Kort kjol med lång historia

Det finns ett fåtal klädesplagg som är perfekta symboler för tiden då de populariserades. Korsetten, jeansen. Och, förstås, minikjolen. När den sexuella revolutionen rasade på 1960-talet förflyttades kjolfållarna en bra bit upp på låret.

Kläder är nog det kulturfenomen där samspelet mellan politiska och kulturella skiften bäst synliggörs. Och precis som att p-pillret möjliggjorde det knapplösa knullet, var det en annan ohämmande uppfinning som tillät kortare kjolar: strumpbyxan.

I dokumentären Quant från 2021, om en av de två modeskapare som tagit åt sig äran för minikjolen (vi ska återkomma till dem strax), förklaras att det var först när strumpbyxan börjat massproduceras som en kjol över knät blev tänkbar. Före det hade kvinnor haft strumporna fästa i otympliga strumpebandshållare, och en av kjolens funktioner var att dölja detta arrangemang. Strumpbyxan tillät större rörelsefrihet, och var därför minikjolens förutsättning – ett plagg som till skillnad från 50-talets snäva pennkjolar stod för naivitet och lekfullhet, i direkt konflikt med äldre normer om anständighet och sexualmoral.

Modeskaparen Mary Quant, som drev butik i London, och den Parisbaserade dito André Courrèges har båda påstått sig vara minikjolens upphovsmakare. Sanningen ligger någonstans däremellan – minikjolen hade existerat både som idé och praktik före det att Courrèges och Quant satte den på en catwalk 1964, men det var från och med då som den verkligen blev ett plagg i var kvinnas garderob.

Att minikjolen omedelbart kom att förknippas med sexuell tillgänglighet är alltså på många sätt logiskt. På så vis fångar plagget det dilemma som den sexuella revolutionen innebar för kvinnor – att vinna större frihet, men egentligen helt på männens villkor.

»Minikjol är ett ganska svårburet plagg, som gör att du inte kan böja dig ner eller gå i en trappa utan att visa röven.«

Det politiskt radikala designerkollektivet Mah-Jong som formade svenskt mode under 60-talet gjorde både unisexplagg och superkorta kjolar och klänningar. Mjuk bekvämlighet i heltäckande velour erbjöds som ett alternativ för båda könen, men ett av modehistoriens mest avslöjande plagg var reserverat för det ena. För trots att Quants tilltänkta konsument var »unga kvinnor med aktiva liv som inte vill se ut som sina mammor«, är en minikjol förstås ett ganska svårburet plagg, som gör att du inte kan böja dig ner eller gå i en trappa utan att visa röven.

Det är såklart också den korta kjolen som blivit en omskrivning för offerbeskyllan vid våldtäkt. På 00-talet populariserade Paris Hilton (som sagt att kjolar bör ha samma mått som ett bälte) minikjolen igen, och under samma tid bedrevs mycket feministisk opinionsbildning för att riva upp det hora/madonna-komplex som plagget var laddad med.

Idén om att kvinnor själva har i uppgift att skydda sig mot mäns biologiskt förutbestämda kåthet, och att den kvinna som bär en kort kjol gör sig sexuellt tillgänglig och därför inte är ett trovärdigt offer.

Christina Wahldéns ungdomsroman Kort kjol, som handlar om en gruppvåldtäkt, kom 1998. I Katarina Wennstams debattbok Flickan och skulden från 2002 är en av rubrikerna »Om jag skulle våldta någon skulle jag ta hon i kort kjol«. En av förhoppningarna med samtyckeslagen när den infördes 2018 var att ett klädesplagg aldrig skulle kunna vara ett relevant argument för medgivande till sex. Det vore intressant med en genomgång av våldtäktsfall efter samtyckeslagens införande för att se hur ofta kjollängder numera tas upp i förhör och domstolsförhandlingar.

Den korta kjolen är på återtågande. Vår/sommar-kollektionen 2022 visade modehuset Miu Miu en mikromini med rå fåll och synliga fickor. Samma år lanserade Diesel en kortkort modell i form av just ett bälte. Kjolfållarna rör sig uppåt igen, samtidigt som en motsatt samhällsutveckling än den som gav upphov till minikjolen pågår: unga har mindre sex än någonsin tidigare.

Minikjolen var en del i ett större kulturellt skifte mot avmystifiering och avstigmatisering av sex. Men snarare än att ses som en symbol för sexuell frigörelse och brott mot tabun – har den nu kanske börjat stå för det motsatta: sexets totala tillgänglighet, som i slutändan gör det ointressant.

Saga Cavallin är kulturskribent och författare.