Tidskrift om sex och politik
Tidskrift om sex och politik
Essä

Sex, forskare och feminister

Den svenska sexualpolitiken har havererat. Ett århundrade av kvinnokamp, hbt-politik och sexuella revolutioner har skapat ett samhälle där nya mönster för människors sexualitet är möjliga. En större frihet. Men hur ska friheten omstöpas i praktisk politik? Kristina Hultman ser en sexualpolitisk diskussion där retorik och praktik inte hänger ihop.

Uppdrag: Skriv en essä om sexualpolitik. OK, säger jag och kastar mig över det som alla talar om under hösten 2006: Petra Östergrens bok om porr och feminister. Jag läser, först förundrad, och sen allt mer besviken. Arg också, över analysen som är så retoriskt smart, och samtidigt så…förljugen. ”Sexsäljare” framställs som förtryckta, inte av ett helt samhälle, utan av sippa kvinnor med politisk makt som utbrister usch och fy.

Någon vecka senare läser jag om Don Kulicks analys av 400 000 perversa sexköpare från boken Queersverige. Kulick lyfter fram det stigma som följer av att bli betraktad som kriminell. Han påminner om att bögar och andra till synes ”perversa” har suttit i den sitsen. Nu är det sexköparnas tur.

Hos både Östergren och Kulick tornar ett ideologiskt monster fram. Hon kallas feminist. Frågan är vad dessa forskare vill själva, förutom att klä av normen och sätta ”de perversa” på piedestal. Hur ska samhället se ut? De ger mig inga svar.

I stället är det som om de auktoritära politiska krafter som ledde fram till rättegången mot en stridbar provokatör och sexuell ”avvikare” som Oscar Wilde i slutet av 1800-talet, hamnar i samma vågskål som ett nutida tillslag mot ett gäng sexköpare på Scandic hotell i Malmö. De ger eleganta queera uppvisningar i intellektuellt tänkande, men ingen sexualpolitisk vägledning.

––––––

Hjärnan dyker ner i det kollektiva minnet av berättelsen om sex i Sverige, och då kommer detta upp:

Nakna flickbröst i skärgårdsvikar.

Utan trosor i Tyrolen.

Hur var det nu? Före sommaren med Monika och den glada sjuttiotalsporren.

Sjätte budet: Du skall icke begå äktenskapsbrott.

Tionde budet: Du skall icke hava begärelse till din nästas hustru, ej heller till hans tjänare eller hans tjänarinna.

Här hittar man grundbulten i den svenska sexualpolitiken; sex och äktenskap hör samman. Denna moralregel gällde fram till paradigmskiftet på 1960-talet. Till synes bekymmersfritt talas det om ”din nästas hustru” i Bibeln, och i den lilla katekes som alla svenskar tingas rabbla till långt in på 1900-talet. Det sexuella subjektet är en man, kvinnan ett bihang.

Självfallet får en sådan enkönad sexualpolitik problem med människors verkliga begär och lustar. Retorik och praktik hänger inte ihop. Dubbelmoralen frodas. Bortom bibeltexterna har levande människor dessutom alltid haft sex utom äktenskapet, och det sexuella subjektet har självfallet lika ofta varit kvinna som man.

Sexologen Igor Kon från Ryssland, på Stockholmsbesök i januari, påminner mig om att det är här, under den offentliga fernissan och retoriken, som de viktiga sexualpolitiska berättelserna utspelar sig. Det finns en offentlig retorik, det gör det alltid, men man hamnar fel om man förväxlar denna retorik med människors faktiska normer eller sexuella beteenden. Kåta människor brukar skita i vad prästerna och imamerna och expertisen säger, och köra på ändå.

In real life åker kvinnor till Finland och låter inseminera sig. Andra kvinnor åker till doktor Storks klinik i Danmark och skaffar barn. Och människor som inte är bekväma i det ena könet transiterar till det andra.

I dessa fall har sex och reproduktion inte längre med varandra att göra, eller äktenskap för den delen. Det har skett en förändring.

