Omklädningsrummet – fristad eller ångest?

Malin, 44:

»I dag kan jag förstå att idrotten i skolan ska uppmuntra till rörelseglädje, men det är inget jag fick uppleva. Bara tanken på skolidrotten ger mig ångest, framför allt utifrån upplevelserna i omklädningsrummet. Under många år var det där mobbningen jag var utsatt för blev extra tydlig. Minnet av mellanstadiets omklädningsrum, med ribbstolsliknande bänkar med klotter på.

Det fanns en bastu i anslutning till omklädningsrummet och jag minns den panikartade känslan i hela kroppen när jag blev inputtad där. Bastun var varm och mina klasskompisar släckte lampan. Jag fick sår på mina händer efter att jag stod och bankade på den hårda tunga trädörren. Utanför stod klasskamraterna och skrattade. Jag har än idag svårt för trånga utrymmen, att åka hiss och liknande.«

Tindra, 28:

»Den svåraste tiden för mig i omklädningsrummet som transkvinna kom när jag började ta hål i öronen och raka mig. Det var i samband med att jag spelade hockey och det var speciellt en person som var på mig. Jag blev kallad för bög, han snärtade mig med handduken och jag blev utsatt för kissbomber.

Fotbollen har alltid varit finare. Där fick jag duscha för mig själv när jag fortfarande spelade med herrarna, och samma nu med damerna. Nu när jag får ett eget omklädningsrum så känner jag en trygghet i att jag inte behöver vara stressad eller orolig att någon ska se mig och min kropp — men egentligen vill man ju bara passa in.«

Sara Simon, 34:

»I min gymnasieskola i en fransk håla duschade nästan ingen efter idrotten (som var asintensiv, typ 1 h basket utan paus, man svettades mycket!!) Istället var det ny tisha på, stora mängder spraydeo och så var det bra med det. Folk var otroligt pryda, vissa gick in på toa för att byta från idrottsbyxorna till vanliga.

Jag var en av få som alltid duschade. Gick all in i rollen av att vara en konstig frigjord svensk som slängde handduken över axeln och gick till duschen. Blev lite av en snackis, men på ett kul sätt.«

Mattias 51:

»I bastun på det kommunala badhuset där jag och mina kompisar brukade vara satt ofta en gubbe och runkade helt oblygt. Han försökte också få kontakt med oss på olika sätt, erbjöd sig att bjuda på mat och godis. När vi till sist tröttnade och gick till personalen och berättade vad han höll på med sa de bara »åh, är han här nu igen«. De gick till bastun och sa åt honom att gå hem – inget mer.

Jag kommer ihåg att gubben bara nekade till sitt beteende och några veckor senare var han tillbaka och fortsatte som vanligt. Vi fortsatte att åka till badet men slutade att gå till bastun. Det här hände ju på 80-talet, när vi var 12-13 år, och jag tänker mig (och hoppas) att i dag skulle reaktionen från vuxenvärlden vara en helt annan.«

Jason, 25:

»Alltså man var inte direkt superbekväm i omklädningsrummet under tonåren, stämningen var typ »bli slagen eller slå«. Det fanns alltid några killar som var värst, de kunde komma från ingenstans och sparka en i magen.

Egentligen var jag en tönt som oftast satt tyst, men det hände att jag var med och slog — mest för att inte själv bli utsatt. Sen var det en allmän grabbig stämning. Någon pratade om hur mycket pengar de skulle ha för att ligga med tränarens dotter framför tränaren, en annan blev retad för att han hade sned kuk. Det gjordes helikoptern bakom lärarnas ryggar och kissbomber i duscharna.«

Valdemar, 25:

»Under hela min uppväxt har jag spelat fotboll och spenderat sjukt mycket tid i olika omklädningsrum. Något som var viktigt under tonåren var att ha en tränad kropp, speciellt magrutor. Jag tyckte inte att jag hade det och kunde känna ångest inför att byta om framför de andra. Därför såg jag till att ha ryggen emot när kläderna åkte av och att inte sitta ner utan tröja. Jag lärde mig helt enkelt hur jag skulle göra för att inte visa upp mig.«

Frida, 25:

»I puberteten tyckte jag det var en befrielse att få se alla olika kroppar för att jag själv kände mig mindre ensam/annorlunda. Jag minns så väl omklädningsrummet i skolan, det var inget man pratade om men man visste att alla kollade. På sig själv, på andra, på varandra. Puberteten var skrämmande och allt växte i olika takt. Jag är så glad och tacksam över de omklädningsrum jag fått »växa upp i« både i skolan och under mina fritidsaktiviteter. Det har varit en självklarhet att klä av sig och duscha. Jag tycker än idag att det är en befriande känsla att vara i ett omklädningsrum, till exempel på badhus.

Efter min graviditet har jag haft svårt att acceptera min kropp, men i ett omklädningsrum känner jag mig… trygg! För alla ser verkligen olika ut och jag går alltid hem och känner att jag duger. Det kanske sitter kvar sen mina tidiga år i omklädningsrummen efter idrotten i skolan.«

Olivia Bengtsson är journalistpraktikant på Ottar.

PRENUMERERA OCH FÅ EN AKTUELL OCH FIN PREMIE HÄR!