Var finns Stockholms lesbiska nattliv?

Det är en kylig decemberkväll i Stockholm, men Sidenkällaren på Södermalm bjuder in med sitt varma ljus och glada sorl. I dag håller den »sapfiska« eventarrangören Lilith sin sista pubkväll för året, och de har laddat med julmarknad, karaoke, brädspel och massor av minglande queers. När man öppnar den affisch-inklädda dörren är det som att komma in i en gotisk grotta, med brunröda tegelväggar, små barbord med tända ljus och i taket lyser kristallkronor. 

Utställarbord med hantverk av queera kreatörer tar upp en del av källaren, medan resten är inrett med några långbord där folk slår sig ned och spelar brädspel med varandra. Det verkar inte vara några problem att gå upp till främlingar och be att få spela med dem. 

– Man bara går fram och babblar med folk, oavsett blyghet eller bakgrund, alla är välkomna, säger Lily Hagdahl, som är en av besökarna.

– Vanligtvis om man sätter sig på en pub och börjar prata med folk så undrar de vad man gör vid deras bord. Då får man oftast ett »fuck you, gå någon annanstans«. Men här behöver man inte tänka sig för, det är bara att slå sig ner.

Lily är här tillsammans med Saga Lindborg. Det är Sagas första gång på Liliths pubkväll, då hon egentligen föredrar nattklubbarna där man kan dansa. För Saga är queera uteställen generellt något ganska nytt.

–  Alltså jag kommer från Uppsala och där finns inget gay nattliv. Och lesbiskt nattliv? Nej, det finns inte, säger Saga Lindborg.

Det talas om den queera klubbdöden. I år hotades etablerade uteställen som Trädgården och Side track i Stockholm av nedstängning efter att grannar klagat. Den sista och enda lesbiska baren i hela norden, Vela i Köpenhamn, stängde dörrarna i helgen efter problem med ekonomin och klagomål från grannar. 

– Det är alltid en utmaning att driva en bar, eftersom det hela tiden måste vara omsättning. Utmaningen med att driva ett ställe för en viss målgrupp eller stampublik är ju att du inte kan begära att den publiken ska komma varje dag, säger Lotta Nordlander.

Lotta Nordlander har drivit baren Bitter pills och andra populära queerställen som Roxy och Häcktet (som även idag heter Häktet, dock inte längre en queer bar). I dag arbetar hon som läderhantverkare, och då och då på den nyöppnade Bar Replik på Hornsgatan i Stockholm. 

För drygt fem år sedan blev queerbaren Bitter pills tvungna att stänga ned på liknande grunder som Vela. 

– Det har blivit något märkligt just det där med att ljud inte tillåts längre. Trafik accepterar vi, andra ljud accepteras inte, säger Lotta Nordlander.

Jag träffar Lotta innan hennes skift på Bar Replik börjar för kvällen. Baren är inredd med några regnbågsflaggor och en stor Stonewall-tavla på en av väggarna. Men trots inredningen drar baren inte bara queer publik, utan ses som vilken ny, trendig bar i Stockholm som helst. Lotta menar att ett ställe inte behöver vara uttalat queert för att rätt publik ska hitta dit. 

– Det räcker med att man tittar in här så förstår man att det här är ett ställe som är öppet på väldigt många sätt. En del kommer in och säger »är det här ett bögställe?«. Ja, om du vill att det ska vara det. Men det är inte uttalat, det är en trevlig och öppen bar. 

– Så jag tror att det där med »mun till mun« är det absolut bästa.

»Som lesbisk har det alltid varit viktigt för mig att skapa en miljö där jag känner att jag trivs och känner mig trygg.«

_{Lotta Nordlander}

En nyöppnad gayklubb i Sydney möttes av kritik tidigare i år när de döpte sig till Pink Pony, efter den lesbiska sångaren Chappel Roans låt Pink Pony Club. Problemet var att klubben endast riktade sig åt gaymän. Del av kritiken syftade till att lesbiska redan har så få platser och att exkludera dem från ett ställe döpt efter en lesbisk artist var tondövt. 

