikanska lärare och artister, försökt ge tillbaka för allt jag har fått genom att bjuda in våra samarbetspartners till Sverige och ordna workshops och skapa jobbtillfällen.

»Anna-Lena Tell har ställt sig frågan om hon som vit svensk har »rätt« att undervisa i västafrikanska dansstilar.«

Anna-Lena Tell kom i kontakt med västafrikansk dans via dansaren Bedu Annan från Ghana som undervisade i Stockholm i slutet av 1980-talet. Hon beskriver det som att »äntligen hitta hem«.

Anna-Lena blev en av de vita svenska pionjärerna inom västafrikansk dans, främst i stilar från Guinea och Senegal, och hon öppnade Dansdojon 1992. Det var mötet med Alphonse Soumah, dansare och koreograf från Guinea bosatt i Paris, som blev avgörande:

– Alphonse var först min lärare, sedan min samarbetspartner och nu är han min bror. Det är tack vare hans stöd som jag har fortsatt att dansa och undervisa, och det är också tillsammans med honom som jag har arrangerat dansresor under tjugo års tid. Vi har alltid stöttat varandra, han mig när jag har mött svårigheter i Guinea för att jag är vit och kvinna, och jag har stöttat honom när han har blivit utsatt för rasism i Paris.

De flesta dansskolor för västafrikanska, karibiska och afrodiasporiska dansstilar i Stockholm drivs i dag av vita, svenska kvinnor. Det är också de som anordnar de flesta dansresorna. Men så har det inte alltid varit. I sin essä »Racialization, gender and the negociation of power in Stockholms’s African dance courses« beskriver sociologen Lena Sawyer hur det främst var västafrikanska män som höll i dans- och trumkurser under 80-talet och fram till tidigt 90-tal. Sawyer beskriver den verklighet av arbetslöshet, diskriminering, rasism och afrofobi som de flesta västafrikaner som kom till Sverige mötte och fortfarande möter.

En man från Gambia hon intervjuar säger: »Om du är afrikan är det ett sätt att överleva på, det spelar ingen roll om du aldrig har dansat professionellt i ditt hemland, här kan du lära dem vad som helst och till och med kalla dig mästare! Svenskarna kommer tro att det är en afrikansk tradition för att det är en svart person som gör det.«

Lena Sawyer har också intervjuat deltagare på danskurser och flera av dem återkommer till det som de uppfattar som det »autentiska« och »äkta« när de ska beskriva vad de lockas av. En av kvinnorna berättar hur hon vände i dörren när hon såg att dansläraren var en vit kvinna.

»Vita, svenska kvinnor åker till exempelvis Senegal för att lära sig vissa danstekniker, och startar sen dansskolor när de kommer tillbaka till Sverige och tjänar pengar på det.«

Jag frågar hur Anna-Lena Tell tänker kring autenticitet:

– Inte alla mina gamla elever vill erkänna att de har gått hos mig. De kanske inte tycker det känns »äkta och coolt« att ha lärt sig västafrikansk dans av en svensk. Så de nämner inte mig i sina CV.

Det kan alltså finnas essentialistiska skäl till att en del inte vill lära sig dansa av en vit, svenskfödd kvinna. Att den koloniala myten om att »rytmen sitter i blodet« på riktigt uppfattas som en sanning.

Däremot problematiseras den ekonomiska maktaspekten sällan, det vill säga att vita, svenska kvinnor åker till exempelvis Senegal för att lära sig vissa danstekniker, och sen startar dansskolor när de kommer tillbaka till Sverige och tjänar pengar på det. En del skulle kalla det för kulturell appropiering och neoimperalism, medan andra skulle beskriva det som ett sätt att uppvärdera och erkänna icke-västerländska kulturyttringar. Det finns olika sätt att se på det.

»Det är fantastiskt att dansresorna kan få svenska, avskruvade kvinnor att leva igen!« Susanne

Dansklass på Kuba 2015. Foto Aude Chevalier Beaumel

Susanne är i 50-årsåldern och har åkt på dansresor till Kuba två gånger och en gång till Gambia. Jag träffar henne och väninnan Lise för att prata om dansresorna de har gjort, och som de säger har förändrat deras liv.

