Tidskrift om sex och politik
Tidskrift om sex och politik
Ania och Sandra. Foto Åsa Sjöström.
Reportage HBTQI

»Vi började nästan gråta när vi såg alla regnbågsflaggor«

De flydde hat och trångsynthet i Polen och hittade en fristad i Malmö. Nu vågar Ania och Sandra äntligen gå hand i hand – och leva som äkta makar. Åsa Sjöström och Sara Assarsson har träffat dem.

»En destruktiv ideologi.« »Ett hot.« När den högerpopulistiska politikern Andrzej Duda svors in som Polens president 2015 blev det spiken i kistan för den polska rörelse som i flera år hade kämpat för alla människors lika rättigheter. Snart spreds bilder från »hbtq-fria« zoner ut över världen, och den homofobiska retoriken skruvades upp. För Ania och Sandra, som träffades och blev kära samma år, var det som om luften gick ur.

– Vi tänkte Vad gör vi ens här? Ska vi spendera hela vårt liv med att slåss? Om den här platsen inte accepterar oss kanske vi borde fundera på att flytta någon annanstans?

Sommaren 2021 gjorde de så slag i saken, lämnade sitt hemland och flyttade till Sverige och bosatte sig i Skåne.

– Det var så oerhört tröttsamt att hela tiden bli utmålade som samhällets fiender. Aggressionen och våldet vi mötte, folks fördomar och bristen på respekt. Det var fantastiskt att komma till Sverige under Pride, säger Sandra och blir rörd av minnet.

– Vi började nästan gråta när vi kom till Sverige och såg alla regnbågsflaggor, säger Sandra.

Ania och Sandra. Foto Åsa Sjöström.

»Jag gick in i Johanneskyrkan och såg en fotoutställning med bilder på människor som definierar sig som queer. Jag kunde knappt tro mina ögon!«

– Kyrkan! Vi får inte glömma kyrkan, skjuter Ania in.

– Jag gick in i Johanneskyrkan och såg en fotoutställning med bilder på människor som definierar sig som queer. Jag kunde knappt tro mina ögon!

Sandra och Ania pratar nästan i munnen på varandra om vilken lättnad och glädje de kände när det flyttade till Sverige.

– Det var viktigt för oss att flytta som ett gift par. I Polen erkändes vi aldrig som något annat än två kvinnor som delar bostad, säger Sandra.

Hon står i köket i parets bostad på Gamla Väster i Malmö. En vit katt stryker kring hennes ben när hon förbereder mat inför kvällens middagsbjudning. Hon berättar om sin uppväxt i en småstad där det inte fanns utrymme för något annat än kärnfamiljen.

– Allt handlade om att gifta sig med en man. Vi visste inget annat, säger hon.

flera personer sitter i en soffa och har plockmat framför sig
Ania och Sandra med vänner på middag. Foto Åsa Sjöström

Sandras världsbild ställdes på ända under en resa Berlin när var 21 år och precis hade börjat läsa vid universitetet i Gdansk.

– Jag blev kär i en tjej, och kom i kontakt med en helt annan kultur. Det var en enorm upplevelse för mig! Fram tills dess hade jag inte brytt mig så mycket om rättigheter för hbtq-personer, men när jag själv identifierade mig som en del i den gruppen var det naturligt att ta ställning, säger hon.

LÄS OCKSÅ: Reportage inifrån Polens »Hbtq-fria zoner«

Då, 2009, fanns fortfarande en gnista av hopp i Polen. Sandra bestämde sig för att bli aktivist och kämpa för legalisering av samkönade äktenskap. Men konservativa vindar började blåsa, och Sandra och hennes meningsfränder kände sig ifrågasatta och motarbetade.

»Vi gick från att inte ha några rättigheter, vilket är sjukt i sig, till att bli mobbade. Inte bara av människor på gatan, utan av politiker och människor högt uppsatta inom den katolska kyrkan.«

– Redan året efter började saker och ting gå i fel riktning. Det var svårare att få pengar till aktiviteter som vände sig till hbtq-personer och många kommuner slutade helt enkelt att finansieria den typen av verksamhet.

