Raseriernas tid är över

Tidigt våren 2014 hade Fanna Ndow Norrby fått nog. Dagen efter internationella kvinnodagen 8 mars bestämde hon sig för att starta ett anonymt konto på Instagram för att belysa den rasism och sexism som hon och hennes vänner hade utsatts för. Kontot fick namnet @svartkvinna.

– Det var på grund av frustration, men också på grund av att diskussioner på ledarsidor och samhällsdebatten var på en sån otroligt låg nivå. Man kände sig strypt, jag tror vi alla kände det. Hur kan jag ha levt hela mitt liv här, och det här är »what I get«? säger Fanna Ndow Norrby över en cappuccino.

Vi ses på ett café på Södermalm i Stockholm mitt i sommaren. Vår konversation blev över dubbelt så lång som det var tänkt. Det fanns mycket att diskutera om det tidiga 2010-talets aktivism.

De feministiska och antirasistiska rörelserna hade gått online, med Instagramkonton som @kvinnohat och @makthavarna. 2013 hade fyra unga journalister gått ihop och startat nätforumet Rummet. Valerie Kyeyune Backström, Camila Astorga Díaz, Judith Kiros och Mireya Echeverría Quezada skakade om medie-Sverige genom att skapa en separatistisk plattform för rasifierade personer. Intersektionalitet blev ett nytt buzzword, och identitetspolitik likaså.

– De bemöttes fruktansvärt, minns Fanna Ndow Norrby och fortsätter:

– Hur stora tidningar som SvD och andra pratade om dem och det som de jobbade med. De var så taskiga. Rummet bestod av drivna, unga kvinnor som pratade om samhällsstrukturer, jämlikhet, antirasism och feminism. Så sitter det gubbar på maktpositioner och säger »identitetspolitik är det här och det där«. Men jag blev inspirerad av dem för de var så starka i sina egna åsikter. Sedan har vi helt olika sätt att göra vår grej på men jag tyckte ändå det var nytt och uppfriskande – det var så fett.

Fanna Ndow Norrby var 24 år och pluggade strategisk kommunikation och PR på Berghs när hon startade kontot @svartkvinna. Hon gillade formatet på Instagram, hur det på ett lättillgängligt sätt gick att sprida information och skapa diskussioner. Det var hon inte ensam om. Inboxen fylldes snabbt av andra svarta kvinnor som ville dela sina sanningar, och som tog debatten i kommentarsfältet.

Hösten 2015 kom så antologin Svart kvinna, där bland annat Rummets medgrundare Valerie Kyeyune Backström och Judith Kiros medverkar. Boken innehöll nyskrivna texter av svarta svenska kvinnor. Fanna Ndow Norrby hade som ambition att med boken kunna bidra till att svenska svarta kvinnors livsöden valideras, och dokumenteras. Hon ville också att boken skulle fånga upp samtidens intersektionella feminism:

– Det är en generationsbok för den här generationens feminister. Vår Fittstim. Jag ville att Svart kvinna-boken skulle vara det, för jag vill att våra frågor ska kunna finnas på den nivån i Sverige – svensk feminism ska inkludera oss.

Nu har det gått sju år sedan boken släpptes. Det skulle nog vara svårt att hitta en enda feminist eller antirasist under 40 som inte har boken i sin hylla. Men vad har förändrats under dessa år i samhällsdebatten?

 »Jag tror att Black lives matter-rörelsen förändrade väldigt mycket gällande valideringen av svartas upplevelser.«

– Jag tror att Black lives matter-rörelsen förändrade väldigt mycket gällande valideringen av svartas upplevelser. Många icke-svarta fick ett uppvaknande då, förklarar Fanna Ndow Norrby. Vi pratar om att medvetenheten kring den strukturella rasismen har blivit större, och att det var flera krafter som verkade samtidigt som bidragit till detta.

– Jag tror inte att det bara var tack vare Rummet eller Svart kvinna. Det är mycket som har hänt parallellt i olika delar av världen. Att medvetandenivån är mycket starkare i dag har att göra med Gen Z och deras sociala medier-användande. De yngre hade Svart kvinna-boken i skolan, vi hade ju inte det.

Även om medvetenheten har vuxit, så menar Fanna Ndow Norrby att samhället i stort har backat.

– Rasismen är fortfarande ett enormt problem, så det har inte blivit bättre. Mellan svarta kvinnor har hon dock märkt av en positiv utveckling.

– Det finns ändå en känsla av unity, som inte behöver betyda att man håller med varandra, men att man ser varandra och vet om varandras kamper i det här landet, säger hon.

Svarta kvinnors kamper ser så klart olika ut, och baseras ofta på de tillgångar en har och privilegier en besitter. I sitt eget liv har hon mött stora framgångar, särskilt med podden Raseriet som hon drivit i sex år med sin kusin Amie Bramme Sey. Tillsammans har de också startat ett produktionsbolag, där de producerar sin podd samt poddarna Sex & Fördom med Ken ”Kenxo” Gacamugani och Systrarna Britton med barnmorskan Asabea Britton och doulan Opokua Britton.

Livsvillkoren för svarta kvinnor i stort har inte förbättrats under de sju korta åren efter boken, men för Fanna Ndow Norrby har framgångarna kunnat förskona henne från den diskriminering hon en gång utsattes för:

– Mycket av den skiten som jag upplevde tidigare upplever jag inte längre. Det har att göra med att vara etablerad, äldre och att jag har startat ett eget företag. Jag jobbar inte längre med de människorna eller är i de rum där folk säger de här sakerna.

När hon blickar tillbaka på aktivismen runt tiden för boken är det motstridiga känslor som dyker upp.

– Det är fett dubbelt. Den tiden var hoppfull, med en känsla av förändringskraft och unity. Känslan av att man har synat något tillsammans som var väldigt stärkande. Men det var också jävligt mycket debatt och diskussioner om ens eget existensberättigande.

Som många andra blev Fanna Ndow Norrby till slut utbränd, vilket fick henne att sluta driva kontot @svartkvinna. Nu har hon lämnat aktivismen bakom sig, och satsar helt på podd-produktion.

 »Vi ska bara få skapa innehåll utan att det ska vara en aktivistisk handling.«

– Jag vill jobba mer med våra historier och perspektiv. Det behöver inte bara handla om antirasism, det kan handla om vad som helst. Jag känner att ju fler röster desto bättre. Vi ska bara få skapa innehåll utan att det ska vara en aktivistisk handling.

Fanna Ndow Norrby vill utforska möjligheterna om att »bara få vara« som svart person, och ha ett mer individualistiskt tänk. Raseriernas tid är över för hennes del, men hon längtar efter den kommande generationens kamplust. Skrattandes avslutar hon:

– Jag kan känna att jag saknar lite fire. När börjar 25-åringarna? När ska de ta vid? De måste komma snart!

Juliet Atto är skribent och journalist.

Bild Moa Karlberg / Kvinna till kvinna

Läs även:

• Så länge vi inte tystnar av Juliet Atto