– Första gången jag var på dansresa på Kuba blev jag helt hänförd av musiken och dansen, jag kunde inte ligga still i sängen på kvällarna, kroppen bara hoppade och ryckte. Jag tilldelades en 23-årig danspartner, lika gammal som min son. När vi var ute på kvällarna brukade jag fråga honom »tycker du verkligen att det är kul att släpa runt på en gammal tant?«. En annan av mina yngre danspartners ville hålla handen när vi gick på stan, men jag sa »nej, jag kan gå själv!, Annars ser det ser ut som att jag har rövat bort dig!«.

»Men på Kuba spelar åldern ingen roll«, anser Susanne. Lise håller delvis med, men säger att det är mer komplext än så:

– Jag tror mest att det handlar om att de får ut något av dig, du bjuder ut dem, köper deras öl och drinkar. Det är ju också det som lockar de yngre att träffa oss äldre. Det blir ett härligt avbrott i deras tuffa vardag, de skulle aldrig ha råd att gå ut annars.

»Lise inledde en relation med sin danspartner: började skicka pengar till honom, åkte regelbundet till Kuba, och han kom till Sverige.« Susanne

Lise inledde en relation med sin danspartner: började skicka pengar till honom, åkte regelbundet till Kuba, och han kom till Sverige en gång. Relationen tog slut för några år sedan när hon upptäckte att han hade haft en annan relation parallellt med deras, med en fransk kvinna som han nu har gift sig med. Hon säger att hon känner sig lite bitter och utnyttjad, hon har ju hjälpt till så mycket ekonomiskt, och hade önskat att hennes partner hade varit ärlig från början:

– Vår relation var en berg och dalbana. Vi hade så olika kulturell och religiös bakgrund, och så var det ju det här ekonomiska. Vad är äkta kärlek och vad är pengar? Jag visste inte vad som var vad. I takt med att han fick mer pengar och saker av mig så blev han kaxigare, han ville ha mer och mer, han var aldrig nöjd med det han fick. Men det är väl egentligen aldrig fel att ge, jag har ju allt här: tak över huvudet, mat, ett jobb. Varför ska jag inte dela med mig av det?

Jag undrar om de tycker att dansresor är problematiska:

– Det är fantastiskt att de här dansresorna kan få svenska, avskruvade kvinnor att leva igen! Men jag tycker att den ekonomiska biten är komplicerad. I vår grupp på dansresan var det en deltagare som tjänade mycket mer än alla andra och hon tyckte att vi kunde ge mer till våra danspartners. Men varför ska jag ge en månadslön till någon för att vi ska dansa i en timme? Det blir som att jag köper en annan människa. Lite som »här kommer vi som är vita och ska köpa de svarta dansarnas tid och liv«. Jag tycker att det är bättre att man betalar ordentligt för deras jobb, så får de göra vad de vill med pengarna, säger Susanne.

Niki Tsappos. Foto Emma Milder.

Niki Tsappos är en av Sveriges främsta streetdansare och en av huvuspersonerna i den kritikerhyllade dokumentärfilmen »Martha & Niki« som bland annat vann Tempo Documentary Award i mars 2016.

Niki har åkt på dansresor till Cuba två gånger och säger att hon inte tycker att det är så konstigt att det uppstår kärleksrelationer mellan de svenska deltagarna och de cubanska dansarna:

– Jag tror att det är någonting med kroppsligheten som finns där, att det är varmt, att man har lite kläder, folk blir bekväma med sina egna kroppar. Och så beröringen, att du dansar och är sådär nära en annan människa under två veckor, som du dessutom lär känna känslomässigt och fysiskt. Att dansa sätter i gång känslolivet tror jag! Så det är mycket som blir nytt, det väcker mycket grejer hos svenskarna som de inte är vana vid.

»Ibland kände jag mig mer som en vandrande plånbok, det var så frustrerande!« Niki Tsappos

Att Niki redan är professionell dansare och dessutom var mycket yngre än alla andra tror hon påverkade hur hon upplevde vistelsen på Cuba. Även hennes utseende och hudfärg påverkade hur hon uppfattades av kubanerna. Hon säger att hon har blandade känslor för de här resorna:

– Det var både helt stört och helt underbart. Första chocken var att de andra deltagarna var typ 50+ och såg ut som att de aldrig hade rört sig, jag skulle alltså dansa med dem! Jag ville ha ett riktigt dansutbyte med de cubanska dansarna, och det blev det framförallt andra gången jag var där med min dåvarande danskollega Martha. Jag hade bränt massa dvd-skivor om olika streetdance-stilar som jag gav till dem som ville ha.