Hatpropagandan blev alltmer aggressiv, berättar Ania.

– Vi gick från att inte ha några rättigheter, vilket är sjukt i sig, till att bli mobbade. Inte bara av människor på gatan, utan av politiker och människor högt uppsatta inom den katolska kyrkan. Vi utpekades som syndabockar, säger hon.

– Jag tappade helt enkelt tron på att jag kunde förändra något.

I Sverige känner de att de för första gången vågar visa sin kärlek öppet och kan promenera hand i hand utan rädsla för omgivningens reaktioner.

Foto: Åsa Sjöström.

– Det känns som en stor tyngd har lyfts från mina axlar, säger Ania som redan från en ung ålder visste att hon var homosexuell.

Ania och Sandra. Foto Åsa Sjöström.

– Så länge jag kan minnas har jag vetat om det, så för mig var det helt naturligt att bli kär i tjejer. Problemen började när jag förstod att det var »fel«, säger hon.

Ania gick i en katolsk privatskola.

– Jag älskade min skolgång och vill inte byta min erfarenhet mot något i världen. Vi hade fantastiska lärare som var väldigt öppensinnade. Men vi pratade inte om sexualitet. Det var inte tabu, men det var som om det inte existerade, berättar Ania.

I stället läste hon böcker och sökte efter information på nätet. Snabbt kom hon i kontakt med queera personer, lesbiska tjejer och människor som levde i samkönade relationer. Föräldrarna, som är djupt troende katoliker, har valt att blunda för dotterns kärleksliv.

»För mig var det helt naturligt att bli kär i tjejer. Problemen började när jag förstod att det var »fel«.

– Sandra är aldrig bjuden på födelsedagskalas eller julfirande, de bjuder bara in mig. Då vill jag inte heller komma. Det handlar om respekt för mig, mitt liv och min fru, säger hon.

När Ania och Sandra började dejta tog de beslutet att vara publika med sin kärlek. De började blogga, var aktiva på sociala medier och ställde upp på intervjuer.

Var det ett svårt beslut?

– Nej, inte för oss. I Polen fanns flera profilerade bögpar, men lesbiska par saknades i media. Vi visste att vi ville gifta oss utomlands, så vi fick en idé om att göra en guide för andra par som befann sig i samma situation, säger Ania.

Ania och Sandra. Foto Åsa Sjöström.

De gifte sig i Danmark, och efter ett besök i Göteborg bestämde de sig för att slå ner bopålarna i Sverige.

– Vi har äntligen fått personnummer! Nu kan vi swisha och bli svenskar på riktigt, skrattar Sandra.

I julas besökte de Sandras familj. Relationen med familjen i Polen stärktes när Sandras pappa gick bort i cancer.

– Ania satt med mig på hospice och hjälpte till med allt praktiskt inför begravningen. Min mamma, som alltid oroat sig för vad alla andra ska tycka, ändrade inställning när hon såg hur mycket Ania betyder för mig, säger Sandra.

Ania nickar och fyller i:

– Det var som om hon bara bestämde sig för att strunta i det! Även din mormor, som höll på att dö när du berättade att du var gay, har välkomnat mig till familjen. När hon stickar varma sockor till Sandra stickar hon även ett par till mig. Det känns otroligt bra att äntligen ha en familj som accepterar mig.

Text Sara Assarsson

Bild Åsa Sjöström


Fler artiklar

Intervju HBTQI

Kalle Norwald: »Jag är hoppfull«

Kalle Norwald hoppas kunna ge lärarna hjälp på vägen med sin nya bok nu när sexualundervisningen i Sverige uppdateras.

En sexguide med tips och trix
Artiklar HBTQI

Sexskola för fler kön

Sexrådgivaren Marika Smith samlade sex röster för att prata trans och sex – det blev en sexguide!

Artiklar HBTQI

Sex som trans

Hur funkar sex efter könsbekräftande behandling, för transpersoner och ickebinära?