Tidskrift om sex och politik
Tidskrift om sex och politik
Krönika

Tampongsmärta, cykelsmärta, jeanssmärta

Vestibulit drabbar många kvinnor. Tanja Suhinina om att leva med konstant smärta, påtvingad femininitet och att inte kunna bära den alltid fungerande klassikern »jeans och kavaj«.

Vestibulit är någonting jag skarpt avråder allmänheten från att skaffa. Det är nämligen inte alls kul att ha ont i fittan, utan att någon helt säkert vet varför man har det eller hur det botas. Okej, de flesta som får vård blir faktiskt bättre, men i varje enskilt fall är det omöjligt att säga vilken av behandlingarna kommer att fungera, och hur lång bättringsvägen blir. Hur omfattande problemet är ser också olika ut från person till person. För vissa gör det bara ont i slidmynningen, och bara när man försöker föra in någonting i slidan. För andra är ovanstående scenariot en omöjlig dröm, för de har ont i hela vulvan mer eller mindre konstant. Som sagt, ingenting jag skulle rekommendera till andra än mina värsta fiender.

Vestibulit kallas ofta för samlagssmärta. Men vestibulit är lika mycket en tampongsmärta, en cykelsmärta, trossmärta. En jeanssmärta. Jeans är nämligen något av vestibulitoffrens heliga graal och måttstock på tillfriskning. Byxor som kan trycka eller gnuggas mot skrevet är nämligen ett plagg som lätt åker ut när det lilla trycket känns som att man blir skalad med en osthyvel. I forskning kopplas vestibulit ofta till en upplevelse av en förlorad kvinnlighet – för riktiga kvinnor kan ju omsluta grejor med fittan, det vet ju alla. För mig har vestibuliten även inneburit påtvingad kvinnlighet.

»Vestibulit kallas ofta för samlagssmärta. Men vestibulit är lika mycket en tampongsmärta, en cykelsmärta, trossmärta. En jeanssmärta.«

Jag jobbar som psykolog. En speciell profession på många sätt, och oavsett vilket område man jobbar inom förväntas man se förtroendeingivande ut. Jag har arbetat med kostymnissar inom HR, bland pyjamasen på vårdcentral och med ett gäng andra terapeuter inom psykiatrin. Jag har suttit med patienter och jobbkandidater, träffat kunder och myndighetspersonal, föreläst, intervjuat och tröstat. Inte en enda dag har jag gjort det iklädd byxor. Inte en enda dag har jag kunnat falla tillbaka på kollegors trygga klädval »jeans och kavaj« i HR och »jeans och kofta« i psykiatrin.

Jag lovar, det är så mycket svårare att vara förtroendeingivande i kjol än byxor. Tighta jeans är neutrala, en lika tight kjol över strumpbyxor signalerar fertila kurvor. Kjolar är inte enkelt förtroendeingivande, de är alltid för någonting.

Kort tight kjol? För slampig. Framför allt om man ska sitta ner, mittemot patienten. Jag har alltid ett block i knät, ifall. Kort kjol med volym? Jag ser ut som om jag ska på prinsesskalas. Knälång och tight? Jag lägger upp dagens outfit på Twitter och får kommentarer om sexig sekreterar-looken. Lång tight kjol? Herregud, det är så burlesk att man måste ha matchande tassles! Lång och vid? För uppklätt, för mycket balkänsla. Knälång A-linjekjol? Ja, nu när jag själv behöver se anständig ut i möblerade rum förstår jag varför den är kontorstanters stora favorit. Men där sätter min klädsmak ner foten och stryker A-kjolen tillsammans med kontortanternas andra favorit – den knälånga volangkjolen i jordnära färger.

»Knälång A-linjekjol? Ja, nu när jag själv behöver se anständig ut i möblerade rum förstår jag varför den är kontorstanters stora favorit.«

Ändrar man inga andra parametrar i en outfit så är man alltid mer uppklädd i kjol än byxor. Jag balanserar mellan för sött, för ungdomligt, för flickigt, för sexigt och för högtidligt. Mina försök att klä ner kjolen misslyckas, pennkjolen vägrar att se odressad ut, trots att jag har Docs till. I längden klär inte jag ner kjolen – kjolen klär upp mig. Blusen har blivit ett vardagsplagg och jag jag specialbeställer ett silversmycke från en teveserie jag gillar. Jag kan ju inte längre signalera nördtillhörigheten med en t-shirt. »Man hör när du är på väg mot väntrummet« säger en patient. »Du är den enda som bär högklackat«. Kjol förpliktigar.

Tiotals bekantskaper som tillkommit efter att jag fått smärtorna har bara sett mig som en alltid kjolklädd femme. Det är helt klart en sann sida av mig, men jag undrar vad det gör att det är den enda sidan som syns. Vad gör det med mitt umgänge att jag alltid är den lite sexigare, flörtigare versionen av mig själv? Den lite ytligare. Den lite mer party. Vad innebär det för mitt liv att jag alltid är hon som svänger på höfterna, för det är det enda rimliga sättet att gå i tight kjol och pumps?

Att inte bära byxor är som att inte raka sig under armarna. Oavsett vad anledningen är kan det lätt läsas som ett medvetet ställningstagande, för det är just det i många fall. I många fall ett feministiskt sådant, eller för all del femme-inistiskt. Oavsett vilka signaler jag sänder ut så är det knappast så att människor kan gissa sig till den egentliga anledningen. Jag är så jävla classy för att jag är smärtpatient.

Tanja Suhinina är psykolog och debattör.

Heter @swussian på Twitter.


Läs mer

Info på RFSU.se om smärta vid samlag.

Vestibulit.se.

UMO.se om vestibulit.

DN om vestibulit 2010.

Nöjesguiden om vestibulit 2012.

Boken ”När sex gör ont – en handbok om samlagssmärta”.

Fler artiklar

Sammansatt bild av två portätt av två kvinnor
Reportage Sex & hälsa

Vestibulit på radarn

Känslan av att underlivet brinner. Tillståndet vestibulit har flugit under radarn i många år. Men nu händer det saker.

Intervju

»Lyssna på oss«

Leontine Olsbjörk kom till via donerade könsceller för 25 år sedan. Nu vill hon skapa samtal kring rätten till information.

Porträtt i svart och gult på carolina Hemlin och Ida Måwe.
Ledare

Oroande trender bland unga

Ottars chefredaktörer om resultatet i den senaste Ungdomsbarometern. Hur kommer attityder bland unga män att påverka sexualpolitiken i framtiden?