Renodlade lesbiska uteställen har svårt att överleva. Enligt den brittiska organisationen The Lesbian Project finns endast två lesbiska barer i England just nu. The Lesbian Bar Project i USA listar i skrivande stund något fler, 36 lesbiska barer. I Sverige finns det ingen uttalat lesbisk bar eller nattklubb som verkar i en egen lokal. 

Finns det ett behov av lesbiska uteställen?

– Som lesbisk har det alltid varit viktigt för mig att skapa en miljö där jag känner att jag trivs och känner mig trygg. Jag tror det bara är så vi fungerar. Vi har alltid varit väldigt duktiga på att skapa egna miljöer, säger Lotta Nordlander.

Men Lotta Nordlander säger att även om det finns en efterfrågan, så skulle det vara svårt för ett permanent lesbiskt ställe att gå runt ekonomiskt.

– Jag vet inte hur det skulle kunna drivas måndag till måndag. Det finns kanske några som kan ha pubkväll eller en klubbkväll max en gång i veckan, men det måste ändå generera någon sorts ekonomi.

Trots att det inte finns någon fast lesbisk bar i Sverige så finns det en arrangör som lyckats överleva sedan starten för 16 år sedan. Nattklubben Moxy är än i dag ett av de mest populära lesbiska evenemangen i Stockholm. Men det hela började med en restaurang.

– Jag drev en del olika restauranger utanför Stockholm, men när jag kom tillbaka hit startade jag en restaurang som hette Momma. Den blev väldigt gayig och framförallt flatig, säger Anna Högkil, som varit med och grundat klubben Moxy.

»Det har alltid legat för mig att vara en spelare för vårt community.«

_{Anna Högkil}

Moxy fick sin start som klubb en dag i veckan med namnet »Lezzie Fridays« i Mommas lokaler på östra Södermalm, berättar Anna Högkil. Men när klubben växte ur lokalen fick den bli sin egen grej. 

– Från början var det jag, mina kompisar och någon DJ som körde men det växte. Då sa min kompanjon att du borde ta alla flator och starta en klubb, säger Anna Högkil.

– I dag är det 16 år sedan och Moxy har helt otroligt nog levt i alla dessa år. 

När du började med Momma, hur kom det sig att queera personer hittade dit?

– Vi var queertjejer själva förstås, den grunden har man med sig. Men det har alltid legat för mig att vara en spelare för vårt community. Det var ofta queera bokreleaser, musik, stand-up och alla som behövde en arena att vara på var där under de åren. Vi såg också till att vårt community fick de bästa platserna och fick vara VIP:s på restaurangen. 

I år har Anna Högkil tillsammans med Mimmi Siezing öppnat sommarrestaurangen Lyckan, vid Hornstulls strand intill Tantolunden. 

– När vi öppnade i somras smällde vi upp portarna där ganska hastigt, men det vi märkte var att pang så kom det mycket gamla Momma-stammisar. Och från Moxy såklart. Jag har stöd från communityt på så sätt. 

Men Anna Högkil är inte säker på att det saknas lesbiska uteställen.

– Vi fyller väl det behovet tillsammans, tänker jag. Moxy fyller ett syfte, Hotellhänget ett annat. Och vi har Flat mates som kommer och bubblar starkt för de yngre. 

– Men visst kan jag tycka att det fattas något där man alla dagar i veckan kan hitta ett sammanhang.

I kontrast med det tuffa klimatet för att driva ett uteställe så verkar ändå allt fler nya arrangörer till lesbiska »pop-up« klubbar och barer dyka upp. Mira Iranpour är en av dem. Hon är en av grundarna av Lilith Club som drog igång för snart två år sedan. Som del av det större kollektivet Black Planet arrangerar Lilith klubb några gånger om året, men satsar sedan i höstas även på pubkvällar.

– Vi fick ett erbjudande av Sidenkällaren att få ta över lokalen varje fredag. Och eftersom det inte finns något fast utrymme just nu är det bra att sapfiska kan veta »Okej, det är fredag, jag kan gå till det här stället«. Den regelbundenheten var verkligen viktig för oss, säger Mira Iranpour.

Lilith är »sapfisk« snarare än lesbisk. Vad innebär det?

– Det finns olika definitioner men för oss innebär det kvinnor och ickebinära som älskar kvinnor. Vi tyckte att det saknades ett sådant utrymme i Stockholm.

