Tidskrift om sex och politik
Tidskrift om sex och politik
Krönika HBTQI

Tankar från ett ickebinärt varande

Att vara trans handlar inte om könsroller, och äntligen har världen, och vården, förstått det. Paula Dahlberg om att hitta sin identitet.

»Men vadå hur kan du känna att du inte är kvinna? Hur känns det att vara kvinna?«

Om jag fick en krona för varje gång jag fått en liknande typ av fråga… Svaret är att vårt språk inte räcker till för att förklara existensen av könsidentitet. Forskningen räcker inte heller till, i alla fall inte ännu. Samtidigt är existensen av en könsidentitet verklighet för alla oss som upplever den och framförallt upplever att den inte stämmer med det kön som vi tillskrivits utifrån våra medfödda genitalier.

Den vanligaste myten är att allt handlar om könsroller. Att vi är trans för att vi identifierar oss med en könsroll. Utifrån den myten har transvården varit uppbyggd under årtionden och det är egentligen först senaste cirka fem åren som det breddats och med det har också vi ickebinära blivit synliga.

Många transpersoner som genomgick sin könsbekräftande vård för bara 10-15 år sedan kan vittna om hur till exempel transmän förväntades vilja syssla med bilar och älska sport och transkvinnor älska smink och klänningar, om inte ifrågasattes deras vilja att få könsbekräftande vård. För transkvinnor var det ett krav att operera könsorganet för att kunna byta juridiskt kön. Faktum som idag används emot oss med påståenden om att vi skulle vilja bevara könsroller.

Vården utvecklas hela tiden och även ickebinära kan söka vård idag, vilket vi inte kunde för bara sex år sedan. Bland annat är det inte längre ett (lika hårt) krav att du ska vilja ta hormoner och operera om din kropp för att vara trans. Vissa kan vilja göra allt, andra kanske bara vill ta bort sina bröst, eller bara gå på hormoner. Somliga, till exempel jag själv, vill inte ha någon medicinsk vård alls.

När jag var barn fanns inte ickebinära i det offentliga samtalet. Jag mådde dåligt, kämpade med bilden av mig själv och min kropp. Kände mig inte hemma i att vara tjej men absolut inte heller i att vara kille. För mig tog det väldigt mörka vägar när jag till sist började självskada genom att sälja sex. Jag tänkte att om män var beredda att betala för att ha sex med mig så måste jag ju duga som tjej.

Jag gjorde könet tjej genom sexuella övergrepp för att jag hade matats med att det var centralt för hur patriarkatet såg på kön. Kvinnor är klassen som föder barn och utsätts för övergrepp, män är de som begår övergreppen och har makten i samhället. Att då bli sexuellt utnyttjad var det enda sättet jag kunde komma på att bekräftas i någon form av kvinnlighet och hitta nån form av kontakt till min »kvinnliga biologi«.

Först för ungefär åtta år sedan kom jag i kontakt med begreppet ickebinär och poletten trillade ner. Det kommer inte spela någon roll hur många barn jag fött, hur många män som utnyttjat min kropp eller hur många som kallar mig hon. Det kommer aldrig bli jag. För jag är ingen hon.

»Identifieringen av mig själv som ickebinär varit källan till att jag kunnat hitta en kärlek till mig själv och min kropp.«

Jag är fullständigt medveten om att jag blir läst som en kvinna ändå, att jag inte kan definiera mig bort från något förtryck eller till privilegier. Det är inte vad något av detta handlar om. Däremot har identifiering av mig själv som ickebinär varit källan till att jag kunnat hitta en kärlek till mig själv och min kropp. Slutat göra den illa och istället börjat vårda den.

Att vara trans görs ofta till synonymt med könsdyfori och att må dåligt. För mig har det varit tvärtom. Att hitta min identitet, känna mig hemma i vem JAG är bortanför de binära uppdelningarna, har skapat könseufori. Det vill säga känslan av att om inte älska så i alla fall tycka om sin kropp och den man är tillfälligt eller mer generellt.

Det jag vill med denna text är att försöka få fram att inte se trans som könsroller, kamp och mörker. Det finns så mycket mer i det hela och så många olika sätt att vara trans på! Var och en av oss behöver hitta vår egen väg, med eller utan hjälp av vården. Alla sätt är lika bra. Den enda som vet hur det känns att vara du, är du. Låt ingen ta det ifrån dig.

Det finns krafter som försöker ta över samtalet och definiera vad det är att vara trans med ett utifrånperspektiv. Dessa röster är högljudda och kan ibland kännas som om de finns överallt. Då blir det än viktigare att påminna oss om vår gemenskap och alla fina delar som också finns med att vara trans. Samt kanske viktigast av allt, minnas att det enda vi säkert vet om biologi och mänskliga psyken är att det inte finns något som är enkelt att dela in i strikta kategorier, det finns alltid undantag. Fråga näbbdjuret.


Paula Dahlberg är en intersektionell aktivist som driver Instagramkontot @vardagsrasismen.

Fler artiklar

Zafira Vrba Woodski poserar i en soffa.
Essä HBTQI

Utan oss ingen framtid

»Att söka efter könseufori och att älska sig själv och andra är det mest radikala en kan göra.«

Christine Mboma och Beatrice Masilingi stoppades att tävla eftersom de klassificeras som DSD.
Essä HBTQI

OS-regler i koloniala spår

Beatrice Masilingi och Christine Mboma var snabbast i världen, ändå stoppades de från att tävla i OS i Tokyo.