Kroppens olidliga lätthet

Det är lika bra att erkänna. Det första jag ser på T är hennes rullstol.

Ja, jag vet att hon inte ÄR sin rullstol – lika lite som jag är den kastrull jag lagar mat med, eller den stol jag sitter på. Men jag känner henne inte, så det är den jag ser.

Sex med funktionshinder… Sex med förhinder… Måste allt som associeras till lite knackiga kroppar betraktas med sorg? Jag funderar. Sex upplever man med sinnena. Det är en historia mellan dig och kroppen. Ytan spelar roll, den fi nns alltid där – huden som skiftar i en viss färg, ögonen som glittrar, dofterna du ger ifrån dig – men det är de inre bilderna som triggar fantasin. Och även om våra kroppars olikhet gör att vi bemöts olika, så ser nog drömmarna om sex, kärlek och närhet ungefär likadana ut hos de allra flesta. Och skiljer de sig åt, så är det knappast funktionshinder det beror på.

Eller som T säger, vars rullstol snart bleknar bort och ersätts av en passionerad människa med ett brinnande intellekt:

– Sex har du ju först i hjärnan, sen följer kroppen med. Därför är det hjärnan som behöver hjälp. Man måste tänka på sig själv och hur man fungerar. Hur och när blir jag kåt? Man måste vara intresserad av sig själv, helt enkelt.

Det är så skönt att tala lite med henne först, innan jag börjar skriva om det här. Det är som om jag skulle behöva något slags tillåtelse.

T:s fördomar om andra funktionshindrade får mig att slappna av. Hon säger saker som att ”det är opraktiskt att knulla med nån som sitter i rullstol. De flesta är så långsamma, en del slarvar med hygienen. Jag tänder inte på dem, helt enkelt”.

Inte så att jag tycker att det är bra med fördomar. Vare sig hennes eller mina. Men det är mänskligt. Och framför allt. Först när (fula) tankar får ord kan vi börja prata. Det värsta och mest kränkande är alltid den stora tystnaden.

Att ställas utanför.

Att inte alls räknas in bland den kåta, knullande och hånglande mänskligheten. Nu blir det mycket mindre laddat för mig att gå vidare i tanken, när det är hon och inte jag som uttrycker dem. Fördomarna alltså. Judar får ju skämta om Auschwitz, och allt det där.

—–

Eller så är det ännu värre. Min förljugenhet och mina fobier går kanske mycket djupare än så. Anledningen till att jag inte kan sätta ord på mina fördomar om sex med en person med funktionshinder är helt enkelt att jag fobiskt vägrar att tänka mig in i en sådan situation. Reumatism och hångel? Benlösa knull. Det går bort, helt enkelt. Hit men inte längre, liksom.

Jo, en gång. Det var en man, en läkare. Jag tror han hade brutit nacken i en dykolycka. Han hade gett sig fan på att unga killar som var precis i början av sin rullstolsvandring ut ur helvetet (detta vidriga ord: ”re habil i tering”) skulle kunna hissas upp och ner i nån anordning som han skaffade pengar till och som man skulle hänga utanför fönstret till den första tidens sjukrum.

Jag minns att jag tyckte att han var sexig, och att jag ville snacka med honom. Men han flängde runt så med rullstolen på den där konferensen så det blev aldrig någon chans. Intelligenta människor som brinner för andra är för övrigt väldigt sexiga. Jag faller i alla fall för dem, ständigt.

Annars är det något med vårt samhälles syn på förlamade män. Något unket. I början av hösten läste jag ett reportage i DN om hur män på institution i Danmark skaffar sig sex. Det var den gamla vanliga torskvisan, förnedrande för alla parter. För att ”stackars” handikappade män ska kunna tillfredsställa sina sexuella behov måste de ha rätt att anlita prostituerade. En av männen i reportaget hade till och med ansökt om ekonomiskt stöd från kommunen eftersom han behövde anlita call girls, vilket är något dyrare.

Vad kvinnorna på vårdhemmet efterfrågade? Nej, det visste man inte. Otroligt osexigt och gubbigt reportage om ni frågar mig.

Och vadå. Att få ha sex med andra är faktiskt ingen mänsklig rättighet. Det borde det vara förstås, i den bästa av världar. Men som samhället nu ser ut är vi rätt många – funktionshindrade eller ej – som i långa perioder av våra liv får nöja oss med att ha sex med oss själva. Och vi har faktiskt alla förverkat rätten att kommendera fram sex på beställning.

—–

Men på riktigt då? När sexet är bra. När kåtheten är ömsesidig. Hur är det då?

Undrar just hur det skulle kännas att ha sex med någon som är döv. Eller själv ha sex och inte höra. Orgasmer utan ljud…

Eller sex utan synintrycken? Med någon av er därute som kan läsa den här texten först när den omvandlats till punkter eller till talsyntes i datorn.

En gång fi ck jag höra att synskadade tjejer råkar ut för rätt mycket tafsande. Om man står och väntar på bussen med käppen framför sig, så kan det komma fram nån och väsa i ens öra. Eller när man sitter i en tågkupé. Vems är handen på mitt lår?

