Tidskrift om sex och politik
Tidskrift om sex och politik
Debatt

Vad är det där äckliga runt fittan?

Lo Kauppi är trött på att horan alltid måste dö och uppmanar kulturvärlden att komma ikapp verkligheten.

Alla satt i en ring runt henne och pedagogen bad henne »resa sig upp så jävla sexigt hon bara kunde!«. Det blev en tryckt pinsam stämning i rummet. Till slut kunde jag inte hålla mig utan jag sa »du behöver inte göra det där«.

Det var som om jorden slutade snurra, alla blev knäpptysta och pedagogen knallröd i ansiktet av ilska. Efter lektionen gick jag fram till läraren, jag ville förklara för honom att jag inte hade något emot att beskriva sex på scenen om berättelsen krävde det. Jag fortsatte »då skulle jag till och med kunna knulla«, men att utan medspelare och utan sammanhang få någon att vara sexig tyckte jag kändes fel. Jag fortsatte förklara det med att »det kan vara mer kränkande för kvinnor eftersom dom har blivit gängknullade och fått sin sexualitet beskriven av män på film helt utan verklighetsförankring i decennier och kanske därför är lite mer känsliga«. Han såg fortfarande oförstående ut. Jag tog ytterligare ett exempel: »Det är ungefär som det kan vara känsligt för en svart att spela någon som passar upp på en vit om det inte finns nåt mer syfte med det«. Då svarade han att om jag protesterade en gång till i grupp så behövde jag inte komma till hans lektioner mer.

––––––

Jag tror att det handlar om att kvinnors sexualitet knappt beskrivs i litteratur, film och teater ens när den är fullkomligt laglig – alltså när inga djur, våld eller barn är inblandade – ändå blir den oftast äcklig. Den kräver det där exakta, sterila i sin utformning för att inte riskera att bli »för mycket«. Kvinnan på scenen eller framför kameran som ägnar sig åt sex för sin egen skull måste vara helt utan skavanker för att inte riskera att hånas. Madonna är kanske den enda kvinnliga breda artist som till slut vågar äga sin sexualitet med värdighet på scenen, men det är nu, när hon är tillräcklig gammal och rik för att kunna ha en kropp som en muskulös ung kille med pattar.

––––––

I fiktionen matas vi hela tiden med orimliga sanningar. Gång på gång ser vi den lite halvfula gamla mannen med den unga vackra kvinnan. I verkliga livet känner jag inget sånt par. Det är precis som om kulturen tagit på sig uppgiften att boosta heteromännen medan kvinnorna ska få sämre och sämre självförtroende för varje kulturell upplevelse dom får.

Men det hör verkligen till ovanligheterna att tjejer eller kvinnors egoistiska sex finns beskrivet överhuvudtaget. Hur många gånger har man inte sett mäns barndomsskildringar, hur dom står på tå för att få en liten skymt av en naken äldre kvinna samtidigt som dom runkar. Då skrattar biopubliken: »Ja se pojkar!«. Killar och mäns sexualitet är alltid gullig, naturlig eller till och med när den är sjuk, som vid våldtäkt, så beskrivs den om och om igen. Den finns.

Det bisarra är att om en kvinna varit kåt på film så blir hon oftast mördad innan slutet. Men det räcker inte att hon dödas, hon ska dessutom vara ett lik som ska gå att runka till, så spetsbehån dras fram lite extra innan tagning.

Det känns inte som att det är en dramaturgi som jag tjänar på.

I oscarsbelönade filmen München finns till exempel en scen där den kvinnliga agenten blir mördad just när hon går runt i negligé. Och det kanske allra mest obegripliga är att hon visar brösten för mördarna innan dom brutalt skjuter ner henne.

Filmen Shortbus som kom förra året den första fiktion jag sett som lyckas med att skildra knullande utan att slänga sexism. Det är beviset för att det går att beskriva sex utan att döda horan.

––––––

Teatern är inte lika tydlig som den kommersiella filmen i sin sexism. Vår svenska teatertradition är en gammal kollektiv konstform som bygger på en handfull män som i all välvilja skrev pjäser på 1800-talet. Teatern har ofta ett heligt förhållande till texten som står i vägen för oss, framförallt för att vår egoistiska sexualitet inte ens existerar i dom.

För dom som vill är teatern en guldgruva för omedvetna sexister att gotta sig i naiva unga vackra tjejer, som dessutom nästan aldrig har några repliker. Detta har länge varit den »riktiga« teatern, som vi nu sakta men säkert försöker ta oss igenom och ut på andra sidan för att berätta våra historier.

För ett antal år sen när jag spelade i bandet Vagina Grande så dedikerade jag en låt »till alla kvinnor i världen som måste visa fittan för pengar och inte bara kan göra det när dom själva känner för det och har lust« och sen sa jag »som jag har just nu« och så drog jag ner brallorna och spelade en låt så.

En del skrattade så dom grät, men några blev skitförbannade och ville polisanmäla, eftersom det fanns barn i publiken. En kille blev oerhört upprörd efter spelningen och påstod att jag inte rakat fittan på ett feministiskt sätt eftersom jag ansat den för »vanligt«. Det här kan ju vara enbart en rolig historia, men jag tycker det finns något tragiskt och allvarligt över den också. Alla dussintals tidningar och reklampelare med halvnakna svältande kvinnor i förnedrande kuksugarposer är inget vi skyddar våra barn ifrån. Det lever vi alla med dagligen, och utan större protester.

Min tolkning av de starka reaktionerna efter min byxlösa spelning är att det faktum att jag drog ner byxorna utan att ha som mål att kåta upp någon eller vara underdånig – enligt vissa – inte var tillåtet. Jag tog för mycket plats.

––––––

Sexualiteten kan ibland ses på ytligt, men för mig handlar det om ren politik. Jag är övertygad om att samhällets, mediernas, filmens och teaterns avsaknad av kvinnlig kåthet och orgasmer är en politisk makthandling för att hålla kvinnor på plats inom alla positioner, och den utförs av både män och kvinnor.

Kulturen ska ju oftast påstå sig ligga steget före verkligheten, den ska bredda för oss att vara dom vi vill fullt ut, men när det gäller kvinnors rätt till sin sexualitet handlar det nog om att kulturen måste komma i kapp verkligheten.

Lo Kauppi
Skådespelare och dramatiker

Aktuell som Ofelia i Lars Noréns Hamlet och med sin bok Bergsprängardottern som exploderade, som är baserad på hennes pjäs med samma namn. I vår spelar hon på Dramaten.

Beställ lösnummer av Ottar här! (Detta är nr 4 2007)

Fler artiklar

Krönika HBTQI

Finns det trygga rum på Clubhouse?

Clubhouse var en fristad för rasifierade, hbtqi-personer, kinksters och unga i förorten, men det nya sociala mediet håller på att