Tidskrift om sex och politik
Tidskrift om sex och politik
Intervju

”Vem skulle tjäna på att jag sålde mitt liv för pappas skull?”

Maryam är den där tjejen det brukar stå om i kvällspressen, och som politikerna ofta väljer att prata om, när det handlar om tvångsgifte. Hon blev bortgift under en sommarvistelse i sitt hemland.

– Jag var sexton när de gifte bort mig. Maryam slår ut med armarna i en uppgiven gest. Vill berätta, men varje gång är som att återuppleva allt igen.

– Jag hade pojkvän, gick i skolan, hade drömmar om framtiden som alla andra. Hon vickar rastlöst fram och tillbaka på stolen.

Under hela tonårstiden, som tillbringades i en mellanstor svensk stad, blev Maryam hårt kontrollerad hemifrån. Hon fick inte göra saker som hennes jämnåriga klasskamrater fick. När familjen började ana att hon hade pojkvän blev reglerna striktare.

– Min kille var från samma kultur som min, det handlade inte om det. Jag var liksom redan bortlovad till någon annan. Mina föräldrar trodde att bara jag gifte mig skulle jag komma på andra tankar, förklarar Maryam. Stryker en hårlock åt sidan som envist vill trilla ner i ögonen.

Sommarlovet mot gymnasiet och en resa till hemlandet. Maryam ville först inte följa med. Hon visste precis vad som väntade.

– På något sätt blev jag ändå övertalad. De sa att jag ju kunde prova om jag gillade honom. Om jag inte gjorde det kunde jag alltid säga nej.

Maryam ville tro att det var sant. Allt annat kändes avlägset och overkligt. Dessutom visste hon att om hon vägrade skulle det inte bara slå tillbaka på henne själv. Hon skulle också utsätta sina syskon för svårigheter, eftersom flera av dem är gifta eller bortlovade inom samma släkt.

Vigselceremonin genomfördes utan att Maryam ens var närvarande. En Imam läste några stycken ur Koranen inför brudgummen och hans släkt. En kusin till Maryam agerade ombud, och svarade ja i hennes ställe.

– Jag fick veta det några timmar senare. Det kändes som om marken försvann under mina fötter. Jag kände mig som delad i två. En del av mig var den gifta Maryam som skulle bilda familj enligt släktens önskemål, en annan del var en ung gymnasietjej som längtade galet efter sina kompisar och pojkvän där hemma i Sverige.

Från bröllopsfesten minns Maryam en skönt utsmyckad klänning med ett skärp av pärlor och siden. Höga klackskor och nagellack. Smärtan i hårbotten av en stram frisyr prydd av blommor och guldsmycken. Henna, läppstift och lager av puder. Människor som flockas runt henne med gratulationer och kyssar.

Maryam skruvar besvärat på sig när hon berättar. Hon förstår om det kan verka konstigt, utifrån sett, att hon inte protesterade.

– Att dra sig ur där och då skulle vara något så obegripligt stort. Det handlar om solidaritet till sina egna. Vi som har fått möjlighet att etablera våra liv i ett välmående land har en skyldighet mot släktingarna i hemlandet. Ingen kan tro att man skulle kunna vara så egoistisk att man backar ur, välja sig själv framför alla andra. Fatta vilket ansvar. Hon suckar, lutar sig med ena armbågen mot det lite vinglande cafébordet.

Varifrån Maryam fick kraften att tänka annorlunda vet hon inte riktigt. En del kanske handlade om ett besök i hennes hemby. Där sökte hon efter minnesbilder av platser och människor från barndomen, men det hon hittade kändes mest nytt och främmande.

– Jag började förstå att allting förändras över tid. Till vilken nytta var det då om jag försökte bevara grejer för min pappas eller farfars skull? Vem tjänade på att jag sålde mitt liv och min själ för traditionens skull? Det gav mig mod på något sätt.

––––––

Sedan var det kärleken förstås. Maryam hade känt kärlek som den känns när man väljer den själv. Hon ringde till sin pojkvän flera gånger den sommaren.

– Det enda jag kunde tänka då var, att bara jag får vara med honom skulle jag bli lycklig. Samtidigt insåg jag att hela situationen kunde försätta honom i fara. Jag ville inte ställa det kravet på honom, att han skulle offra livet för min skull menar jag, tillägger Maryam.

När hon fortfarande en vecka in på terminen inte hade dykt upp i skolan, började lärare ringa hem och fråga efter henne. Kanske var det därför hon plötsligt fick tillåtelse att resa hem till Sverige igen. Dessutom var det planerat att Maryams nyblivne man skulle komma efter.

– Jag rusade in till kuratorn för att berätta redan första dagen i skolan. Då hade jag ingen aning om vilka rättigheter jag hade. Det enda jag visste var att jag hellre skulle hamna på vilket jävla mentalsjukhus som helst än att fortsätta leva mitt liv i fångenskap.

Skolans kurator tog Maryams historia på allvar. Men eftersom Maryam var minderårig skulle socialtjänsten behöva blandas in och man måste hitta ett familjhem som kunde ta över vårdnaden om henne.

