Förväntningarna var lågt ställda när jag för ett par år sen hörde att Radioteatern i P1 skulle börja sända ”radiosex”, nyskrivna erotiska noveller med sändningstid klockan tre på natten, nästan i skumtimmen. Det blir nog en flopp, tänkte jag eftersom jag vet att erotik är något av det svåraste man kan ge sig på att skriva. Och visst var det något trevande och fumligt till en början – men i takt med att novellerna blivit fler har variationen och kvalitén ökat.
Och nu, så här två och ett halvt år efter premiären kan man med fog säga att public service lever upp till sitt ideal. I stort sett finns det något att hämta för alla lyssnare. Berättelserna innehåller både hetero- och homosex, trekanter, gruppsex och inga hål är förbjudna. Vissa stycken är poetiska pärlor och andra porriga popcorn.
››En förförisk vaniljdoft och en kuk av choklad i ett dimmigt Örebro.‹‹ Finn Hellman
Efter att ha lyssnat igenom tre fjärdedelar av det material som sänts vill jag ge ”Radiosex” betyget väl godkänt. Men för att få MVG skulle de behöva höja sig ytterligare några flämtningar. Vilka kroppar får ha sex, till exempel. Funktionshindrade, äldre och feta har sex utanför radioapparaten, varför inte också i den?
Jag hör beskrivningar av alldeles för många bredaxlade män och långhåriga kvinnor. Och på tal om kön, det är inte alltid nödvändigt att så definiera de inblandades könstillhörighet. Om lyssnarnas fantasi fick större utrymme kunde ett element av trans komma in på ett naturligt hörn.
En handfull av berättelserna är helt geniala och borde vara vägledande för framtida produktion av radiosex. Att dessa verk sticker ut beror på helheten. Hit hör till exempel ”Det oförstörda” av Sisela Lindblom där uppläsaren Katarina Cohens flickaktiga röst är som klippt och skuren för att gestalta de illmariga överklassflickorna som våldför sig på den hårt snörda pianolärarinnan. Och i sin ”Livets gåva” lyckas Gunnar Blå trollbinda mig vid lurarna när han med sitt lyriska språk frammanar en förförisk vaniljdoft och en kuk av choklad i ett dimmigt Örebro. Det blir tydligt att erotiken inte uppstår av att man redogör för hur könsorgan ser ut eller hur kroppar vrids och vänds. Istället är det när författarna sätter ord på kåthetens väsen eller känslan av att ha sex som det blir laddat.
Musik och ljudeffekter bidrar till att det blir suggestivt, inte minst i ”Socker” av Ellen Visper, där grannarnas möte i hissen ackompanjeras av en dov elektrisk ljudmatta som sprakar och knäpper. Och att en skriven text kan bli så mycket mer när den tolkas och blir uppläst står bortom allt tvivel när man hör hur Michael Jonssons målbrottsröst stockar sig och blir grötig av lust i Daniel Möllers ”Var han som jag så”.
Men om radioteatern verkligen ska leva upp till sitt namn borde ännu mera krut läggas på själva dramatiken. Fler kortpjäser behövs, som den humoristiska ”I rusningstrafiken” av Ludvig Josephson, där två skådespelare iscensätter ett knull mitt i trängseln på en buss.
Men kritiken åsido – tack Sveriges Radio för att den erotiska genren görs ljudlig och får möjlighet att utvecklas.
Text: Finn Hellman
