Frenesi i abortdebatten

Det är hösten 1980. Sveriges statsminister Thorbjörn Fälldin, tillika Centerpartiets ordförande, framträder i Pingstkyrkan. På frågan om vad han anser om att kvinnor sedan fem år har tillgång till fri abort svarar han att han personligen är mot den nya abortlagen och att han helst skulle vilja se en återgång till de bestämmelser som gällt tidigare och som tillät abort endast om kvinnan var allvarligt sjuk eller hade blivit våldtagen. Statsminister Fälldins uttalande väckte starka känslor och debatt. De som förespråkade kvinnors rätt till fri abort befarade att det nu blåste nya vindar och att aborträtten var i fara. Aborträttsmotståndare kunde se sig bekräftade och sporrade.

I den här artikeln skisseras de stora linjerna i den svenska abortdebatten under de tre decennier som förflutit sedan tidskriften Ottar sjösattes 1981. Införandet av fri abort 1975 ledde till en ny situation liksom nya positioner. Aborträttsmotståndare som ofta argumenterat utifrån traditionens och historiens tyngd var nu marginaliserade, medan aborträttens förkämpar hamnade på statens sida. Vad hände med debatten i denna förändrade situation? Hur diskuteras abort i en tid och i ett samhälle där aborter är legala?

Krav på fri abort, det vill säga att kvinnan själv ska ha rätt att bestämma utan att behöva ansöka om eller uppge några särskilda skäl för sin abort, ställdes första gången under det tidiga 1960-talet av liberala och socialdemokratiska ungdoms- och student- organisationer. Huvudargumenten var kvinnans frihet och rätt att bestämma över sitt liv liksom det blivande barnets rätt att vara önskat. Kravet på fri abort var kontroversiellt och väckte starka reaktioner, framför allt men inte enbart i kristna grupper. Mot kvinnans rätt till abort ställdes fostrets människovärde och rätt till liv. Abort betecknades som en form av mord och en möjlig utväg endast om det förelåg starka medicinska eller humanitära skäl. Debatten rörde fostret men i lika hög grad kvinnan. Inom kvinnorörelsen var man till en början avvaktande och ambivalent inför kravet på fri abort. En förklaring till det kan sökas i kvinnosynen och föreställningen om moderskapets centrala betydelse för kvinnor. För Grupp 8 som bildades 1970 var dock fri abort en feministisk huvudfråga.

En statlig utredning i abortfrågan tillsattes 1965 och tio år senare, 1975, infördes fri abort i Sverige. Lagen gav varje kvinna rätt att få abort utförd till och med graviditetens vecka 12 och efter utredning med kurator till och med vecka 18 (12-veckorsgränsen hade aldrig någon praktisk betydelse och togs bort 1996). Efter graviditetsvecka 18 kunde en kvinna efter ansökan till Socialstyrelsen få abort om det förelåg särskilda skäl. Varje abortsökande kvinna hade också rätt till samtal om hon så önskade. Kurators uppgift var att stödja kvinnan, inte att påverka hennes beslut. Samtidigt med att lagen om fri abort infördes utvecklades en förebyggande verksamhet med preventivmedelsrådgivning och ungdomsmottagningar.

››Ja till livet-marscherna väckte protester och motdemonstrationer. En lärdom många aborträtts- förespråkare drog var att aborträtten inte var given utan alltid måste försvaras.‹‹

Den offentliga debatten om abort kom och gick under 1980-talet, men den kan knappast betecknas som intensiv. Till en början intog många en avvaktande hållning, i väntan på mer kunskap och erfarenhet av den fria aborten. Aborträttsförespråkare hördes främst som försvarare av abortlagen när denna angreps. Att inte feministiska organisationer eller RFSU lyfte fram och diskuterade abortfrågan mer än man gjorde kan tolkas som att man var tillfreds med rådande förhållanden, eller att man var oroliga att förlora vad man uppnått. RFSU höll fast vid ståndpunkten om kvinnors aborträtt men Ottar berörde knappt alls abort under 1980-talet. Tidskriften hade under denna tid mer fokus på samlevnad än politik. En abortkritisk röst var den kristna läkaren Tomas Seidal som stod som redaktör för böckerna Människovärde i devalvering (1986) och Låta leva (1988). Det organiserade abortmotståndet utgjordes av mindre och spridda aktions- och arbetsgrupper.