– Såklart är det viktigt och bra att det finns lesbiska utrymmen, men många traditionellt lesbiska utrymmen kanske inte är särskilt välkomnande för vissa grupper, som transpersoner, pan- eller bisexuella kvinnor.

»Ärligt talat tror jag inte att det skulle vara ekonomiskt möjligt för någon lesbisk klubb i Stockholm att vara permanent.«

_{Mira Iranpour}

Många queera uteställen är dominerade av gaykillar, menar Mira. Något som hon tror kan bero på att många lesbiska har en annan nattlivskultur.

– Gaykillar går ut mer. Det kan bero på ekonomi, de har mer pengar. Men också historiskt sett har de mer av en barkultur och klubbkultur än andra delar av queer-communityt, säger Mira Iranpour. 

Lotta Nordlander är inne på samma spår: 

– Vi har inte samma barkultur eller ekonomi som bögar. Jag kan ju bara tala för mig själv men jag skulle inte palla att gå ut varje kväll. 

På Liliths pubkväll börjar Sidenkällaren fyllas på med människor samtidigt som sista insläppet närmar sig, några kommer springande ned för trapporna för att ta sig in i tid. 

Precis innanför entren har Lilith-stammisen HC Madsen satt sig tillsammans med Mikaela Krafft, som aldrig varit på Lilith förut. 

Är det svårt att hitta queerställen?

– Det är inget som dyker upp utan att man gör ett aktivt val att leta efter det, säger HC Madsen. 

HC Madsen går på i princip alla Liliths evenemang. För henne handlar det om att vara del av ett välkomnande community som inte går att hitta någon annanstans. 

–  Det är liksom, no terfs allowed. Och det drivs av queera personer och är queeridentitet i alla led av det.

Vid ett av utställarborden sitter Lina Obert och säljer sina handgjorda smycken. Bland hennes verk finns olika örhängen, halsband och armcuffs. Hon berättar att hon föredrar uteställen utan män eftersom hon känner sig tryggare där, men hon tycker de är svåra att hitta.

– Jag visste inte att Lilith fanns förrän väldigt nyligen. Då trodde jag att de precis hade startat. Specifikt lesbiska ställen är svåra att hitta, men gaybarer finns det ju.

Arrangören Mira Iranpour berättar att hon drömmer om en egen lokal där de kan ha alla sina evenemang och spara både pengar och energi på att slippa rigga olika lokaler. Men letandet går inte så bra. 

–  Det är svårt för klubbar i allmänhet just nu på grund av gentrifiering. Och när det finns en byggnad utan några grannar som skulle kunna passa så vill fastighetsbolagen oftast inte hyra ut till just klubbar.

– Dels för att det inte är särskilt »familjevänligt« men de föredrar också att bygga lägenheter. 

»Vi kan väl efterlysa en lesbisk miljardär.« _{Lotta Nordlander}

Hennes drömlokal skulle ha två våningar och flera barer, där stora drömmar om olika sorters evenemang skulle kunna uppfyllas, allt från föreläsningar och bokklubb till nattklubbar med dark rooms. Men i så fall skulle det bli kollektivet Black Planets lokal. Mira Iranpour menar att just Lilith inte skulle kunna hålla igång en egen lokal.

– Ärligt talat tror jag inte att det skulle vara ekonomiskt möjligt för någon lesbisk klubb i Stockholm att vara permanent, säger Mira Iranpour.

Allteftersom har Sidenkällaren fyllts på med folk och karaoken ska snart dra igång. Majoriteten av besökarna är klädda mörkt och gotiskt men det finns folk av alla olika sorters stilar, åldrar och könsuttryck. 

Samtidigt som queera nattklubbar och barer stänger ned så kommer nya festarrangörer in på scenen. När man ser den publik som Lilith och många andra lesbiska event drar så ser framtiden för det lesbiska nattlivet, trots sin avsaknad av egen lokal, ändå ljus ut. Och vem vet, kanske att det en dag öppnar en fast lesbisk bar i Stockholm? Lotta Nordlander föreslår skämtsamt: »vi kan väl efterlysa en lesbisk miljardär.«

LÄS OTTARS GUIDE TILL LESBISKA UTESTÄLLEN

---

My Rova är praktikant på Ottar