Målet – total kvinnlig frigörelse

Morgonrusning i Casablanca och mängder med bilar som irriterat tutar i den täta trafiken. Vi svänger tacksamt av från kaoset och letar oss fram i det betydligt lugnare Sidi Maârouf kvarteret i det nybyggda kontorsområdet som domineras av moderna gigantbyggnader med eleganta glasfasader. Orientens mystik känns onekligen avlägsen. Å andra sidan har vi inte kommit hit för att upptäcka den, utan för att träffa tidningen ”Femmes du Marocs” chefredaktör, Aïcha Zaïmi Sakhri. Hennes redaktion är inhyst på andra våningen i den stora IBM byggnaden. Nåja, det växer i alla fall palmer utanför, konstaterar vi nöjda innan vi går in i byggnadens svala innandöme.

I redaktionens stora kontorslandskap där turkosa datorer står på varje skrivbord är det lugnt. Det är modernt och stort och med kala väggar – redaktionen på nio personer har precis flyttat in i lokalerna och ännu har ingen väggdekoration kommit på plats. Några journalister sitter kring ett runt bord, de diskuterar de nya giftermålslagarnas möjligheter att tillämpas i verkligheten, en redigerare är upptagen med layout, men i övrigt är det ingen större aktivitet. Vi slår oss ner i receptionens bekväma fåtöljer och bläddrar igenom några nummer av det kontroversiella magasinet som produceras här.

Femmes du Maroc är på ytan förvillande lik de många glassiga månadsmagasin med flärd, mode och glamour, som västvärldens tidningsmakare överöser oss med. Glansigt och dyrbart papper, undersköna modeller som gör reklam för parfym och makeup. Stora modereportage och så personporträtt på kända människor. Under den flärdfulla ytan finns dock en seriös ambition, att våga sticka ut och förmedla ett feministiskt budskap i ett land där kvinnor under århundraden aldrig haft en egen identitet eller position i samhället. Eller som Aïcha Zaïmi Sakhri själv väljer att karaktärisera Femme de Maroc när hon hälsar oss välkomna och ber oss att stiga in på sitt kontor:

– Det är en vågad tidning, lite kontroversiell, intelligent, vacker och klok. Det är det första magasinet i Marocko som har behandlat kvinnors rättigheter och skrivit om sexualitet och om jämställdhet mellan man och kvinna.

Priviligerad bakgrund

Femmes du Maroc har funnits i affärernas tidningshyllor och som prenumeration sedan 1995 då första numret av magasinet kom ut. Aïchas eget feministiska intresse väcktes betydligt tidigare. Mycket beroende på att hon växte upp i en privilegierad samhällsgrupp med en öppen attityd i hemmet, tror hon själv. Aïcha och hennes systrar gick dessutom i franska skolan med ett helt annat socialt klimat än det som rådde utanför skolans gränser. Eleverna följde exempelvis Europas klädmode.
– Vi var en kvinnodominerad familj kan man säga; mamma, fyra döttrar och så vår far, som arbetade som lärare, säger Aïcha. Själv började jag läsa Simone Beauvoir och annan feministisk litteratur på franska väldigt tidigt.

– Min far är en frigjord person och det var framför allt han som var öppen för de feministiska tankegångarna. Vi satt ofta och diskuterade dessa frågor och med honom kunde jag bolla mina idéer.

– Ganska snart märkte jag dock att den allmänna uppfattningen om kvinnor och om jämställdhet mellan könen var helt annorlunda utanför skolans gränser och vårt hem. Bara det faktum att jag gick omkring i korta kjolar ogillades skarpt av våra grannar och andra familjer i vår närhet.

– Själv har jag alltid varit en övertygad feminist. Vi i Marocko lever i ett sådant oerhört mansdominerat samhälle. Därför vore det onormalt för mig att inte vara feminist.

Aïcha har inte bara varit Femmes du Marocs chefredaktör ända sedan starten. Hon är också en av huvudpersonerna bakom tidningens tillblivelse. Under några år ansvarade hon för mode samt sociala reportage om kvinnor i allmänhet på en marockansk TV-tidning. Hon insåg då att det fanns ett massmedialt tomrum att fylla i form av ett renodlat kvinnomagasin. Aïcha tog upp idén i den ledningsgrupp hon tillhörde och fick genast gehör.

– Vi som arbetade med att ta fram Femmes du Marocs koncept läste själva Elle, Marie Claire och andra franska magasin och var naturligtvis influerade av dessa. Samtidigt insåg vi att vi inte kunde ”kopiera” detsamma i Marocko. Här fanns andra behov att fylla och ta fram; det feministiska budskapet.