Och allt det där tidigare så otänkbara – provrörsbarnen och hormonbehandlingarna och partnerskapen – kan vi göra nu, bara för att skammen över de oäkta barnen har gått upp i rök.

Poff, så försvann den bara.

––––––

Nu rasar andra strider. Vi skäms och bekymrar oss fortfarande. Men för annat.

Barnporrbeslagen till exempel. Arkiven på rikspolisstyrelsen som svämmar över alla bräddar. Eller ”hororna” som vi feminister inte lyssnade på ordentligt efter införandet av sexköpslagen i slutet av 1990-talet (här har Östergren sin starkaste poäng).

Själv funderar jag ofta på när den svenska mannen med smak för småungar tänker bli socialt könsmogen. Fysiskt blir han det väl som alla vi andra, någon gång i puberteten. Men huvudet bör ju hänga med också. När tänker han börja ta ansvar för hur picken far i väg med honom? När tänker han ta och växa upp?

Är det detta som provocerar så med den feministiska sexualpolitiken? Att det ställs allt högre krav på myndiga män att de ska agera som vuxna. Ansvaret för en spirande sexualitet kan inte längre lassas över på småungar.

Den svenska sexköpslagen till exempel, vältrar ju mycket tydligt över ansvaret för handeln med sexuell tillfredställelse där den hör hemma; hos konsumenten. Detta har lett till protester från de som vill köpa (såklart) och de som vill sälja (såklart). För dessa båda grupper handlar det om begär respektive ekonomi. Men kritik har också kommit från queerteoretiskt håll. Fast varför då?

För att man egentligen inte vill ha den uppgörelse med kolonial överordning – där tredje världens arvtagare säljer sex åt vita västerlänningar – och klassförtryck – där arbetarklassen suger av medelklassens män – som sexköpslagen leder till?

Jag vet inte. Jag vet bara att jag inte känner igen mig i det (queer-) Sverige som Don Kulick målar upp – som ett land där feminister förbjudit allt som är kul. Och jag har inte minsta lust att ge Östergrens råd till städerskor på porrfyllda hotell (att städa sperma från teveskärmar utan att knota).

Visst kan hela den bitvis rätt så bigotta svenska sexualmoralen skyllas på spöket för dagen – radikal feminism. Det blir analyser som uppmärksammas. Det är bara det att de sexualpolitiska motsättningarna – de verkligt djupgående – inte alls går där. De går mellan syd och nord. Religion och sekularism. Svart och vit. Fattig och rik. Kvinna och man.

En mer flerskiktad förståelse av sex blir dessutom superviktig i ett land där imamer kan ta beslut om skilsmässa i ena ringhörnan, medan Kristoffer Poppius går på klubb hos Leonora på Kinks&Queens i den andra (Dagens Nyheter 6, 7 och 8/2).

––––––

Om debatten kring sex och könsmakt ska bli något att ha i framtiden, måste vi lära oss att hålla olika sexualpolitiska berättelser i luften samtidigt. Utan en dynamisk känsla för komplexiteten i vår sexualpolitiska historia blir nuet bara förvirrande.

Och vad är det som säger att ”den svenska synden” och den svenska jämställdheten står i motsatsförhållande till varandra? Tänk om det snarare handlar om en dialektisk process där feminism, folkhälsa och folkbildning interagerat.

Och så var det det här med prioriteringarna. Vilka sexualpolitiska strider är det viktigt att vi för nu?

Forskare som vill studera det bigotta Sverige kan ju till exempel sätta sökarljuset på en präst som Yngve Kalin i Hyssna (han som startade prästupproret) snarare än på den grupp kvinnor som med ideella krafter håller liv i typ kvinnojourerna (vilket är ett rätt så begärsbefriat och oqueert men viktigt arbete)? Då skulle man garanterat få fram en hel del sexualfientlig dyngbråte som kapslats in i svenska folksjälen.

