»Side Track berättar om känslan att höra hemma«

9 april 2024. »Uteservering tar nästan upp hela trottoaren«, skriver en person till Trafikkontoret. »Man får inte plats att gå där«, menar de.

Det enstaka klagomålet leder till att staden i praktiken berövar gaybaren Side Track dess uteservering. Den nyinflyttade grannen bakom anmälan kommer sedan att fortsätta verka för att inskränka barens verksamhet på andra vis, för att sedan vända blicken mot syskonkrogen Halfway Inn.

Side Track är Sveriges äldsta gaybar. I olika former har den överlevt båda de epidemier som har plågat vårt community, för att slutligen kanske falla offer för en enskild granne som inte värdesätter kvarterets queera arv.

Baren är belägen i en källarlokal vid Mariatorget i Stockholm. Den delar kök med Halfway Inn, den skotska puben på hörnet, som förfogar över uteserveringen på Swedenborgsgatan (huvudsakligen straight) respektive Wollmar Yxkullsgatan (queer). Personalen är densamma. I hela 33 år har sådana som vi träffats här.

»För den som har lärt sig att känna igen högerextrema tatueringar är det befriande att kunna släppa på garden«

Det är våren 2014 och full av förväntan är jag på väg till Side Track. När jag kommer upp ur tunnelbanan betryggas jag av kvarterets, för Stockholm, unika villkor. En regnbågsflagga (nu borttagen) vajar över lokalen och redan på trottoaren möts man av dem som är som jag. Den som är straight kanske inte förstår, men för den som har lärt sig att känna igen högerextrema tatueringar och att sky berusade män i grupp är det befriande att kunna släppa på garden. Jag är orolig över att läderjackan kanske är för bylsig. Det var den nog också, det är den hursomhelst inte längre.

En annan minnesbild. I dammigt discoljus kysser jag min pojkvän utan förbehållning och känner igen mig i den där låten av Tracy Chapman:

City lights lay out before us

And your arm felt nice wrapped ’round my shoulder

And I had a feeling that I belonged

I had a feeling I could be someone

Om väggar kunde tala så skulle Side Track berätta just om känslan av att höra hemma. Men det här trygga rummets inflytande är inte begränsat till dess källarlokal. Med uteserveringen, oavsett vilken verksamhet som står på pappret, har baren länge förankrat en queer närvaro på gatan. Det har satt prägel på kvarteret i en stad där våra uttryck annars så ofta göms bakom stängda dörrar.

»För mig betyder det här stället allt. Man får vara den man är på sina villkor« berättar en besökare för Göteborgs–Posten som rapporterar från Side Track i januari 2024.

Mariakvarteret är Stockholms inoffociella queerkvarter. Det är så eftersom flera queera verksamheter av en eller annan anledning samlats här genom åren. Så som stans första gaybar Timmy, boklådan Rosa Rummet, och en av Europas äldsta läderklubbar som i år firar 50-årsjubileum.

Men med åren har de flesta försvunnit. King Kong på andra sidan Mariatorget, tvingades stänga bland annat efter grannars klagomål så sent som 2019 och Bitter Pills – helgat varde ditt namn, likaså. Man hade kunnat tro att queerkulturens undergång i Stockholm vore aids eller bastuklubbslagen, men på ängsligt svenskt manér finner man istället dess baneman i långtråkiga handlingar som kan begäras ut för 752 kronor från Miljöförvaltningen.

»Oavsett rim och reson i stadens enskilda skrivelser blir blindheten för detta faktum till en fråga om vem som har rätt att finnas«

I dem framgår i fallet med Side Track en verksamhet med en god relation till bostadsrättsföreningen:

“…styrelsen anser att ägaren till restaurangen varit extrem[t] lyhörd under åren och aktivt försökt tillmötesgå de lägenhetsinnehavare som påverkas av verksamheten så långt det är möjligt. Klaganden har tidigare bott i närområdet och borde vara väl medvetna om innebörden av att bo i denna fastighet, som är belägen i ett område med ett mycket aktivt folkliv”

Föreningens yttrande sätter fingret på klubbdöden: hur kan det vara demokratiskt att den minsta gemensamma nämnaren dikterar villkoren för ett kvarter, istället för det grannskap som har byggt det?

Oavsett rim och reson i stadens enskilda skrivelser blir blindheten för detta faktum till en fråga om vem som har rätt att finnas. Och ställda mot en nyinflyttad granne så är det alltså stadens queers som går bet, trots att det är de som har druckit, dansat, och organiserat sig här i decennier.

Nuförtiden organiserar jag Stockholm Leather Social – ett av stadens ambulerande queera evenemang. Det arrangeras ofta på Side Track. Förra året tilldelades vi Regnbågspriset på Stockholm Pride för främjandet av queerhet i det offentliga rummet, varför vi om sommarhalvåret hör hemma på uteserveringen.

13 maj 2025. Restaurangchefen för Side Track berättar förtvivlat för mig att vi tvingas ställa in årets sommarpremiär eftersom staden nu kraftigt begränsat Side Tracks uteservering.

Stockholms queerliv är ett kulturarv som staden akut måste bejaka innan det är för sent. Side Tracks uteservering var mer än en samling rangliga bord där man av outgrundlig anledning beställde shandy istället för radler. Det var en av få platser i Stockholm där sagda queerliv spillde ut från källarlokalerna till det offentliga rummet. Och i ett samhällsklimat som återigen betraktar hbtqi-personer med skepsis är queer närvaro i stadsbilden den mest basala garanten för vårt likaberättigande.

Förra veckan. Vi sätter oss på Halfway Inns uteservering för att svalka oss efter prideparaden. En man cirklar kring oss med en padda. »Jag tror att han mäter decibelnivåerna«, utbrister min vän.

Vi sitter tysta ett tag; vi dricker shandy.

Jag vänder mig om och blickar mot dörren med skylten där allt detta och så mycket mer har hänt: HOME SWEET HOMO. SIDE TRACK BAR…och jag undrar om jag kan komma hem igen även imorgon.

Eric Nilsson är queeraktivist och organisatör för Stockholm Leather Social.