– Vi hade något att lära dem, och de hade något att lära oss. Det kändes som att vi lyckades skapa ett genuint utbyte, men ibland kände jag mig mer som en vandrande plånbok, det var så frustrerande!

Gunilla Skog som arrangerar dansresor från Sverige till Kuba. Foto Emma Milder.

»Om någon skulle gå över gränsen, vare sig det är en kuban eller en svensk, så får de inte vara med längre.« Gunilla Skog

»Ni ska vaccinera er mot kubanerna«, brukar researrangören Gunilla Skog skämtsamt säga till deltagarna på hennes dansresor när de har förberedelsemöten i Sverige. Jag frågar vad hon menar.

– Det jag syftar på är de kärleksrelationer som ofta uppstår. Kubaner kan charma ihjäl dig. Men faktum är att 80 procent av dem som bor där vill därifrån, så det måste man ha med i baktanken, så att man inte blir besviken.

Brukar du ha liknande möten med de kubanska dansarna och förvarna om att det kanske kommer en grupp med svenska, kärlekskranka kvinnor?

– Jag har möten med kubanerna och säger vad som gäller. Om någon skulle gå över gränsen, vare sig det är en kuban eller en svensk, så får de inte vara med längre.

Gunilla Skog har anordnat dansresor till Kuba två gånger om året under tjugo års tid, ibland med grupper på upp till 40 personer. Det är hennes kärlek till och intresse för den kubanska kulturen som driver henne att fortsätta, och att själv få vidareutbildning och nytt rörelsematerial som hon kan använda i sitt arbete som danslärare i salsa och afrokubanska danser i Stockholm.

– Dels anordnar jag resorna av personliga, egoistiska skäl. Det är ett sätt för mig att få komma ner och förkovra mig. Jag tar privatlektioner vid sidan av och är med på alla dansklasser tillsammans med deltagarna. Den andra aspekten är att jag ser hur bra folk mår av det här, det blir ju inte bara en geografisk resa utan även en kulturell resa, en aha-upplevelse av Kubas fantastiska dans- och musikskatt.

– Jag har deltagare från alla samhällsklasser och många kommer tillbaka, det finns människor som har åkt tio gånger, säger Gunilla.

Clara Lee Lundberg

Jag har själv studerat dans på danshögskolan ISA i Kubas huvudstad Havanna och även tagit privatlektioner. Mina danslärare har alla, med ett undantag, varit kvinnor. Det är ett medvetet val för att minska risken för potentiella romanser, eftersom jag oftast har sexuella relationer med män och därför helst vill undvika situationer där attraktion skulle kunna uppstå.

Ett kanske något tafatt sätt att göra min och danslärarens relation mer tydlig: Dansstudent och danslärare. Inget mer.

En av de kubanska dansarna som har arbetat på Gunilla Skoogs dansresor är Zoe Gonzalez Ramirez. Hon är 27 år, är utbildad på Kubas bästa dansskolor och var under många år verksam i danskompaniet Conjunto Folclorico de Santiago de Cuba. Hon och hennes kollegor i kompaniet anställdes som lokala danspartners till utländska dansturister:

– Vi jobbade inte bara med grupper från Sverige, förutom två svenska grupper per år tog vi även emot deltagare på dansresor från Luxemburg, Frankrike och Italien.

– Jag skulle beskriva den typiska deltagaren som en person som vill lära sig dansa, och som är intresserad av kubansk kultur, av vår musik, dans och mat.