Nu tycker säkert några av er att jag är orättvis. För visst har Östergren och Kulick rätt i sin kritik av ”normalitetsdiskursen”. Renhetskult från Norden är i dag en exportvara. Svenska politiker på utlandsuppdrag knyter idéer om sexuell renhet och ”normal kärlek” till nationen Sverige. Denna unkna och inte så lite förljugna bild av Svea jämställda rike måste vädras ut.

Men det är ”på gatuplan” som jag misstänker att de har fel, eller att de i varje fall missar viktiga saker. På gatuplan är det nämligen snarare så att sexualpolitiken har havererat. Den finns inte. Ingen vet vad den ska gå ut på. Vi står inför ett paradigmskifte. Sexualundervisningen i svenska skolor präglas av förvirring och osäkerhet.

Det är som om hundra års kvinnokamp, en sexuell revolution på 1960-talet, 1990-talets lagar och regler om kvinnofrid och hbt-politik, lett fram till en situation där helt nya mönster för sexualitet och samlevnad blivit möjliga. Nu vet makthavarna inte riktigt vad de ska göra av denna folkets nyvunna frihet. Hur ska den omstöpas i praktisk politik? Ska vi satsa på backlash eller ta politiken ett steg vidare?

På bortaplan vet ”vi svenskar” precis vad vi ska göra. Då är det könsstympning som ska bort, fri abort som ska in, och FN-personal som ska sexsaneras. Kvinnor ska slippa våldtäkter långt borta i Darfur. Men här hemma? Hur ska sexualpolitiken se ut hos oss?

I starka patriarkat kan ju människor tvingas till sex, eller till äktenskap, eller till celibat, av den som har makten och bestämmer. Det brukar vara Gud, pappa, staten eller kyrkan.

Men i liberala samhällen (som det svenska) är det svårare att säga var de sexualpolitiska gränserna ska gå. Staten utfärdar dekret här också, som ligger till grund för besluten hur sex ska struktureras är en demokratisk process.

––––––

Som missnöjd medborgare finns det i stort sett bara en väg att gå. Majoritetsbeslut gäller. Den som tillhör en sexuell minoritet måste övertyga den breda massan om han eller hon vill få sin vilja igenom.

Det gällde för radikalfeminister på 1970- och 1980-talen, när de drev på för lagstiftning mot kvinnomisshandel, sexhandel och pedofili, och det gäller för queera sexualpolitiska aktivister i dag, när de lobbar för sexarbetares sociala rättigheter. Nu som alltid gäller det att organisera sig och argumentera väl.

Det alternativ som bjuds, innan man kommit så långt att allmänheten börjar lyssna, är att ägna sig åt sexualpolitisk anarkism vid sidan av mainstreamsamhället. Den strategin har undertryckta sexuella minoriteter använt sig av i alla tider. Det skapar kreativa sexuella motkulturer. Och det är klart att man kan sakna de anarkistiska rummen i ett samhälle där allt det som tidigare befann sig under jord nu blivit sönderexploaterat, och dessutom gullas ihjäl av en uttråkad heterofil medelklass. Men är det rätt väg att tänka sig tillbaka till den blomstrande klubbkulturen på 1970- talet, då en spänningssökande sexköpare riskfritt kunde smyga omkring i buskarna? Jag tycker inte det. Jag tycker det är naivt.

Dessutom finns det annat som är viktigare. I liberala stater finns det nämligen fortfarande grupper som är totalt rättslösa och utan egen talan när det gäller sexualpolitiska frågor. Och de har definitivt inga skyddsrum i form av barer i källarnivå att fly till.

”Bananrepubliken Sverige”, som en mamma jag mejlar med uttrycker det. För henne är den sexualpolitiska kollaps som drabbat frågan om sexuella övergrepp på barn prio nummer ett.

