»En armé av älskande kan inte förlora«

Dagen innan Omar Mateen skjuter ihjäl 49 personer på nattklubben Pulse i Orlando sitter jag i mitt vardagsrum i San Francisco och försöker trösta en av mina bästa vänner. Han har fått ett sms från en släkting, där hon berättat att min väns lillebror har gift sig för en tid sedan, utan att någon berättat det för honom.

Min väns familj är Jehovas vittnen och han har inte haft någon kontakt med dem sedan han fördrevs när han kom ut ur garderoben. Sedan tonåren har han fått fajtas för sig själv, bo i ockuperade hus och jobba sig igenom college. Han är av mexikanskt påbrå, det är de flesta av mina vänner i denna stad.

»Det är snart Pride här, så regnbågsflaggorna som hänger på halv stång var firade redan innan tragedin i Orlando, för att påminna oss om det blodiga Stonewall-upproret.«

Samma dag som min man väcker mig och berättar att 50 människor är döda och 53 människor vårdas på sjukhus för skottskador i Florida, (staten som Homer Simpson kallar »Amerikas snorre«, tänker jag alltid) ska vi ha en sådan där nästan plågsamt normal söndag, som bögar har när vi inte fläker ut oss i prideparader eller knullar varandra i röven. Vi har fått lön och ska åka och storhandla på lågprisvaruhus.

Vi har hyrt bil och ska träffa kompisar som bor på andra sidan bron, i Oakland. På en koreansk restaurang möter vi vännerna. En av dem kommer med sin dotter. Han är bög och gammal punkare, och sen några år nykter alkoholist. Även denna vän är mexikan. Det låter som om jag gör någon sorts uppräkning av mina mexikanska vänner, men 38 procent av befolkningen i Kalifornien är mexikaner, 17 procent i USA totalt. Över 37 miljoner spansktalande människor bor här.

»Minoritet«. Det är ett konstigt ord.

»En riktad attack mot queera latinxs, som just nu upplever en valrörelse där de två alternativen kommer att stå mellan en kvinna som stött kupper i Honduras och Paraguay, och en man som vill utvisa deras familjer och bygga en mur mot Mexiko.«

Min vän jobbar med en dokumentärfilm om den nyktra punkrörelsen och vi pratar om den, hans tid i flottan, sådant man pratar om med gamla vänner. Allt känns som vanligt ett tag tills jag ser att två kvinnor vid bordet bredvid mig gråter öppet. Tragedin är tillbaka i rummet.

På varuhuset är allt som varuhus är mest. Vi klagar på att midjemåtten inte tycks stämma i byxorna vi provar, så som man gör när man inte vill erkänna att man har gått upp i vikt. Men på vägen hem, med hyrbilen full av kassar bryts den amerikanska skvalradions eviga rotation av Mötley Crüe och Fleetwood Mac plötsligt för ett tal av president Obama. Hans tal är rörande, men glömmer han att säga att massakern, utöver att vara ett angrepp på hbtq-rörelsen, också specifikt är ett angrepp på queera latinxs?

Det röda i regnbågsflaggan sägs symbolisera livet, som den färg blodet har när det flyter i våra ådror. Vi närmar oss sorgemanifestationen, jag och en vän, även han från Mexiko, född i Chihuahua, uppvuxen i Texas och Arizona, nu boende i Tenderloin-området i San Francisco. Han jobbar som formgivare på ett streaming-företag och varje månad skickar han pengar till sin mamma i El Paso.

Solen skiner fortfarande motstridigt. När det blir mörkare och stearinljus med hemmagjorda vindskydd konstruerade av pappersmuggar lyser upp himlen ovanför Castro på kvällen söndagen den 12 juni, ska det bli helt omöjligt att inte tänka på ljusmanifestationen efter mordet på Harvey Milk 1978. Olika World Aids Day-manifestationer i Stockholm, där varje brinnande ljus symboliserar en person som dött av viruset passerar revy i mina tankar.

»Tårarna strömmar ner för våra kinder och vi sjunger så gott vi kan med spruckna stämmor.«

Det är snart Pride här, så regnbågsflaggorna som hänger på halv stång var firade redan innan tragedin i Orlando, för att påminna oss om det blodiga Stonewall-upproret där transkvinnor, bögar och andra queers slogs mot polisen för rätten att få slippa trakasserier. Vår historia är våldsam, blodig.

Harvey Milk återkommer i våra tankar när San Franciscos Gay Men’s Chorus leder publiken i allsång till den enkla protestsång som aktivisten och folksångerskan Holly Near skrev till just den ljusmanifestation som hölls efter Milks död.

”We are a gentle, angry people

and we are singing, singing for our lives

We are a justice-seeking people

and we are singing, singing for our lives

We are young and old together

and we are singing, singing for our lives

We are a land of many colors

and we are singing, singing for our lives

We are gay and straight together

and we are singing, singing for our lives”

Tårarna strömmar ner för våra kinder och vi sjunger så gott vi kan med spruckna stämmor.