Om 1980-talets abortdebatt var ljum så blev 1990-talets het. Den första marschen på »Ja till livet-dagen« hölls 1990 och året efter grundades organisationen Ja till livet med Mikael Oscarsson som ordförande. Tongivande personer hade rötter i frikyrkor och Svenska kyrkan, och även om religiös argumentation förekom så dominerade en etisk och medicinsk. I rörelsen drogs paralleller mellan abort och den nazistiska förintelsen men det politiska kravet var till en början tämligen modest: att gränsen för legal abort skulle sänkas från vecka 18 till vecka 12.

Ja till livet-marscherna väckte protester och motdemonstrationer. En lärdom många aborträttsförespråkare drog var att aborträtten inte var given utan alltid måste försvaras. Detta var utgångspunkten i boken Det svåra valet (1994) skriven av Maria Hede, Nina Lekander, Mian Lodalen och Nina Yderberg. Här varvades historia, juridik och medicinska fakta om abort med intervjuer med kvinnor och män som varit i en abortsituation. Från 1990-talet och framåt kom också RFSU att bli mer utåtriktade och offensiva i abortfrågan, i Sverige liksom internationellt.

Under sista halvan av 80-talet berördes abortfrågan i två omfattande statliga utredningar: inseminationsutredningen och transplantationsutredningen. Den tekniska utvecklingen kom under denna period att aktualisera nya etiska frågeställningar. Under 70-talet hade fosterdiagnostiken utvecklats snabbt, bland annat introducerades ultraljudsundersökningar och man skapade möjligheten att med hjälp av fostervattenprov upptäcka Downs syndrom. Den medicinska utvecklingen kom attörändra den så kallade inseminationsutredningens inriktning. Fostret och dess status kom i flera avseenden i fokus. Utredningen om det ofödda barnet resulterade i slutbetänkandet Den gravida kvinnan och fostret – två individer. Om fosterdiagnostik. Om sena aborter (SOU 1989:51). En slutsats utredarna drog var att fosterdiagnostik kunde ses som motiverad vid befarad allvarlig sjukdom eller skada men inte för att avgöra ett fosters kön. Utredningen hade även till uppgift att ta ställning till om 18-veckorsgränsen liksom den övre gränsen (vid så kallad livsduglighet) för abort efter särskild prövning skulle sänkas, men fann inte en ändring motiverad.

Transplantationsutredningen, som tillsattes 1987, hade bland annat i uppgift att ta ställning till hur aborterade foster skulle omhändertas på sjukhusen. Den rutin som hittills gällt var att aborterade foster brändes som så kallat riskavfall tillsammans med annat »biologiskt material«, det vill säga delar av vävnad från människor. En del sjukhus hade i stället börjat kremera foster och sprida askan i minneslundar. Socialstyrelsen gick 1990 ut med allmänna råd om att foster aborterade före utgången av graviditetsvecka 12 skulle behandlas som tidigare, det vill säga brännas som riskavfall, medan foster aborterade senare under graviditeten skulle kremeras under kyrkogårdsförvaltningens ansvar och askan jordas eller spridas anonymt. Transplantationsutredningens ställde sig bakom socialstyrelsens rekommendationer, men dessa väckte också en våg av protester från försvarare av aborträtten som menade att ett begravningsliknande system med kremering och jordning av foster vid sena aborter kunde lägga skuld på kvinnan.

››I Ja till livet blev reaktionen stark. Krist­demokraternas program betecknades som ›förbluffande abortliberalt‹.‹‹

Den medicintekniska utvecklingen resulterade också i att en ny metod för abort introducerades 1992: medicinsk abort. Abort hade i regel utförts kirurgiskt. Den nya metoden sades vara mer skonsam och enklare för kvinnan, och var möjlig att använda tidigare i graviditeten. Vid medicinsk abort intar kvinnan två olika preparat varav det ena kallas Mifegyne eller RU 486. I Ja till livet bedrevs namninsamlingar och protester mot vad man kallade »dödspillret«.

