Dominanta lustar

Ottars redaktion bad mig, att utifrån mitt perspektiv som psykoterapeut på RFSU-kliniken, skriva några ord om BDSM, utifrån frågor de ställt. Efter viss tvekan sade jag ja. Min tvekan hänger samman med att när det gäller dessa ganska svåra frågor så möter vi dem såklart utifrån olika ”ingångar”. Min ”ingång”, som kan kännas främmande, eventuellt provocerande för dem som har andra, är dels erfarenheter från min kliniska verksamhet, dels tankar och resonemang utifrån mer teoretiska perspektiv.

På RFSU-kliniken och till min mottagning som psykoterapeut och psykoanalytiker möter jag människor som har problem med till exempel BDSM – och det är därför för mig uppenbart att detta inte är okomplicerat och enkelt. Jag kan ibland tycka att den ”frigjorda” och ”toleranta” kanske till och med ”missionerande” attityd som man kan möta hos företrädare för BDSM står i konflikt med vad jag som psykoterapeut möter. Samtidigt är det förstås så, att för dem som lever i relationer som de upplever som tillfredsställande och okomplicerade är det inte aktuellt att söka hjälp. Min personliga utgångspunkt är att så länge man är överens, så länge man inte skadar den andre eller sig själv så ska det område man får/kan/ska röra sig i när det gäller sexuellt samspel vara stort. Den kliniska erfarenhet jag har har dock visat att det inte är så enkelt. Det förekommer att man säger ja till sådant som man senare, med nya erfarenheter eller mognad tar avstånd ifrån. Inte minst har jag mött detta när det gäller BDSM.

Jag känner sympati för avskaffandet av sjukdomsstämpeln på BDSM. Vem är gynnad av detta? Men det bör inte få hindra oss från att tänka kring och undersöka vad det är som gör att man attraheras till dessa aktiviteter. Vilken funktion fyller läder, masker, uniformer, nazisymboler med mera när det gäller sexuella möten? Denna fråga är för stor för att låta sig besvaras i detta sammanhang. Men jag vill ändå – som kliniker – hävda, att det tycks vara så att dessa attribut fyller en funktion i att undvika alltför stor närhet, intimitet och ett beroende som blir oroande. Samtidigt kan det förstås vara så att redskapen innebär en hjälp och möjlighet att uppleva den närhet eller det slags närhet som man är förmögen till.

Kanske invänder någon att det är precis tvärtom – att de hjälpmedel som ingår i BDSM ger möjlighet till en djupare eller annat slags närhet. Jag kan inse att det ligger något också i detta. Om det är så att man har en önskan om att mötas på ett sådant sätt, betyder det förstås både bekräftelse och lättnad och ger en upplevelse av samhörighet att träffa någon som har motsvarande behov. Känslan av närhet och intimitet kan då bli större än något man någonsin upplevt i tidigare relationer.

Mitt intryck är att många unga människor dras till BDSM av ett slags nyfikenhet och upphetsning som för de flesta med tiden mister sin laddning.

Är vi alla sadomasochister, har vi det inom oss? Ja, jag tänker mig att allt som man kan se mera tillspetsat i det som brukar kallas ”perversioner” eller ”avvikande sexuella beteenden” finns som tendenser inom oss alla. Ingen är fri ifrån att i vissa relationer reagera med behov av dominans eller underkastelse. Som jag ser det har vi båda aspekterna inom oss, ett ”inre par” som relaterar dominant-underkastande.

Beroende på en rad olika omständigheter kan man komma att inta någon av dessa aspekter. Den undergivne har ”lämnat över” eller ”lånat ut” sin styrka till den andre, den dominante sin svaghet och behovet av att vara liten eller i ett underläge till den andre. Detta kan i bästa fall när som helst dras tillbaka. I en flexibel och kreativ relation kan detta maktförhållande ske utan några egentliga problem. Man uppfattar och respekterar den andres signaler.

Jag tänker mig alltså inte att man är mera renodlat masochist eller sadist. När vi kommer i nära kontakt med detta slags samspel är det ofta mycket svårt att veta vem som bestämmer, vem som dominerar. En underkastande hållning kan vara ytterligt styrande och dominerande. Vi har båda aspekterna inom oss. Det påstås ibland att det är fler masochister än sadister på klubbar där man möts – men det tror jag alltså inte på.

Ibland blir samspel dock låsta och stela och det är väl när leken, flexibiliteten och den tillåtelse man ger den andre att få utrymme för sina behov som samspelet kan bli destruktivt och skadligt. Alltså när den enes behov tar över och den andre blir kontrollerad och ofri. I en god relation ska det finnas plats för båda.

När man söker hjälp för att det blivit svårt, får vi som arbetar som psykoterapeuter ofta uppdraget att försöka hjälpa personen till en förståelse av varför det har blivit så. Ofta hittar man rötterna till samspelet i de allra tidigaste relationerna till till exempel föräldrar och syskon, alltså i upplevelser tidigt i livet. Vi kan senare i livet, som en lösning, hitta fram till förhållningssätt som blir en överlevnadsstrategi, och som ursprungligen var en nödvändig och kreativ lösning. Men om vi fortsätter med dessa lösningar när de inte längre behövs – när de kanske till och med kommer att innebära problem och tvångsmässighet – har vi blivit ofria och låsta. Möjligheten att komma ur dylika låsningar kan i allmänhet inte lösas på egen hand. Det är då nödvändigt att man samarbetar med någon i en professionell relation.