Förbjudna områden

Sedan starten 1995 har Femmes du Maroc, kommit ut med tolv nummer per år. Den marockanska dagspressen tar upp kvinnors rättigheter en gång per år i samband med Internationella Kvinnodagen. Femmes du Marocs journalister har däremot regelbundet skrivit om jämställdhet, ensamstående mödrar, rätten att få gifta sig av kärlek, om unga flickors rätt att få gå i skolan. Prostitution, onani och orgasm är andra kontroversiella och ”förbjudna” områden som magasinet tagit upp till ytan och luftat.

– När det gäller de mer intima och kroppsligt förknippade ämnena har vi hittills bara kunnat ta upp dem inom äktenskapets ramar, förklarar Aïcha. Vårt mål är visserligen total kvinnlig frigörelse, men vi kan inte gå för fort fram på den fronten. Man får snarare ta det steg för steg.

Hur vågar ni ta upp och skriva så fritt om något så tabubelagt?

– Vi har inget att förlora, svarar Aicha. Vi kan bara vinna.

Islamistiska vindar

Femmes du Maroc har väckt många känslor i Marocko. I början kom många av magasinets läsare upp på redaktionen i hopp om att Femmes du Maroc var en förening som kunde hjälp dem med deras problem. Många positiva telefonsamtal, brev och e-post är andra signaler, som visar behovet av att få diskutera dessa frågeställningar. Och det är inte bara kvinnor, som tar kontakt. Tio procent av läsarna är män, som tenderar att läsa de viktiga artiklarna noggrant. De återkommer ofta med grundlig och genomtänkt feedback till redaktionen, berättar Aïcha.

– De islamistiska grupperna i samhället är inte lika förtjusta i Femmes du Maroc. Politiskt sett har dessa grupper ingen makt, men bland människorna på gatorna har de ett inflytande. Man kan tydligt märka att de islamistiska vindarna har blivit betydligt starkare efter 11 september.

– Allt fler yngre kvinnor har börjat sätta på sig slöja igen trots att de inte ens vet varför de tar den på, fortsätter Aïcha. Det har blivit en trend, ett slags mode. Vi låter oss dock inte nedslås av detta. Det är bara att fortsätta kampen.

Aïcha berättar stolt att tidningen, som trycks i 25 000 exemplar, säljs i cirka 20 000 ex. Uppskattningsvis går det fem läsare per tidning. Dessutom finns en arabisk version av Femmes du Maroc sedan fyra år tillbaka och den går bättre än den franska versionen. Från en initial upplaga på 10 000 säljs numera den versionen i 40 000 ex. Femmes du Maroc är inte den enda aktören med ett feministiskt budskap. En månad före första numret av tidningen, var det premiär för två andra liknande magasin. Femmes du Maroc är dock den största av de tre, påpekar hon.

Få kvinnor läskunninga

Trots Femmes du Marocs framgångar är Aïcha väl medveten om den stora språkbarriär tidningen har att slåss mot. Av Marockos kvinnor är bara 35 procent läskunniga, och alla kan inte tillgodogöra sig Femmes du Marocs texter eftersom de flesta bara gått i skolan till 13-års ålder. Återstår alltså en liten klick av intellektuella och redan upplysta kvinnor att räkna till sin läsekrets.

Aïcha nickar.

– Det stämmer. Men det fungerar bra ändå eftersom vårt budskap och information sprider sig ”uppifrån och ner”. Från läsande kvinnor till ickeläsande. De kvinnor som leder olika organisationer för exempelvis ogifta mödrar, och kvinnor som har blivit utslängda av sina män, tar upp och berättar om fall som tidningen skrivit om.

– Utbildade kvinnor som anställer småflickor som hembiträden och läser våra artiklar om flickors rätt till skolgång kan hjälpa till att få dessa flickor till skolorna.

Överlag anser Aïcha att utvecklingen för kvinnor i Marocko varit positiv de senaste 20 åren. Småflickor skickas till skolorna i större utsträckning, allt fler kvinnor har kommit ut i yrkeslivet och antalet kvinnor i betydelsefulla positioner har ökat. I dag finns det både kvinnliga piloter, ministrar och parlamentsledamöter. Kanske har Femmes du Marocs belysning av problemen och dess feministiska budskap påverkat den offentliga debatten kring kvinnors rättigheter de senaste åren, tror Aïcha. Men utvecklingen befinner sig i en flaskhals till följd av religionen, anser hon.

– Det är en väldigt låst situation eftersom islam är en statsreligion. Stat och religion hänger samman, vilket innebär att man föds till muslim. Därför innebär den nya lagen från oktober 2003 ett stort steg framåt. Nu gäller det bara att den verkligen tillämpas i praktiken.

