Tidskrift om sex och politik
Tidskrift om sex och politik
Krönika

Vem smittas, vem får leva?

Inför ingen annan sjukdom har klass, kön, etnicitiet och sexualitet så tydligt dikterat villkoren för dem som drabbas. Anna Hellgren ser tillbaka på 30 år av hiv och kräver att få slippa en liknande årsdag i framtiden.

”Vi är ett alldeles för fattigt land för att hålla på med sånt här.” Det är 16 år sedan jag omtöcknad av amöbadysenteri försökte protestera mot att den huvudskakande sjuksköterskan Pepe kommit med en ny droppnål av okänt ursprung. På sjukhuset i Vilanculos i Mocambique delade ett sjuttiotal bäddar på två hål i golvet. Läkemedel och utrustning var en bristvara sedan franska Läkare utan gränser lämnat stället några år tidigare sedan inbördeskriget tagit slut.

Självklart fick jag en ny kanyl direkt ur förpackningen. Jag är vit, det stod en vit bekant bredvid min säng som dessutom pratade flytande portugisiska. Min sexåriga och tyfoidfebersjuka rumsgranne – vars pappa och syster sov på golvet mellan oss, eftersom den som inte ville svälta ihjäl måste lita på att anhöriga eller vänner kom med mat – hade inte lika mycket att säga till om.

Jag skriver inte det här för att flasha tropiska sjukdomar, utan för att berättelsen är symptomatisk för hur hiv/aids skurit genom samhällen ända sedan det första aidsfallet för nu 30 år sedan. Inför ingen annan sjukdom har klass, kön, etnicitiet och sexualitet så tydligt dikterat villkoren för dem som drabbas. Den som är vit, relativt rik och/eller man har inte bara lättare att få tillgång till bromsmediciner och bra sjukvård, han eller hon kommer heller inte, återigen relativt sett,att vistas i miljöer där risken för att smittas är som störst. Det gällde de hundratusentals bögar som offrades under epidemins första år, när homofobi föranledde regeringar att se mellan fingrarna medan unga män dog i drivor. Och det gällde de svarta afrikaner söder om Sahara som på grund av rasism och ekonomisk underordning strax därefter tvingades dö medan världen såg åt ett annat håll.

Det gällde de hundratusentals bögar som offrades under epidemins första år, när homofobi föranledde regeringar att se mellan fingrarna medan unga män dog i drivor.

Kopplingen till sex och sexuell praktik – och smutsiga kanyler – har också bidragit till såväl spridningen som onödigt svåra liv för de drabbade. Det må finnas preventivt arbete och bromsmediciner för dem som är födda i rätt del av världen eller har pengar på banken, men stigmat och diskrimineringen gör att många människor inte ens uppsöker den vård som finns. Att länder som Sverige har en kriminaliserande smittskyddslagstiftning där allt ansvar läggs på redan hivpositiva är ytterligt förkastligt.

Sedan det första fallet upptäcktes den 5 juni 1981 har 30 miljoner människor dött i aids, och varje dag inträffar nya dödsfall. Hiv/aids är epidemiskt i Afrika söder om Sahara, delar av Asien och – framför allt bland missbrukare och sexsäljare – i det forna Sovjetunionen.

Lagom till 30-årsdagen beräknar UNAIDS att 34 miljoner människor lever med hiv. 7 000 smittas varje dag och bara en bråkdel av dem, om än fler än någonsin tidigare, har tillgång till bromsmediciner och adekvat sjukvård.

Efter 30 år är det inte bara dags att ge alla tillgång till vård, prevention och bromsmediciner – det är dags att gå till botten med den över- och underordningens maktstrukturer som styr inte bara vem som smittas utan också vilka som överlever. Det är trots allt det enda sättet att undvika ett lika sorgligt ”jubileum” i framtiden.

Text: Anna Hellgren

Fler artiklar

Intervju

»Lyssna på oss«

Leontine Olsbjörk kom till via donerade könsceller för 25 år sedan. Nu vill hon skapa samtal kring rätten till information.

Porträtt i svart och gult på carolina Hemlin och Ida Måwe.
Ledare

Oroande trender bland unga

Ottars chefredaktörer om resultatet i den senaste Ungdomsbarometern. Hur kommer attityder bland unga män att påverka sexualpolitiken i framtiden?