––––––

Läser man mellan raderna på notissidorna i dagspressen hittar man spår av människor som ägnar sig åt civil olydnad och egenmäktighet i rättssak på det sexualpolitiska området. Det är brända bilar, mord på pedofiler, och kvinnor som går i ofrivillig exil utomlands för att få stopp på övergrepp. När pappor misstänks ha våldtagit sina egna barn läggs utredningar ner.

Är det bra? Jag tycker inte det. Så varför talar vi inte om det oftare?

Människors sexualpolitiska handlande ”på gatan” är ju en signal om att det svenska politiska och juridiska systemet är satt ur balans. Paradigm byter plats, gamla värderingar slängs i soptunnan, ungar som tidigare tigit börjar prata.

Det svenska rättssystemet bygger till exempel inte alls på idén att kvinnor, och än mindre minderåriga, är sexuella subjekt med rätt till självbestämmande. Det bygger inte heller på en insikt om att sexuella övergrepp på barn, och kvinnor, är så vanligt. Det är utformat med mannen och äktenskapstänkandet

från Martin Luthers katekes som norm.

Och här uppstår ett retoriskt dilemma för sexualpolitiken. För hur talar man målmedvetet och koncentrerat om lust och kåthet, när man gång på gång tvingas kasta sig på larmknappen och varna för sex? Queerforskarnas recept – att sluta larma – håller bara i seminarierummen där verkligheten aldrig behöver hanteras mer än på det diskursiva planet. I praktisk politik, där sexualiteten och övergreppen måste hanteras, är ett sådant tillbakalutat förhållningssätt inte försvarbart.

––––––

Så hur uppnår man balans mellan sexuell frihet och ökad rättvisa? Kanske så här: En feministisk sexualpolitik går ut på att alla människor ska få tillgång till sin egen lust. Det är målet. Sen behöver vägen dit inte nödvändigtvis gå via masturbations- eller samlagsmanualer.

Den kan lika gärna gå via lanseringen av nya preventivmedel, eller smartare hiv-prevention, eller rätten till skydd när det hettar till, eller skilsmässolagstiftning, eller imamer i moskén som står pall när någon hotar, eller queera prästuppror (ge oss flera sådana, snälla), eller en poliskår som sätter gränser för människor som misshandlar och utnyttjar.

Hur människor har sex bör däremot vara vars och ens ensak. Sexuell mångfald har ett egenvärde. Upplysning om risker, inte tvång, bör vara grundregeln.

Sexualpolitikens uppgift är helt enkelt att göra betingelserna så goda som möjligt för en sexualitet som frigör och utvecklar människor. Detta gäller oavsett om vi råkar vara religiöst troende, svarta, vita, grå, eller funktionshindrade.

Tricket som vi alla måste försöka börja lära oss är att begära utan att samtidigt vilja äga. Västerlänningen måste skriva om sin historia. Hon måste lära sig att kolonisera utan att förslava.

Går det?

Du spelar ju med fantasier. Du hör kanske röster.

Sexistiska röster från ditt kollektiva, vita, koloniala, patriarkala undermedvetna.

Strax innan du kommer poppar de upp i ditt huvud.

– Åh va skönt, säger rösten. Fuck me, u bitch.

Varför säger den så?

Jag har faktiskt ingen aning.

Kanske finns orden ”fuck me u bitch” där för att påminna mig om ett kollektivt arv och ett minne. Kanske finns de där för att säga mig att jag (liksom alla andra) bär berättelsen om Sverige och världen med mig som ett hus på ryggen. Att jag har ett ansvar.

Och jag tänker att vi förhoppningsvis befinner oss alldeles i början av någonting alldeles nytt som har med sexualpolitiken att göra. Ett paradigmskifte.

Kristina Hultman

Beställ lösnummer av Ottar här! (Detta är nr 1 2007)

Fler artiklar

Serie

SERIE: Den helige ande i Barnkanalen

Hur ser kopplingen ut mellan svenska barnprogram och megakyrkan Hillsong? Sara Hansson undersöker ämnet med start i uppväxtens frikyrkotäta Alingsås.