Hur vet man om denna lust är god eller destruktiv? Att man kan klarar av lekarna utan att ta skada? Jag menar att det är svårt att avgöra ”utifrån” – det är de personer som det gäller som har svaren på dessa svåra frågor. Det kan ju också vara så, att det som upplevs som ok i en viss situation i efterhand får en annan ”färg”. Det händer ofta att vi på kliniken lyssnar till berättelser om vad man i ett tidigare skede av livet gjorde, fann sig i, tog initiativ till och som då upplevdes som ok men som i nuet medför känslor av olust, skam och avståndstagande. Det kan ju vara så, att man inte har goda erfarenheter av nära relationer och inte vet om något annat än att bli förnedrad. Det kan ju också vara så att rädslan för att vara beroende och för vad som händer om man släpper uppmärksamheten gör att man av tvång måste vara dominant och kontrollerande.

Två personer med sådana tidiga och djupa erfarenheter kan bli mycket attraherade av varandra. Och det vill jag hävda, är exempel på när det inte är ok. Den relationen kommer inte att bli kreativ och utvecklande utan stel och låst. Personligen tycker jag att det finns gränser som, när de överträds, är uttryck för stora personliga svårigheter och behov av att skada och alltså inte ingår i en kreativ lek. Det gäller både det man i fysiska handlingar kan göra mot den andre, och det man verbalt kan tillåta sig.

Hur många är aktiva BDSM-utövare – har det ökat eller är det konstant över tid? Det vet inte jag. Uppenbart är att man idag är öppnare i dessa frågor, personer träder fram och berättar om relationer som har de mönster vi här talar om och skammen tycks vara mindre. Samtidigt kan man ju undra över det. Skamlöshet kan vara ett försvar mot skam, ett slags trots som döljer svårigheter man känner och vet om men som man förnekar eller döljer med en, skulle man kunna säga, trotsig, exhibitionistisk attityd.

Faktorer i samhället har säkert betydelse för hur möjligt det är att visa sig och vara öppen. Vad riskerar jag om jag visar mina behov och vem jag är? Man kan ju också undra över om faktorer i samhället skulle kunna bidra till behov av BDSM. Jag vill inte utesluta att det kan vara så. För unga människor ingår ju i utvecklingen att pröva, testa, ta ut svängarna för att hitta sin egen identitet. Mitt intryck är att många unga människor dras till BDSM av en slags nyfikenhet och upphetsning som för de flesta med tiden mister sin laddning. Idag finns ju möjligheten att lätt hitta klubbar, internetsajter och så vidare som ger möjlighet till detta på ett sätt som inte var tänkbart för 25 år sedan.

Personligen tycker jag att det finns gränser som, när de överträds, är uttryck för stora personliga svårigheter och behov av att skada och alltså inte ingår i en kreativ lek.

Behovet att hantera känslor av dominans och underkastelse skulle också kunna ha att göra med samhällsförhållanden på olika nivåer, till exempel i arbetslivet eller i vår upplevelse av den värld vi lever i och våra möjligheter att påverka den. Varför verkar det som att maktens män ofta dras till BDSM? Ja, det tycker jag är en ytterligt intressant fråga som anknyter till de resonemang jag fört ovan. Jag har inte svaren men frågan väcker nya frågor. Vem blir en maktens man? Vilka behov är drivkrafter? Vad kan det vara som man i maktposition inte vågar visa eller leva ut? Finns det möjligen inslag av projicering, det vill säga att man som en ”maktens man” (eller kvinna) i BDSM får möjlighet att se sig själv, får möjlighet att få den andre att uttrycka det man själv bär på – till exempel utsatthet, svaghet eller beroende.

Till sist vill jag säga att jag tänker mig att BDSM är något som försiggår både på insidan, i fantasin, och på utsidan, i konkreta handlingar. Det finns människor som kontaktar kliniken därför att de är oroade över att de har fantasier som de vet, är alldeles säkra på, att de aldrig skulle kunna delta i eller utöva i verkligheten. Men i fantasin dyker de upp som både upphetsande och skrämmande element. Fantasierna har rötter i minnen eller erfarenheter som det ibland kan vara en lättnad att i samtal få hjälp att förstå.

Om den förståelsen finns kan fantasin förvandlas från ett hot till en tillgång, De flesta människor har säkert fantasier med inslag av BDSM men är dessa integrerade och inte upplevs som farliga finns det ju ingen anledning att söka hjälp för dem.

På kliniken möter vi också skillnader i uttryck och handlingar som kan vara kulturellt betingade. Min uppfattning är att dessa frågor måste behandlas med ett öppet sinne. Det går inte att låsa sig i en inställning, varken att ”allt är bra och tillåtet” eller att ”allt utanför ’vanliga gränser’ (vad det nu är) är farligt och fel”. Det finns diken på båda sidor om vägen!

Gullvi Sandin
Leg. psykolog, leg. psykoterapeut och psykoanalytiker, jobbar bland annat som konsult på RFSU-kliniken.

Beställ lösnummer av Ottar här! (Detta är nr 4 2008)