Det fick jag lite panik av att tänka på. Att det fi nns nåt som eggar vissa människor med att den andra är så beroende.

Beroendet kan man ju inte hångla bort. Du måste kanske bäras in i sängkammaren, även om det inte är för att du som är den nygifta bruden den här gången. Du kanske inte hör när jag viskar att jag vill ha dig.

Och vadå. Vad är det som säger att du vill ha mig?

En som vet sa en gång att upplevelsen av att vara funktionshindrad ligger väldigt nära känslan att vara enormt stressad i en dröm. Du kommer inte undan, du har tuggummi i benen. Tänker man på sex då?

—–

Människor som håller sig med rullstolar och andra proteser har sedan lång tid tillbaka varit cyborgs – en slags hybrider mellan människa och maskin. Det fi nns något befriande i att kunna bygga nya bilder av kroppar i fantasin, som på nätet. Bara vetskapen om att den andre inte ser dig. Om att man kan vara någon helt annan, tyngdlös.

Fast vad gör man sen, när Cybercindy i rullstolen ska möta sin utvalda?

Nej nätet är nog mest till för att öva sig i att sätta ord på vem man är, och vad man gillar. Bra sex däremot är för ”real people”.

– Folk tror att jag knullar i sängen, säger T. Men det gör jag sällan. Jag tar initiativet. Jag fl irtar med dig. ”Skulle du kunna knulla här?”, frågar folk. ”Ja”, brukar jag säga.

—–

Nu kom jag på en person till med funktionshinder som jag har varit lite tänd på. En konstnär vars ena arm var förtvinad. Det här är några år sedan. I en tid som känns rätt så avlägsen – fast ändå nära.

Jag tror han hette Magnus. Han satte konstpubliken i rullstol, vilket jag tyckte var väldigt sympatiskt, och så gjorde han väldigt fi na fi lmer om monsterliknande fi gurer som krälar omkring i byggnader som är som brinnande infernon. Ungefär så som man kan tänka sig att det måste ha varit inne i World Trade Center. Jag intervjuade honom för en utställningskatalog. Det blev bara några glas vin och en puss.

(Ett ögonblick.)

Jag hittade utställningskatalogen. Han heter Magnus Wallin, filmen heter Exit och han säger så här:

”I takt med att vi har tappat tron på paradiset efter döden är det som om vi försöker skapa ett här. Allting ska vara perfekt HÄR. Men om allting ska vara perfekt här; hur förhåller man sig då till den som inte är perfekt, till den som står utanför och som är, eller har varit utsatt? Den människan har givetvis ett helt annat förhållningssätt och andra erfarenheter.” (Brytningstider, Atlas 1998).

– Du vet hur det kan vara, säger T. Man bor i kollektivhus. Man är i tonåren. Man blir kanske kär den personliga assistenten. Men det räcker inte. Du måste vara tydlig med vad du är ute efter och inte hela tiden bara söka trygghet och röra dig i fasta cirklar. Många är dessutom rädda för att möta någon som har ett avvikande utseende.

Här tar det stopp för mig. Och jo, det är jobbigt att skriva ut det, men jag gör det ändå:

Jag tänder på… vackra, friska kroppar. Stora, ja gärna. Men helst funktionsdugliga. Vitalitet och energi är det som fungerar på mig. Måste jag vara så konventionell och trist? När jag tänkt en stund till känns det mycket roligare med en annan formulering, en bredare: vitalitet och energi är det som fungerar för mig.

Begär smittar av sig. Det vill säga, det är mycket lättare att gilla en kropp om den sitter på någon som själv gillar den. Eller som Exa X Moberg skrev i Aftonbladet en gång om att ha en kropp som lägger av: ”Min egen kropps svekfullhet drabbade mig hårt. Den blev plötsligt främmande för mig. Jag kunde inte längre tycka om den.”

—–

Kanske är det så det skulle kännas om det var jag som låg där med bruten nacke? Som ett svek. Förmodligen skulle jag hata de fysiska delarna av mig själv, just på grund av att de skulle stänga in mig. Alla som återerövrar en kärlek till sig själva från det utgångsläget borde få medalj.

För övrigt har jag redan varit där, i hatet inför den egna kroppen. Även om det var av andra orsaker. Jag vet inte hur det är att ha ett funktionshinder, men jag vet i alla fall hur DET känns. Osexigt är rätta ordet.

– Jag tycker att T har fördomar, säger hennes flickvän (tror jag det är) som suttit tyst på stolen bredvid och lyssnat.

– Ja, det har jag. Mycket mer än du. Men min hjärna är samtidigt mer sexuell än många andras. Det handlar om ögonkontakt och självförtroende. En barndom där man är bland icke funktionshindrade. Botemedlet till all smärta är sex för mig.

Kristina Hultman, kulturskribent

Beställ lösnummer av Ottar här! (Detta är nr 4 2005)