Tidskrift om sex och politik
Tidskrift om sex och politik
Krönika HBTQI

Så länge vi inte tystnar

Juliet Atto ser tillbaka på vågen av kompromisslös aktivism från unga, arga, rasifierade queers. Nu står barrikaderna tomma, men det första kapitlet är öppnat.

»We’re loud! We’re here! We’re black and we’re queer!« skanderade vi längs Stockholms gator i prideparaden 2015. Black Coffee, den separatistiska gruppen för afrosvenskar, utgjorde Stockholm Prides första helsvarta sektion i paraden – med kärlek och kamp, ilska och glädje. Året därpå skrev jag om detta historiska ögonblick i Ottar.

När jag läser om den texten nu, strax efter ytterligare en prideparad, väcks motstridiga känslor i mig. Förutom den överväldigande cringe-känslan en fylls med av att läsa gamla texter, så känner jag både stolthet men också uppgivenhet. Uppgiven för att så lite har förändrats inom mainstream-hbtqi-rörelsen, och stolt över allt vi åstadkom för svarta och andra rasifierade hbtqi-personer. Vi var en del av en våg av separatistisk organisering som sköljde över Sverige de åren. En våg av unga, arga och kompromisslösa queers som vågade stå upp, och vägrade att tystas.

»De flesta av oss brändes ut av kampens lågor.«

Vågen nådde sin kulmen 2016, och har planat ut sen dess. De flesta av oss brändes ut av kampens lågor, men än i dag finns det pölar kvar här och där. Många av oss, inklusive jag själv, har lämnat aktivismen bakom oss. Barrikaderna står halvtomma och ilskan tar inte lika mycket plats längre.

Juliet Atto. Foto: Louise Helmfrid

Inte för att kampen är vunnen och striden är över, men för att vi bara vill vara. Andas, vila, älska och leva – en revolution i sig. Det var det största behovet som de flesta av oss hade – att bara få vara med varandra, vara en del av en större gemenskap och community. Att inte behöva skriva upp sig på ett liv av oändlig kamp bara för att en har fötts i en svart kropp i en vit värld.

När känslan av uppgivenhet besöker mig, försöker jag göra mig påmind om att vi har gjort skillnad. Organiseringen vi startade har hjälpt människor att känna sig mindre ensamma och mer öppna. När vågen precis hade tagit fart satt jag i panelsamtal med frågeställningar som »kan man vara blatte och queer?«. Vi har åtminstone kommit bort från det i dag, vår existens har normaliserats.

»Mina sociala medier-flöden är fyllda av svarta och bruna hbtqi-personer som skapar, älskar och lever på sina egna villkor.«

Jag gläds åt poddar som Nicole och Beri ventilerar och Sex & Fördom. I den förstnämnda får vi följa Nicole Donath och Beri Gerwise, ett ungt lesbiskt par med barn som pratar om kärlek och familj. I podden Sex & Fördom diskuterar Ken ”Kenxo” Gacamugani tillsammans med gäster om allt från religion till polyrelationer. Alla tre är rasifierade och öppet hbtqi, med poddar med helt olika vinklar, som målar en nyanserad bild av rasifierade queers.

Mina sociala medier-flöden är fyllda av svarta och bruna hbtqi-personer som skapar, älskar och lever på sina egna villkor. Den typen av representation spelar roll, och visar på att vi fortfarande gör skillnad – fast på mer hållbara sätt. Faktum är att vi bara befinner oss i början vad gäller representation av rasifierade hbtqi-personer. Vi är fortfarande på det allra första kapitlet, som öppnades med den allra första organiseringen för bara några år sedan.

Rörelser behöver ta nya former för att hållas vid liv. Vi som individer behöver få byta roller för att vi själva ska kunna hållas vid liv – och få leva. Låta prioriteringar skifta. Inte längre känna en svidande ångest eller skuld för att det som en gång kändes som det absolut viktigaste, det som en offrade hälsa och mående för, nu är bilder i ett arkiv. Jag dammar av dem då och då, för att påminna mig själv om att allt det faktiskt hände – och för att se fram emot allt som komma skall.

»2015 gick jag i prideparaden med näven i luften, omringad av mina svarta queera syskon. I år dansade jag genom paraden på ett flak tillsammans med min kärlek.«

Det är en lång väg framför oss, men de första stegen har tagits. De stegen som ofta är de svåraste, som möter mest motstånd. Både inom oss själva och i majoritetssamhället. Det som dock tog emot som mest var att sedan byta bana, att »Go off the rails« och hitta en egen väg. Inte för all tid men så länge det behövs, och våga lita på att våra vägar kommer korsas igen.

2015 gick jag i prideparaden med näven i luften, omringad av mina svarta queera syskon. I år dansade jag genom paraden på ett flak tillsammans med min kärlek. Den där kompromisslösa kampen kommer alltid att finnas inom mig, och näven kommer sannolikt att sträckas upp mot skyarna igen. Vi behöver inte alltid skrika högt – så länge vi aldrig tystnar. 


Juliet Atto är skribent och journalist.

Fler artiklar

Intervju

Raseriernas tid är över

Sju år har gått sedan Fanna Ndow Norrbys kritikerrosade bok »Svart kvinna« släpptes – men vad har hänt sedan dess?

Krönika HBTQI

Barnen gör oss inte fria

Hur blev kärnfamiljen målet i queera liv? Vad hamnar i skuggan i hbtqi-kampen när fokus ligger på att skaffa barn.

Människor som demonstrerar med regnbågsflagga i Barcelona.
Reportage HBTQI

Hatbrotten ökar i Barcelona

Polisanmälningarna om hatbrott mot hbtqi-personer har mer än tredubblats på fem år i Barcelona.