»Vi är här för att vi krävde att få vara här, inte för att vi blev tillfrågade«, öppnar Lito Sandoval från the Latino Democratic Club sitt anförande. Det är en viktig markering mot politikerna på scenen. Offren i Orlando hette saker som Sotomayor, Almodovar II, Perez och Ortiz-Rivera i efternamn, flyern för festen utlovade reggaeton, bachata, merengue och salsa. Att minnas dem endast som queers, eller ännu värre »bögar«, gör inte deras minnen rättvisa.

Det var en riktad attack mot hbtq-samhället, men mer specifikt var det en riktad attack mot queera latinxs – en minoritet i minoriteten, som just nu upplever en valrörelse där de två alternativen kommer att stå mellan en kvinna som stött kupper i Honduras och Paraguay, och en man som vill utvisa deras familjer och bygga en mur mot Mexiko.

»Det utbryter små schismer i publiken; välmenande aktivister säger åt oss som buar att nu är inte tillfället, ”vi är alla här för att sörja”. Kanske har de rätt men vilka vapen har vi i vår arsenal mot terror? Om vi inte ens äger berättelsen om vår egen sorg, vad är då egentligen vårt?«

När jag blev kär i min man och i staden San Francisco, för åtta år sedan, fanns baren Esta Noche som riktade sig till den rasifierade queers i allmänhet, och den queera latinx-communityn i synnerhet. I hjärtat av latinx-området The Mission låg den. Men det var innan den andra IT-boomen. Nu finns där så mycket pengar att tjäna på markhyra att mystiska bränder bryter ut i oroande takt. Esta Noche stängde för två år sedan, och latinxfamiljer tvingas ut ur The Mission i rasande takt till förmån för kapitalstarka kodknäckare och marknadschefer. Företrädesvis vita.

Borgmästare Ed Lee bjuds upp på scen och jag hör mig själv bua argt; det bara bubblar ur mig. Ungefär hälften av publiken har samma reaktion. »Get off the stage«, skriker vi, tills hans tal är över. Om du inte lyckats skapa en drägligare tillvaro åt alla hemlösa hbtq-ungdomar som bor här i staden, inte engagerat dig nämnvärt i alla svarta och mexikanska familjer som förlorat sina hem, då ska du inte komma här och profitera på vår sorg.

Det utbryter små schismer i publiken; välmenande aktivister säger åt oss som buar att nu är inte tillfället, ”vi är alla här för att sörja”. Kanske har de rätt men vilka vapen har vi i vår arsenal mot terror? Om vi inte ens äger berättelsen om vår egen sorg, vad är då egentligen vårt?

»Som en ring av kärlek sluter de sig runt de små grupperna med hatpredikanter och anhängare som ibland dyker upp här, så att inget annat syns än deras vitsminkade ansikten, dok och färgglada smycken.«

Visste du att det finns en egen nunneorden som skyddar hbtq-samhället? Har du hört talas om Sisters of Perpetual Indulgence? Det var en av systrarna som skrev den första pamfletten om säker sex, och det var en syster, Sister Chanel, eller Gilbert Baker som han också kallades, som 1978 skapade den numera globala hbtq-symbolen regnbågsflaggan som sorgset vajar över hela Castro Street.

Det är också systrarna som ställer sina kroppar mellan hatiska predikanter och det hbt-samhälle som de ibland kommer för att provocera, i Castro-området, där vi samlats denna söndagskväll. Som en ring av kärlek sluter de sig runt de små grupperna med hatpredikanter och anhängare som ibland dyker upp här, så att inget annat syns än deras vitsminkade ansikten, dok och färgglada smycken.

Har du hört talas om Harry Hay som var med och grundade Mattachine Society, den första organsiationen för homosexuellas rättigheter i USA, och senare Radical Faeires, en rörelse för queer andlighet? Vet du om att det finns lesbiska häxor, bögimamer och transrabbiner?

»Det går inte att lura oss queers. Vi vet att det inte spelar någon roll om fundamentalismen är kristen, judisk eller muslimsk. Det är samma patriarkala strukturer som hotar oss, skadar oss, slåss mot våra rättigheter och skjuter sönder våra skallar.«

När queers och tro diskuteras är det ofta ur ett sorts motsatsförhållande, de har en tro, vi har en sexualitet. Vi förlorar rätten till vår egen andlighet när vi kommer ut, men förväntas hela tiden trippa på tå runt det heterosexuella majoritetssamhällets religiösa idéer. När religiösa strider är vi vapen eller ammunition, aldrig de stridande. Vår tro, eller brist på tro är i bästa fall oväsentlig men lika ofta en skymf mot någon annans tro. Vi kanske kunde visa lite hänsyn?

Republikanska politiker har redan hunnit fram till sociala medier och innan liken på Pulse i Orlando har hunnit kallna, gör de sitt bästa för att skriva ut oss ur vår egen historia. »Islamistisk terror«, »oskyldiga« som dött på grund av »fega gärningar«, etc. Det finns så många sätt att vagt formulera sig kring en tragedi för att plocka politiska poäng och samtidigt helt slippa ta ställning.