Efter valet 1991 klev Kristdemokratiska Samhällspartiet på allvar in i riksdagspolitiken och tog också steget in i en borgerlig regering. I abortfrågan utvecklades Kristdemokraterna (namnet antogs 1996) från en mycket restriktiv hållning till en med reservationer accepterande. På 1970-talet ansåg partiet att abort endast skulle vara tillåtet för att rädda en gravid kvinnas liv eller efter våldtäkt. På 1980-talet hävdades att abort skulle vara tillåtet »i undantagsfall«. I 1996 års principprogram slogs fast att rätten till liv gäller från befruktningsögonblicket och borde skyddas i lag men också att denna lag inte skulle innebära en »kriminalisering av abort«. Och slutligen 1997 års medicinsketiska handlingsprogram På livets sida, i vilket tio av fyrtio sidor ägnades åt abortfrågan, och där slutsatsen var: »Mot denna bakgrund kan kristdemokraterna inte finna det rimligt att någon annan än kvinnan under graviditetens första fas fattar det avgörande beslutet om en eventuell abort«. Ställningstagandet för den fria aborten kom i ett 1990-tal där partiet erövrat riksdagsplatser och en antiabortrörelse bildats.

I Ja till livet blev reaktionen stark. Kristdemokraternas program betecknades som »förbluffande abortliberalt« och en mobilisering inleddes inför det stundande valet. Genom en personvalskampanj blev Mikael Oscarsson invald i riksdagen för Kristdemokraterna 1998 (och avgick samtidigt från posten som ordförande i Ja till livet).

››Här av­handlades även vad som utgör en människa, vad som är människovärde, när livet börjar, om foster har rättigheter och om kvinnan äger sin kropp eller bestämmer över den.‹‹

Den etiska debatten kring abortfrågan har dock inte enbart bedrivits på den politiska arenan. I denfördjupade diskussionen har också filosofer deltagit. Frågor har formulerats kring huruvida abort är förkastligt eller acceptabelt, liksom om det i enskilda fall kan vara påbjudet (till exempel vid allvarlig och plågsam sjukdom hos fostret). Här avhandlades även vad som utgör en människa, vad som är människovärde, när livet börjar (vid konception, nidation eller förlossning), om foster har rättigheter och om kvinnan äger sin kropp eller bestämmer över den. Framför allt uppmärksammades filosofen och utilitaristen Torbjörn Tännsjös olika inlägg om abort. Tännsjö argumenterade för kvinnors aborträtt liksom för att selektiva aborter ska vara fria. Med en allt mer utvecklad fosterdiagnostik ökade informationen om fostret, en information (om allvarlig sjukdom hos fostret, dess kön etc.) som enligt Tännsjö varje kvinna som så önskade borde få ta del av och som kunde ligga till grund för ett abortbeslut. Enligt Tännsjö kunde selektiv abort vara det moraliskt riktiga för fostrets skull i vissa fall, som vid Krabbes sjukdom som innebär stort lidande och tidig död för barnet, och alltså inte endast ses som en utväg för blivande föräldrar som inte önskar ta hand om ett handikappat barn.

Den australiensiska moralfilosofen Peter Singers inlägg väckte än mer uppmärksamhet, och kontrovers. Singers Practical Ethics utkom 1979 och översattes till flera andra språk, däribland till svenska 1993. Central var frågan om och i vilka fall dödande är att se som moraliskt rätt liksom utgångspunkten att höja djurs värde och bekämpa den »artpartiskhet« som präglade vår tids samhälle. Ett foster är inte att se som en person då det saknar rationalitet och självmedvetande hävdade Singer, och fosters värde ska inte ses högre än värdet hos djur med samma grad av medvetande eller förmåga att förnimma. »Ja, i ett samhälle som slaktar betydligt mer utvecklade for- mer av liv för smakens skull är det till och med svårt att fördöma en mycket sen abort, även om den utförs av de mest triviala skäl«, skrev Singer. Inte heller ett nyfött barn kan anses vara en person menade Singer, och fortsatte: »Att döda ett handikappat spädbarn är inte moraliskt jämställt med att döda en person. Ofta är det inte alls fel.« Singer nyanserade senare sin formulering, men en våg av indignation, kritik och missförstånd kom ändå att följa honom. Hösten 1997 skulle Singer tala om djurs rättigheter i den svenska riksdagen men efter protester från handikapporganisationer beslutade talman Birgitta Dahl att ställa in evenemanget.

