Boys don’t cry

Det är slutet av november 2015, regeringen har beslutat att kraftigt skärpa flyktingpolitiken. Under en presskonferens brister det för vice statsminister Åsa Romson (MP). Hon börjar gråta. I stället för sympati möts hon av ilska, hennes sorg över att tvingas ta beslutet anses löjligt i jämförelse med det som nu kommer att drabba människor på flykt. Vissa menar att bristen på sympati för Romson beror på att hon är kvinna.

Några månader senare sker ännu en skolskjutning i USA. Denna gång mördas tjugo barn och sex vuxna. På en presskonferens där president Barack Obama presenterar nya vapenlagar för att få bukt med problemet, så börjar han gråta. Några av hans politiska motståndare menar att tårarna är falska eller att de är ett tecken på svaghet, men på det stora hela hyllas han för sitt känsloutbrott.

»Jag kan inte låta bli att förvånas över hur en majoritet av reaktionerna på Barack Obamas tårar var positiva.«

Skillnaderna mellan de två exemplen är såklart fler än likheterna. Obama är en amerikansk president som vunnit ett Nobelpris, Romson en nationell politiker med låga förtroendesiffror. Att göra det svårare för flyktingar att ta sig till Sverige kan också ses som mindre beundransvärt än att vilja få slut på skolskjutningar. Men jag kan inte låta bli att förvånas över hur en majoritet av reaktionerna på Barack Obamas tårar var positiva. Att gråta brukar annars vara bland det värsta en man kan göra.

Under min uppväxt var det inte tillåtet för killar och män att gråta. Då var man »tjejig«. Jag var oturligt nog ett barn som började gråta varje gång jag blev arg. Det gick helt enkelt inte att stoppa eller påverka. Länge var det något jag skämdes för, inte bara för att andra barn retades utan också för att mina egna föräldrar då inte visste bättre utan sa åt mig att inte gråta för att det var något små flickor gjorde. I dag känns det oändligt mycket mer socialt accepterat att gråta som kille, även om vi fortfarande tvingas hantera en konservativ syn på manlighet och känslor.

För bara några år sedan blev George W. Bush kalllad för en mes och hånad av i princip all amerikansk media för att han ofta visade känslor genom att gråta. USA har inte kommit lika långt i sin kritik av de traditionella och skadliga könsrollerna som män tvingas leva upp till, vilket kan vara en förklaring. En annan förklaring kan vara att George W. Bush är och var väldigt illa omtyckt.

»Hans röst är mycket djupare än vanligt, när han berättar att Lindh gått bort så spricker rösten och man ser Perssons ögon bli vattniga.«

Ett av mina tidigaste och starkaste minnen av män som gråter i offentligheten är före detta socialdemokratiske statsministern Göran Perssons presskonferens efter mordet på Anna Lindh 2003. Hans röst är mycket djupare än vanligt, när han berättar att Lindh gått bort så spricker rösten och man ser Perssons ögon bli vattniga. Det kommer aldrig några droppar ned för kinden, men jag räknar det som ett stilla gråtande ändå.

Det är intressant hur den tillbakahållna gråten manifesterar sig beroende på kön. Att inte kunna ge uttryck för sina känslor som man blir ett enormt problem för de som lider av mental ohälsa. Du kanske inte söker hjälp överhuvudtaget för att du skäms, tänk om du skulle börja gråta hos terapeuten? Att diskutera känslor kan vara nog, att reagera på dem och visa känslor kan kännas omöjligt.

Under sommaren 2014 blev en japansk man vid namn Ryutaro Nonomura känd som »den gråtande politikern«. Han anklagades för att ha förskingrat offentliga medel och använt dem till en privat resa. Under en presskonferens vrålade han ut sin ånger och sorg. Tårarna forsade medan han bad om förlåtelse för att han ens blivit misstänkt för något så hemskt. I stället för att se det hela som ett tecken på den oerhörda sociala kontrollen i Japan och den hårda press som personerna i deras offentlighet får utstå blev videon från presskonferensen i stället något att skratta åt. Om du söker på Nonomuras namn hittar du bland annat en video från BBC News där de kallar hans tårar för en »internet hit«. Videon presenteras på alla möjliga sidor som ett humoristiskt klipp och de tillhörande kommentarsfälten är fulla av skratt.

Ryutaro Nonomura är långt ifrån ensam om att få en hånfull behandling för sitt känsloutsläpp. 2007, när den mediala hetsjakten på popstjärnan Britney Spears var som störst laddade en ung man vid namn Chris Crocker upp en video där han ber omvärlden lämna henne ifred. Ju längre han talar desto mer emotionell blir han, hans små snyft blir till floder av tårar och vid ett tillfälle ropar han »Leave Britney alone!«, vilket blev en stor viral sensation.

»Män patrullerar varandra och ser till att ingen går utanför den snäva ramen som definierar manligheten.«

Här i Sverige verkar vi dock närma oss en situation där kontext spelar större roll än kön. Åtminstone när det gäller våra egna politiker. Jag vill tro att Gustav Fridolins tårar skulle ha mött lika mycket kritik som Åsa Romsons, och att den kritiken härstammade primärt från den politiska situationen hon befann sig i. Säkerligen blev kritiken hårdare för att Romson är kvinna, men viktigast var ändå den politiska åsikt hon presenterade.

Bland vissa feminister skämtas det ibland om mäns tårar, många köper muggar som det står »Male tears« på. Män anses tunnhudade som gnäller över »manshat« när icke-män upprörs över det patriarkala förtryck de får utstå. Det är sagt med glimten i ögat förstås men innehåller ändå ett korn av sanning. Män kanske har svårare att hantera motgångar för att vi så sällan ger uttryck för det vi känner. Vilket gör att minsta lilla emotionella sting blir starkt och ofta får digra konsekvenser.

Den manliga könsrollen som den ser ut i dag är en tvångströja. Den sårbarhet som tårar är ett tecken på möts av hån i stället för med empati. Män patrullerar varandra och ser till att ingen går utanför den snäva ramen som definierar manligheten, where boys don’t cry. Gråt inte som en tjej, lid tyst som en karl.

Jag kan inte låta bli att tänka att mycket skulle kunna förändras om vi hade en mer tillåtande attityd. En man som gråter, kanske mer sällan ger andra skäl att gråta.

Kawa Zolfagary är skribent för Dagens ETC och Politism och kommunikatör med fokus på rättvisefrågor.

Läs mer

Slappna av och gråt av Sara Abdollahi (Ottar 2016)