Aleksa.jpg

Aleksa Lundberg. Foto: Nino Ramsby

En »riktig« transkvinna

Aleksa Lundberg om att operera sig eller inte och önskan om acceptans för båda vägarna.

Är underlivskirurgi och hormonbehandling en naturlig följd av upplevelsen att en är född i fel kropp? Eller görs dessa ingrepp för att transpersoner känner ett behov av att anpassa sig till samhällets cis- och tvåkönsnormer? 

Som transkvinna med erfarenhet från delar av det svenska transcommunityt har jag länge upplevt en splittring. Transsexuella kvinnor värderas högre ju mer de passerar som heterosexuella kvinnor i vissa sammanhang. I andra sammanhang ses de som offer för heteronormativa föreställningar om hur en »riktig« kvinna ska se ut. 

»Transsexuella kvinnor värderas högre ju mer de passerar som heterosexuella kvinnor, eller så ses de som offer för heteronormativa föreställningar om hur en ”riktig” kvinna ska se ut.«

Fram tills för några år sedan fanns en kritisk hållning även hos mig själv. Skulle jag ha gjort underlivskirurgin om jag stod inför valet i dag? Ska en tjej inte kunna ha snopp? 

Jo, självklart. Samtidigt finns inte några enkla svar. 

Inom transrörelsen i USA var medicinsk könskorrigering ett hett diskussionsämne redan på 1940-talet. Konflikten beskrivs av historikern Susan Stryker i boken Transgender history

Virginia Prince, själv transvestit, bildade ett nätverk av forskare och transaktivister i slutet av 40-talet och var en nyckelperson när begreppet transgender myntades. Prince har varit viktig för transrörelsen, bland annat genom hållningen att transidentiteten bör vara något en själv fastställer och inte en diagnos som delas ut av en auktoritet. Något som är lika brännande angeläget i dag. 

Virginia Prince menade också att transpersoner varken behöver förneka sin sanna könsidentitet eller göra några ingrepp i genitalierna. Det enda som behövs är att ändra könsuttrycket så att det matchar den inre könsidentiteten. Hon tyckte illa om transsexuella som lät »göra om sig«. Detta gör hennes kamp mot snäva könsroller komplicerad. 

I slutet av 80-talet, som en följd av transrörelsens bråk om vilken transidentitet som var den mest genuina, höjdes nya röster som förespråkade mångfald. 

I Holly Boswells inflytelserika artikel The transgender alternative från 1991 ställdes frågan: »Kan vi inte alla komma överens om att vi äger, och är genuina i, våra egna identiteter som de vi är – oavsett hur vi ser på oss själva? Det finns inget bättre eller sämre sätt att vara människa på.« 

Ett år senare publicerades Leslie Feinbergs manifest Transgender liberation – a movement whose time has come. Feinberg stred för att alla grupper som förtrycks på grund av kön eller könsidentitet ska kämpa tillsammans emot det kapitalistiska, patriarkala, heteronormativa systemet. I och med detta politiserades termen transgender och blev ett paraplybegrepp för de olika transidentiteterna, som så småningom kom att ingå i en mainstream-diskurs. 

»Även idag höjs röster om att könskorrigering är ett tragiskt bevis på samhällets normer.«

1993 släpptes Sandy Stones The empire strikes back: a post-transsexual manifesto. Då var det vanligt att transsexuella, som gjort en könskorrigering, förväntades gå i stelth (försvinna in i den nya könsrollen). Stone menade att en inte kan ingå i en feministisk eller queeraktivistisk diskurs om en programmerats till att försvinna: »I stället för att spela ›den nya‹ könsrollen ska vi utmana idén om vad kön kan tänkas vara. Spränga rådande paradigm i stället för att tystas av det.« 

Debatten om könsidentitet och hur vi bör förhålla oss till våra kroppar har en lång historia. Även i dag höjs röster om att könskorrigering är ett tragiskt bevis på samhällets normer. Då är det viktigt att vi vet att ju mer det forskas på vad kön är desto mer komplex blir bilden. Det går till exempel inte att dra en gräns för när någon är biologisk man eller biologisk kvinna. Allt vi har att förlita oss på är de egna identiteterna och hur vi VILL uttrycka oss. 

Nej, transpersoner ska inte behöva opereras för att bli accepterade. Det är bra att vi får upp ögonen för att det går att leva lycklig även om en avstår. Men transsexuella ska inte heller behöva känna skam för längtan efter korrigering, utefter Virginia Princes idé om att »det inte är kroppen som ska ändras utan könsuttrycket.« 

Sant för vissa men inte för alla. 

Vi är olika, vill olika och uttrycker oss olika. Så måste det få vara. 

 

Aleksa Lundberg

Transaktivist, journalist och skådespelare. 

Bild Nino Ramsby

 

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.
Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!

Ottar i Qiozk