»Man kommer ju ofta nära varandra och vill dansa på kvällarna också, och ibland uppstår romanser.« Zoe Gonzalez Ramirez

Det var den konstnärliga ledaren för Conjunto Folclorico de Santiago de Cuba som valde ut vilka som skulle få jobba med dansturisterna, berättar Zoe. Ett av kriterierna för att bli utvald var att dansaren skulle kunna kommunicera på engelska, och innan den svenska gruppen anlände hade de alltid ett möte där ledaren pratade om förhållningsregler:

– Professionalitet går alltid först. Vårt arbete är att dansa och lära ut steg, det är vår arbetsuppgift. Allt annat är frivilligt, ingen är tvingad att umgås utanför dansklasserna. Men det gör de flesta ändå, man kommer ju ofta nära varandra och vill dansa på kvällarna också, och ibland uppstår romanser, berättar Zoe.

»Ibland har det handlat om ren och skär rasism, att turisten inte vill dansa med en svart kuban!« Zoe Gonzalez Ramirez

På en dansresa 2011 blev Zoe kär i sin äldre svenska danspartner, de inledde ett förhållande och ett år senare flyttade hon till Stockholm. Nu har hon bott här i tre år, gift sig, fått en dotter, lärt sig svenska och jobbar som danslärare och träningsinstruktör på olika gym. Hon säger att hon hade tur, att alla hennes gamla kollegor från danskompaniet på Cuba inte har haft samma positiva erfarenheter:

– Det har hänt att en turist av olika skäl inte har velat gå ut med sin kubanska danspartner på kvällen, och då har en annan turist i samma grupp betalat den personens inträde och dryck på stället vi går till. Det förekommer också att turisten vill byta danspartner för att de inte är nöjda eller känner sig bekväma med den dansare de tilldelats. Ibland har det handlat om ren och skär rasism, att turisten inte vill dansa med en svart kuban!

Finns det möjlighet att säga ifrån och byta partner om ni känner er obekväma eller inte respekterade av den turist ni tilldelats?

– Ja, det är klart att vi kan avbryta vårt uppdrag om vi inte känner oss bekväma. Men vårt handlingsutrymme är begränsat, och dessutom får det ju ekonomiska konsekvenser om du inte jobbar hela kursen. Turisten däremot har alltid rätt att byta danspartner, det är de som har betalat massa pengar för att vara där. På så sätt kan man säga att det finns en tydlig maktobalans mellan de kubanska dansarna och de svenska turisterna, säger Zoe.

Situationen som Zoe beskriver brukar jag kalla för ett neokolonialt kontrakt med ekonomiska och sensuella konnotationer. Det lyder: »Jag ger dig mina pengar, du ger mig din rytm och kroppsliga perfektion». Pengar är det bärande elementet i kontraktet, medan attraktionen kan förhandlas fram.

»Ett neokolonialt kontrakt med ekonomiska och sensuella konnotationer: ’Jag ger dig mina pengar, du ger mig din rytm och kroppsliga perfektion’.«

Det som händer på dansresorna skulle kunna beskrivas med den amerikanska feministen och teoretikern Bell Hooks ord i texten »Att äta den andre« där hon skriver: »För att göra sig själv sårbar och tillgänglig för att bli förförd av skillnader, för att försöka skapa ett möte med ”den Andre”, krävs det inte att man för alltid överger sin mainstream-position. När ras och etnicitet kommodifieras som medel för nöje, kan särskilda gruppers kultur eller vissa individers kroppar ses utgöra en alternativ lekplats där medlemmar av dominerande raser, kön, sexuella praktiker bekräftar sitt maktövertag i intima relationer med ’den andre’».

I en värld där den kapitalistiska drivkraften även inkluderar lust, kropp och rörelse kommer dessa kontrakt fortsätta att upprättas, många gånger utan reflektion. Det är problematiskt.

– – –

Clara Lee-Lundberg är dansare, koreografen, journalist och aktivist som bor och arbetar i Rio de Janeiro, Stockholm och Havanna.


Läs mer

Njutningens klasskontrakt av Clara Lee-Lundberg (2014)

Fler artiklar

Intervju

»Lyssna på oss«

Leontine Olsbjörk kom till via donerade könsceller för 25 år sedan. Nu vill hon skapa samtal kring rätten till information.

Porträtt i svart och gult på carolina Hemlin och Ida Måwe.
Ledare

Oroande trender bland unga

Ottars chefredaktörer om resultatet i den senaste Ungdomsbarometern. Hur kommer attityder bland unga män att påverka sexualpolitiken i framtiden?