Bakom den nya familjelagen, ”Code de la famille”, ligger många år av hårt arbete och påtryckningar från olika kvinnoorganisationer och feminister, som stridit för att få fram dessa lagförändringar. Det politiska engagemanget för att få till stånd förbättrade villkor för kvinnor i det marockanska samhället har däremot varit i stort sett obefintligt, berättar Aïcha. Utåt sett mot övriga världen, är det politiska etablissemanget stolt över Femmes du Marocs existens och använder gärna magasinet som ett positivt skyltfönster för ett muslimskt land. Men när det kommer till ett verkligt engagemang för jämställdhet mellan könen lyser samma etablissemang med sin frånvaro. Ett faktum som inte förvånar Aïcha speciellt mycket.

– Genom historien har kvinnor alltid fått kämpa sig till sina rättigheter för att få männen att lämna ifrån sig makt. Det är ingen man som någonsin har kommit med detta på en guldbricka till kvinnorna.

– Den politiska världen är en nästan helt manlig värld, fortsätter Aïcha.

Dessa män som har mycket makt är inte villiga att släppa ifrån sig den och dela den med andra. Utåt sett vill de manliga makthavarna gärna visa upp en fin fasad, men de är inte själva benägna att bana väg för jämlikhet.

Barn diskriminerades

Kritiska röster inom de feministiska organisationerna har påpekat att den nya lagen inte är tillräckligt stark för att ge Marockos kvinnor jämlikhet och respekt. Trots det, tycker Aïcha, att den innebär ett stort steg framåt i en, som det kan verka, hopplöst låst situation till följd av religionens makt och inflytande.

– De ensamma mödrarna och deras barns situation kommer att förbättras något med den nya lagen, säger hon. Fram till att den nya lagen trädde i kraft har barn till ensamstående mödrar blivit osynliggjorda av samhället. De har inte blivit registrerade, inte fått några identitetshandlingar, inte ens fått gå i skola. Till följd av detta har många ensamstående mödrar tvingats överge sina barn i hopp om att de ska hamna på barnhem, bli adopterade och därigenom få en chans att komma in i samhället.

– Med den nya lagen kommer de ensamstående mödrarna ha rätt att ta hjälp av en domare för att identifiera fadern med hjälp av DNA-test. Förr var detta omöjligt.

Aïcha är samtidigt medveten om att lagförändringarna i praktiken inte kommer att innebära några revolutionerande förändringar för många av Marockos kvinnor. Speciellt inte för de kvinnor som tillhör den stora gruppen analfabeter. För deras del styrs vardagen av andra problem, till exempel att skaffa mat för dagen och då har kvinnofrågor inte någon större prioritet. Men, menar Aïcha, lagen kommer att ge dessa kvinnor mer värdighet och en bättre status.

– För de kvinnor som är anhängare av de islamistiska grupperna är lagen inte heller till någon egentlig nytta, eftersom de är emot allt som går emot islam, förklarar Aïcha. Just för att religion och stat är integrerade med varandra kan man till exempel inte förbjuda polygami i den nya statliga lagen eftersom polygami är tillåtet i Koranen.

– Koranens budskap är överhuvudtaget starkt inpräntat i människors medvetande. En av våra läsare skrev och frågade tidningens doktor om man kunde älska trots mens. Läkaren svarade att ur en hälsoaspekt var detta inga problem.

– Detta svar utlöste ett ramaskri bland många kvinnor. Vi fick otaliga brev till redaktionen från upprörda kvinnor som påtalade det omöjliga i att älska när man har mens eftersom Koranen anser det vara en synd.

Religion som påtryckning

Att se religionen som det största hotet eller den största bromsklossen för de marockanska kvinnornas rättigheter, tycker inte Aïcha är en korrekt tolkning av hennes åsikter. Det är inte religionen i sig som är ett hot utan sättet man använder sig av religionen som ett politiskt påtryckningsmedel, menar hon.

– Det finns många olika sätt att läsa och tolka Koranen på. Vad som skulle behövas på sikt är specialister som kan gå igenom Koranen och göra en mer progressiv tolkning av den.

– Det viktigaste arbetet just nu för alla kvinnoorganisationer är att omorganisera sig och skapa någon form av nätverk som övervakar om den nya lagen tillämpas i verkligheten.

Själv är Aïcha optimist när framtiden kommer på tal. Någon annan inställning vore omöjlig för en sann feminist.

– Det finns ingen återvändo, fastslår hon bestämt med ett segervisst leende på läpparna. Vi måste fortsätta denna kamp för att få utnyttja så många av våra rättigheter som möjligt.

Pia Mattsson