Systrarna leder massan i en tvärreligiös bön. Varje strof slutar med att vi höjer våra ljus och säger, »I Shine My Light On You«.

Genom tårarna blickar jag ut över folkmassan på Castro Street, ser kippor, olika typer av huvuddukar och nunnedok. Det handlar inte om religion. Religion är ursäkten, hat är orsaken. Det går inte att lura oss queers. Vi vet att det inte spelar någon roll om fundamentalismen är kristen, judisk eller muslimsk. Det är samma patriarkala strukturer som hotar oss, skadar oss, slåss mot våra rättigheter och skjuter sönder våra skallar.

»I Sverige är kristna hatpredikanter som Sjöberg en avvikelse, men i USA är de en enorm maktfaktor som avgör val och påverkar lagstiftning.«

Som en buktalardocka besatt av någon sorts ond ande, vaknar Centrumkyrkans morbida predikant Stanley Sjöberg till liv, dagen efter massakern. På Facebook skyller han massmordet på islam, på lättklädda bögar, på »pridekulturen« och på homoäktenskap. I själva verket talar han i egen sak, försöker vända blicken bort från blodet på de egna händerna.

Den evangelikala, politiserade kristenhet som Sjöberg företräder, sitter tryggt i samma båt som NRA, den amerikanska organisationen som tycker att deras rätt att bära kulspruta är viktigare än ihjälskjutna barn i Sandy Hook. Samma paranoida och konspiratoriska världsbild som driver vit underklass till att sluta upp bakom Donald Trumps rasistiska fantasier, driver också folk till de evangelikala megakyrkorna där stormrika predikanter orerar om sina »religiösa rättigheter« att diskriminera och bedriva hat mot hbtq-personer.

I Sverige är kristna hatpredikanter som Sjöberg en avvikelse, men i USA är de en enorm maktfaktor som avgör val och påverkar lagstiftning.

»”Out of the churches and in to the streets”, beordrar hon, med en parafras på den gamla queera stridsparollen ”out of the bars and in to the streets”.«

De mörkrets krafter som använder oss som slagträn i sina strider, vare sig de heter DAESH eller Stanley Sjöberg, när en pervers tro på sin egen ofelbarhet. De drivs av en rättfärdighet som tillfaller den vars empati inte räcker till för att föreställa sig att andra människor också drivs av en inre sanning. Deras omänskliggörande av sexuellt eller könsuttrycksmässigt avvikande människor kommer från en oförmåga att se bortom sig själv, gud är i deras fall alltid en konstruktion, skapad för att bära deras egna förkrympta idéer om andras otillräcklighet.

Det är sorgligt ur ett mänskligt perspektiv, men blir livsfarligt när dessa hatets apostlar har tillgång till vapen eller en egen kyrka. När pastor Megan Rohrer, den första transpersonen att vigas till prästerskapet i en lutheransk kyrka, talar, gör hon det direkt till sina trosfränder: »Out of the churches and in to the streets«, beordrar hon, med en parafras på den gamla queera stridsparollen »out of the bars and in to the streets«. Kyrkor, tempel och moskéer som tillåter eller underblåser det hat som dödar våra bröder och systrar bär också ansvaret för det våld som vi alltid tycks leva i skuggan av.

Min vän, han vars familj inte talar med honom för att han inte lever upp till deras guds krav, postar en bild på Facebook. Den föreställer en väggmålning, skapad av Manuel Paul från konstnärskollektivet Maricón Collective på uppdrag av galleriet Galleria De La Raza, och avbildar ett bögpar, en transman och ett lesbiskt par, alla mexikanska ”cholos” och ”cholas”. Sedan väggmålningen avtäcktes har den gång på gång vandaliserats, sprayats över och någon försökte till och med tända eld på den. Texten på bilden lyder »mi existir es resistir«, ungefär: min existens är motstånd.

Han skriver: »Jag har den här affischen i mitt rum för att påminna mig.«

»Jag tänker på ett slagord från den tidiga homorörelsen, förevigat i Rita Mae Browns dikt ”Sappho’s Reply”. ”En armé av älskande kan inte förlora”.«

När jag går i från sorgemanifestationen ser jag en ung vit man omfamna en rasifierad muslimsk kvinna. De står helt tysta och gråter tillsammans. En fotograf går fram och frågar försynt om hen får fotografera, men de avböjer. Det här är deras ögonblick, något större än en viral bild att dela på Facebook.

Jag tänker på ett slagord från den tidiga homorörelsen, förevigat i Rita Mae Browns dikt »Sappho’s Reply«. »En armé av älskande kan inte förlora«. Eller som dikten lyder i sin korta helhet:

»My voice rings down through thousands of years

To coil around your body and give you strength,

You who have wept in direct sunlight,

Who have hungered in invisible chains,

Tremble to the cadence of my legacy:

An army of lovers shall not fail.«

Vi SKALL inte misslyckas. A luta continua!

Tomas Hemstad är frilansskribent bosatt i San Francisco