Alexandra Loonin om att växa upp som fangirl i Västernorrland och hur internet var den bästa platsen i världen.
Jag är 15 år, sitter på en ö i Ångermanälven och är kåt på J Smoov. Alltså riktigt kåt. Kittlande, suktande, trånande till mig av att stirra på en dansande kille på Youtube. Birthday sex. Gah. Det är klibbigt, smörigt, mjukt. Kepsar, mjukisbyxor, kalsonger. Tröjor som åker upp och av på amerikanska heltäckningsmattor. Alla juckar, hela tiden. En, två, tre, fyra personer.
En kille ligger på mattan och simulerar oralsex. En annan grindar mot en sänggavel. Den första går upp i brygga, den andra glider under. Den första reglerar den andras höftrörelser med sin hand. Bestämmer takt. Snabbt, långsamt, hårt, på sidan… Min blick glider över dem båda och tillbaka in i mig. Känner efter, rör om och utforskar i tryggheten framför en skärm.
Det är ingen som tittar, ingen som kräver något, inget som gör mig medveten om mig själv. Jag tillåts bara vara.
»En kille ligger på mattan och simulerar oralsex. En annan grindar mot en sänggavel. Den första går upp i brygga.«
Jag är 8 år, sitter i en bastu på Västernorrlands landsbygd och utmanar mina kompisar i vem som ska våga slänga sig i snön. Då kommer han in. Igen. Snacket går men ingen har ord till att formulera vad det egentligen är som är så obehagligt. Vad det är som förändras när det inte längre bara är vi? Eller varför han börjat basta med oss just nu? Kommer du ihåg första gången du kände dig sexualiserad?
Jag är 12 år, sitter framför min dator i Sundsvall och tittar på Britneys nya video. Hon viskar och svettas sig igenom låten. Get it get it, get it get it, oh… I cannot hold it, I cannot control it… Det är noggrant utvalda konsonanter, om ni tittat på ASMR*-videor så känner ni igen dem. Ibland kittlar det till i hårbotten, ibland blir man bara superlugn.
Det är ingen som tittar på mig, ingen som kräver något, inget som gör mig medveten om mig själv. Jag tillåts bara lyssna.
Jag är 14 år, säljer varmkorv på en fotbollsmatch och drömmer om att själv få stå på planen. En kille som jag inte känner kommer fram till mig, drar min kropp mot sin och berättar för omgivningen om hur den känns. Han recenserar min vikt och mina höfter, hela tiden med en stadig hand mot min rygg. I takt med att han pressar våra kroppar mot varandra så försvinner jag ifrån mig själv. Det är inte min kropp han pratar om, det är inte mig han håller i, det är något som inte tillhör mig.
»Jag älskar landsbygden, men den kan ju också vara begränsande. Det är långt till det du suktar efter.«
Det är så utmattande och så fruktansvärt uttjatat. Att ständigt känna sig iakttagen och förhålla sig till andras blick på en själv. Från så länge jag kan minnas har jag letat efter platser att utforska mina egna begär på, i stället för att få dem projicerade på mig. Jag vill ju bara känna efter vad som är skönt och roligt och nice, men det står så mycket, så många, i vägen. Eller så är det jag letar efter otillgängligt.
Jag älskar landsbygden, men den kan ju också vara begränsande. Det är långt till det du suktar efter, om det du suktar efter inte redan är där. Det är långt till andra Britney-fans, om du inte hittar någon bland dina tio klasskompisar.
Internet ändrade på det. Plötsligt var allting nära, eller åtminstone sökbart nog att dregla över.
»Och jag hittar Britney. Och jag hittar Rihanna. Och jag hittar människor med samma intressen som mig.«
På internet har jag fått sträcka ut mig i världen. På internet har jag fått känna efter utan att tänka på vem som ser mig eller bedömer vad jag gör. Där är det jag som bestämmer dagordningen, och det spelar ingen roll var jag befinner mig. Internet tar mig nära det jag saknar och stänger ute dem jag inte vill ha där. Jag kan vara i en stad eller på en ö eller i en liten by på landet, jag kan vara ensam eller med mina bästa vänner, med min mamma, med mig själv. J Smoov hittar mig ändå. Eller jag hittar honom.
Och jag hittar Britney. Och jag hittar Rihanna. Och jag hittar människor med samma intressen som mig, som skapar fler platser att vara på. Internet hjälper mig att fantisera. Internet var typ den bästa platsen i världen när jag växte upp. All hail till YouTube.
Alexandra Loonin är 28 år. Hon är dramatiker och har bland annat skrivit pjäserna Jag ville vara Britney, Whitney & JLo och Knullipullimuttön.
* ASMR står för autonomous sensory meridian response.