Debatten om Singer och hans idéer om abort och spädbarnsdödande var speciell. Den filosofiska och abortetiska diskussionen rörde annars i första hand frågan om, och i så fall när, abort ska vara tillåtet. Det var en diskussion där fostret och dess status stod i fokus. Läkaren Kristina Holmgren satte i stället kvinnan i fokus i sin avhandling Legal abortion during very early pregnancy: Women,s experiences and ethical conflicts från 1994. Holmgren menade att kvinnor som gör abort, gör det efter en rad moraliska överväganden. Det avgörande etiska dilemmat fann hon inte i första hand vara konflikten mellan kvinnans rätt till integritet och fostrets rätt till liv, utan snarare hur kvinnor på ett ansvarsfullt sätt skulle kunna skydda och skapa nära och beständiga relationer. I graviditetssituationen utvecklade kvinnor en omsorgsetik enligt Holmgren, där möjligheten till ett gott liv för alla inblandade, inklusive det väntade barnet, övervägdes, och där valet alltså kunde bli abort.

Abortens etik var ett tema i debatten, och det var även allt oftare abortens psykologi. Abort och psyke är ett komplext område och debatten rymde flera frågor: om och i så fall vilka psykologiska faktorer ligger bakom en kvinnas abortbeslut, och om en abort har negativa psykiska efterverkningar på kvinnan. Diskussionen om abortens eventuella psykiska följder har intresserat såväl psykologer, gynekologeroch socionomer som aktivistiska aborträttsmotståndare. Frågeställningar, undersökningsmetoder och resultat skiftar, men gemensamt för många studier är att besvär efter abort beskrivs som måttliga och övergående, och att svåra besvär sägs vara mindre vanliga. Mot detta står idén om att abort kan orsaka sjukdom, så kallad PAS (Post abortion syndrome) hos kvinnor. PAS har aldrig varit en av WHO eller svenska myndigheter erkänd diagnos eller tillstånd. Trots det har begreppet blivit ett viktigt och ofta använt argument mot aborträtten framförallt i USA, men även i Sverige. (För vidare läsning i detta ämne se Ottar 2/09, »Abortretorik«).

Under det första decenniet på 2000-talet kom abortdebatten att med jämna mellanrum blossa upp och sedan avta. Abortkritiska röster förde fram krav som även hörts tidigare: att den övre gränsen för abort ska tidigareläggas, att möjligheten till selektiv abort bör begränsas, att adoption ska föras fram som alternativ till abort, eller att sjukvårdspersonal ska ha rätt att av samvetsskäl kunna vägra arbeta inom abortvården. Organisationen Ja till livet intog en något mer pragmatisk hållning i abortfrågan medan gruppen Människorätt för ofödda artikulerade ett absolut abortmotstånd och demonstrerade i några städer genom att visa bilder av aborterade foster.

För aborträttsförespråkare blev denna tidskrift (Ottar) alltmer en kunskapskälla och ett forum för opinionsbildning. Den globala situationen för kvinnor och kampen för rätten till abort i många länder uppmärksammades i ett stort antal artiklar, men man kunde även läsa om abort för papperslösa i Sverige liksom om medicinska aborter som kvinnor genomförde hemma i stället för på sjukhus.

Metoden att göra medicinsk abort blev allt vanligare men möjligheten för kvinnor att kunna välja denna metod varierade över landet. RFSU och andra aktörer drev kravet att kvinnor ska ha rätt att välja mellan medicinsk och kirurgisk metod var de än bor, och menade också att med ökad tillgång till medicinsk abort skulle abortköer kunna undvikas.