– Jag skrek och grät, blev jätteirriterad på att allt skulle gå så långsamt. Eftersom jag inte var direkt hotad tyckte kuratorn att vi skulle ta det lugnt. Fattar inte hur jag stod ut den där tiden. Varenda dag kom det släktingar för att gratulera mig och min familj till giftermålet. Jag gick undan och grät.

Så kom den där dagen då allt var ordnat. Kvällen innan Maryam lämnade hemmet skrev hon ett långt brev till familjen där hon försökte förklara.

– I det där brevet, jag vände liksom ut och in på mig själv, berättar Maryam och gestikulerar mot bröstet, hjärtat.

För att inte väcka misstänksamhet packade Maryam bara en liten väska med några klädesplagg, fotografier och CD-skivor.

– När jag klev över tröskeln visste jag att mitt liv aldrig skulle bli det samma igen. Det blev det inte heller, konstaterar Maryam.

––––––

Inom loppet av några dagar flyttades Maryam via socialtjänsten i hennes kommun till en helt annan del av landet. Där fick hon så småningom kontakt med en organisation som arbetar med problematik liknande Maryams. Där har hon lärt känna andra tjejer med liknande erfarenheter.

– Innan kände jag mycket skuld, sedan fattade jag att jag hade reagerat helt normalt. Jag har fått jobba hårt med självkänslan, att inte hela tiden känna mig som ett offer.

Tre år har nu gått och Maryam bor fortfarande på skyddad adress och utan kontakt med sin familj. Varje gång hon är väg till skolan, ut på stan eller hem till någon kompis, ser hon sig över axeln. På nätterna plågas hon av sömnlöshet och mardrömmar. Ändå är hon osäker på att någon verkligen skulle vilja skada henne på riktigt.

– Jag vill tro att deras hot mer är ett sätt att behålla ansiktet inför andra, att värna sitt goda rykte.

Flera gånger har Maryam ansökt om skilsmässa i hemlandet, men fortfarande saknas några dokument för att den ska gå igenom.

– När jag tänker på killen jag giftes bort med så tycker jag synd om honom. Jag förstår att han inte ger upp så lätt. Han hade själv ett jättesvårt liv, och att få komma till Sverige är ju hans livs chans.

Maryam är noga med att man inte kan generalisera över människors kulturella tillhörigheter. Det skapar onödiga fördomar.

– Det blir så här när människor lever segregerade, i stängda grupper. Det finns liksom ingen insyn och man är inte mottaglig för andra människors erfarenheter.

Hon tror att det skulle räcka med att man började våga prata mer med varandra, och menar att det där förbudet i hennes kultur, att inte få välja sin kärlek, har en psykologisk inverkan på människor. Att det skapar en intensitet och längtan efter den romantiska kärleken som driver dem att göra extrema saker.

– Jag vet vad jag snackar om för jag var där själv. Jag var beredd att dö för kärleken till min pojkvän. När jag bestämde mig för att rymma fanns inget annat alternativ. Antingen skulle jag vinna eller förlora mitt liv, säger Maryam, och det lyser något triumferande över hennes ansikte.

– Men nu när jag har fått prova att leva ett mer självständigt liv, fattar jag ju hur många sidor av mig som min pojkvän inte hade något med att göra. Han var inte svaret på alla frågor, bara en del. Jag hade liksom fantasier om kärleken som inte stämde överens med verkligheten.

––––––

Saknaden efter sina rötter, sin kultur, sin bakgrund beskriver Maryam som avgrundsdjup.

– Ingen som inte har upplevt det själv kan fatta hur det känns att bryta med hela sin bakgrund. Man blir identitetslös.

Förut, när hon hörde en välbekant melodi eller kände lukten av en särskild maträtt, kände hon sig bara exkluderad och utstött. Idag kan Maryam lyssna på musik igen, kolla på filmer, läsa poesi och känna att hon faktiskt har lika mycket rätt till sin kultur som någon annan. Känna den där varma känslan som lägger sig strax under huden när det är något man älskar.

– Jag skriver dagbok varje dag. När jag ser mina egna erfarenheter på papper känns det helt otroligt. Har allt det där fått plats i mig? Jag tror att det är min grej, förklarar Maryam och bläddrar demonstrativt i anteckningsboken som ligger på bordet.

– Det blir en bra bok tror jag, säger hon och skrattar ett smittande skratt. Men blir snabbt allvarlig.

– Alltså jag skulle lika gärna ha kunnat falla offer för det som var negativt i mitt liv. Man måste själv vara öppen för förändringar för att de ska kunna hända. Man måste lära sig att leva med sin sorg och göra den till sin styrka, slår Maryam fast. Återigen visar händerna vägen till bröstet, till hjärtat.

Hanna Larsson

Maryam heter egentligen något annat.

Beställ lösnummer av Ottar här! (Detta är nr 1 2007)

Fler artiklar

Serie

SERIE: Den helige ande i Barnkanalen

Hur ser kopplingen ut mellan svenska barnprogram och megakyrkan Hillsong? Sara Hansson undersöker ämnet med start i uppväxtens frikyrkotäta Alingsås.