Nadia Melliti börjar skådespelarkarriären i ny queerfilm

Årets vinnare av Queerpalmen är den franska filmen The Little Sister (La Petite Dernière). Filmen är en »coming-of-age«-berättelse om en ung tjej som kämpar med att balansera sin nyfunna queera identitet med sin tro och förväntningar från de runt omkring. Debuterande skådespelaren Nadia Melliti vann dessutom pris för bästa kvinnliga skådespelare i Cannes för sin rollprestation.

Ottar träffar Nadia Melliti på Hotell Diplomat i Östermalm en månad före den svenska premiären av filmen. I den mysbelysta baren sitter hon och hennes tolk, som översätter mellan franska och svenska. Innan vi börjar intervjun scrollar Nadia Melliti på sin telefon och förklarar att hon är lite nervös. 

När man ser Nadia Melliti på skärm kan det vara lätt att glömma bort att det här är första gången hon gör en pressturné. Dagen är fullpackad med intervjuer. Den 23-åriga skådespelaren berättar att hon besökt Sverige förut, bland annat för att spela fotboll i Gothia Cup. Stockholm har hon dock inte haft mycket möjlighet att utforska ännu, men hon gillar särskilt Gamla stan.

– Jag tycker det är vackert med alla gamla byggnader. Jag älskar allt som hör till det förflutna, det känns mer autentiskt, säger hon.

»Jag var nyfiken på ett yrke som jag aldrig i mitt liv funderat på att prova innan.«

Nadia Melliti var en vanlig student utan någon tidigare erfarenhet som skådespelare när hon en dag på väg att träffa vänner blev upptäckt av en rollbesättare. Efter att hon fick filmen förklarad för sig valde hon att ge dem sina kontaktuppgifter och gå på audition.

Vad fick dig att vilja vara med i filmen? 

– Jag kände att det var en utmaning och jag älskar utmaningar. Dessutom var jag nyfiken på ett yrke som jag aldrig i mitt liv funderat på att prova innan. 

– Sedan när jag gick på min första audition fick jag testa på improvisationsövningar och älskade det. Så då tänkte jag för mig själv »om jag gillar det borde jag fortsätta«.

– Så jag fortsatte och fortsatte tills jag blev utvald för rollen, och det blev jag väldigt glad över. 

Att lära sig repliker skiljer sig dock från att plugga inför en skoluppgift, menar Nadia som innan sin skådespelarkarriär studerat idrottsvetenskap på universitet i Paris. 

– Jag skulle inte bara lära mig orden utan lära mig dem för att sedan kunna förmedla känslor, ge orden liv, säger Nadia. 

Huvudkaraktären Fatima är en 17-årig tjej som bor med sina två äldre systrar, mamma och pappa i ett kärleksfullt muslimskt hushåll i Frankrike. Efter att klassens queera kille kallar henne lesbisk börjar en resa av självupptäckande och sexuellt utforskande, där hon möter både hjärtkross och gemenskap. 

Hur skulle du beskriva karaktären Fatima?

– En kämpe, modig, autentisk, lojal. 

Är det något du känner igen dig i?

– Ja, absolut. Jag är också autentisk, hoppas jag, och lojal. 

– Jag tycker också att jag är modig som kvinna, i förhållande till alla sociala normer. Ibland klär jag mig lite, jag gillar inte att använda det ordet men, maskulint. Och ibland feminint. Jag lärde mig nyligen att det finns ett ord som definierar sådana människor: androgyn. 

– Så ja, jag är modig i den mening att jag inte tycker om att placeras i ett visst fack. Jag är inte rädd att utmana normer.

»Det var väldigt viktigt för mig att omfamna den här rollen eftersom det är en karaktär som inte ofta ses på bio.«

Under sin uppväxt kände Nadia att hon inte passade in med andra tjejer, då hon hellre gjorde sådant som ansågs vara för killar, exempelvis att spela fotboll. Det har påverkat henne och format hennes värderingar och uppfattning av livet. 

– Jag tycker det är viktigt att kämpa mot orättvisor. För mig var det väldigt viktigt att representera och omfamna den här rollen eftersom det är en karaktär som inte ofta ses på bio. Jag kunde inte tacka nej till det.

Hon har fått respons från personer som delat med sig av sina egna upplevelser, många berättar att de inte vågar vara öppna om sin identitet av rädsla för att bli övergivna av sina nära och kära.

 – Det finns mycket lidande i det här communityt. Ibland beror det helt enkelt på saker som inte sägs, på brist på uttryck. Jag tror att filmen kommer att göra mycket gott för personer i dessa communityn, för att trösta dem, lindra den smärta de upplever varje dag.

Nadia Melliti som i början av intervjun berättade att hon var nervös har snabbt slappnat av, hon pratar passionerat om allt från samarbetet med regissören till sin favoritfärg (»lila, lojalitetens färg«). När tolken är inne på tredje sidan av anteckningar så stannar Nadia upp och ber om ursäkt om hon pratar för mycket.

I filmen varvas scener då Fatima ber och utövar sin muslimska tro med scener då hon träffar och dejtar olika kvinnor. För Nadia Melliti var det viktigt att både Fatimas muslimska tro och sexualitet fick finnas samtidigt. 

– Det var viktigt att förmedla att hon inte vill överge sin religion eftersom hon älskar den, men hon älskar också kvinnor och hon försöker förena de två, något som verkar osannolikt i dagens samhälle. Det är därför jag säger att jag kände en stor tillgivenhet för den här karaktären, eftersom jag ville att hon skulle lyckas.

»Hon vill inte överge sin religion eftersom hon älskar den, men hon älskar också kvinnor.«

Filmen är baserad på den autofiktiva romanen The Last One skriven av Fatima Daas. Boken är till stor del baserad på författarens egna liv och upplevelser som en lesbisk muslimsk kvinna i Clichy-sous-Bois i Paris, förorten där filmen också utspelar sig.

– För Fatima Daas var det en plikt, hennes ord, att skriva den här boken eftersom hon inte hade någon representation när hon var yngre. Det är en fråga som påverkar många människor, oavsett om det är i relation till islam, kristendom, judendom. Vilken religion som helst, tror jag.

– Och regissören (Hafsia Herzi) gjorde mycket research för sin filmtolkning. Hon gick på fester, pratade med människor om deras liv, hon studerade verkligen queera samhället så gott hon kunde, och hon fann enorm frihet och ömsesidig respekt på de platserna. 

Har du hittat ditt kall, kommer du fortsätta skådespela efter den här filmen?

– Det kommer jag göra, men jag vet inte om det blir mitt livs yrke, säger Nadia Melliti. 

Hon tackar för intervjun på inövad svenska och vi går vidare för att ta bilder. Väl uppe i svitén är hon fortsatt pratglad, visar upp vad hon lyssnar på (Ozzy Osbourne men AC/DC är hennes favoriter) och avslutar fotograferingen med en »high five«. 

The Little Sister har biopremiär den 9 januari 2026.

My Rova är praktikant på Ottar.