En viktig förändring av abortlagen skedde 2008 då utländska kvinnor fick rätt att mot betalning göra abort i Sverige. Utländska medborgare kunde sedan tidigare köpa vård i Sverige men med undantag för abort. Kritiska röster fann lagen diskriminerande och moraliserande och påminde om att svenska kvinnor reste till Polen på 60-talet för att göra abort som då var legalt där medan Sverige nu utestängde polska kvinnor från att få legal och säker abort i Sverige. Abort var i princip förbjudet i Polen sedan 1993. Förslaget om att ändra abortlagen landade hos socialminister Göran Hägglund (KD) som gav det sitt stöd. I pressen tog sju kristdemokrater avstånd från sin partiledare och beklagade att Sverige nu blev »Europas ledande abortland«, men förslaget gick igenom. Det sista året på 00-talet valdes det populistiska och främlingsfientliga partiet Sverigedemokraternain i riksdagen. SD vill förbjuda abort efter vecka 12 (med undantag för abort av allvarliga medicinska skäl). Framtiden får utvisa hur och i vilken omfattning partiet kommer driva kravet.

Så tillbaka till den inledande frågan: vad hände med den svenska abortdebatten under 1980-, 90-, och 00-talen? Något uttömmande svar kan knappast ges men några punkter ska lyftas fram. En är att 80-talets debatt var trevande och undvikande medan den var förtätad och frenetisk på 90-talet. Abort blev – igen – en politisk fråga, en fråga i den offentliga samhällsdebatten. Samtidigt uppvisar denna politiska debatt intressanta förskjutningar och ompositioneringar. Kristdemokraternas linje under perioden gick från restriktiv till accepterande. Men under samma tid mobiliserade aborträttsmotståndare och det organiserade motståndet leddes delvis av kristdemokrater.

Argument om kvinnors respektive fosters rätt hördes liksom tidigare men under 90-talet vidgades rättighetsargumentationen till att även inbegripa mänskliga rättigheter. I en etisk debatt tog ett antal filosofer initiativet och diskuterade under vilka omständigheter dödande av foster kan ses som acceptabelt eller rentav påbjudet. Idén om kvinnors omsorgsetik i abortsituationen vidgade etikdebatten. Diskussionen om och kunskapsproduktionen kring aborters eventuella psykiska verkningar ökade starkt under perioden, så pass att det förefaller som att abortens psykologi ersatte abortens etik som den centrala problematiken i abortfrågan. Samtidigt fanns exempel på hur den psykologiska argumentationen gick tillbaka på en etisk och ibland en religiös grund. Under 1980-, 1990- och 2000-talen diskuterades abort främst som en medicinsk, etisk och psykologisk fråga, delvis en feministisk. Sociala, eugeniska eller befolkningspolitiska aspekter var däremot inte längre framträdande i abortdebatten så som de varit tidigare.

I abortfrågan skedde en politisering och en mobilisering. Kvinnans rätt till självbestämmande och fri abort var vid 00-talets slut orubbad och kanske rentav stärkt. Men under perioden hade också fostrets status stärkts via några statliga utredningar, utifrån idén om fostret som individ. Och i Sveriges riksdag finns idag ett parti som vill begränsa aborträtten. Paradoxerna i abortdebatten är flera och kanske syns de som tydligast vid rutinerna för omhändertagande av foster: riskavfall eller minneslund? Så ringlar abortdebatten vidare.

Text: Lena Lennerhed, professor i idéhistoria och var RFSU:s förbundsordförande 2006-2011. denna artikel är ett utdrag ur aborträttens paradoxer ett kapitel i nyutkomna Sekelslut – idéhistoriska perspektiv på 1980- och 1990-talen (atlas), av Lena Lennerhed och anders burman (red).
Foto: Joakim Johansson, RFSU

Den här texten publicerades i Jubileumsnumret Ottar #3 2011. Beställ numret här!