Sven Olov Karlsson skriver om en pojkuppväxt i glesbygd. Om att formas av jämnåriga som brottar ned dig bland gamla agnar och råttskit.
Allt stort låg långt bak i tiden. Det visade de underliga redskapen som rostade i bodarna och troféerna som starrbligade på väggen. Du var infödd i en avklarnad eftervärld. Med lite tur fanns även en kompis. Eller om du hade toktur, två.
Lek nu då.
Pojkuppväxt i glesbygd är en tom scen. Friheten i att driva omkring som uppfinnarjocke bland anhopningar av antik rekvisita. Men ofta tjocknade olusten i halsen. Då pappa slutar ska du ta vid.
Du försvarar din flykt. Tjejerna stack ju så fort de kunde. De gnällde ni inte på? De var kloka, förberedde sig bättre, kom loss tidigare. Läste kartor, tragglade glosor. Skaffade en räckvidd som långdistansrobotar: tågluff, språkresor, au pair, what ever. I statistiken leder unga kvinnor flyttströmmarna från glesbygdskommunerna. Följ det strecket, eller bli en man på glasberget.
Men åren du väntade ut inför din resa var också åren då kamraterna bestämde vem du skulle bli.
»Tron kan försätta berg men inte sälja en släktgård. Man har den granne man har. Och den vän som är där.«
Författaren Judith Rich Harris säger i sin bok Myten om föräldrars makt att de delar i din personlighet som inte arvsanlagen bestämmer, kommer i stället i högsta grad att formas av din grupp av jämnåriga. Gruppsocialisationsteorin.
Det pågår som starkast från nioårsåldern fram till vuxenblivandet. En tid då föräldrarna egentligen bara kan hjälpa barnet genom att ansvara för vilka sociala sammanhang det ska hamna i. Bestämma »bostadsort, förskola eller skola«, som Lars Dencik, professor i socialpsykologi, säger i sitt stöd för Harris tes. Hjälpa barnet att få bra vänner.
Vaddå bestämma? Hjälpa? Tron kan försätta berg men inte sälja en släktgård. Man har den granne man har. Och den vän som är där.
Det kan gå bra ändå. Lika bra som i något radhusområde där alla möjliga ungar finns en minuts promenad bort. De snälla. De roliga. De lugna. De bra.
De andra.
Men om den formande tiden slås ihjäl i en ytterst liten krets jämnåriga pojkar med radikalt andra beteenden och avsevärda muskelresurser. Då följer ett annat slags bagage med dig hemifrån byn.
»Om du orkar och vågar så fredar du dig. Blir lika elak. En som ingen springer ikull.«
Präglingen av känslomässig fattigdom kan man råka ut för i alla miljöer. Men oftare i socioekonomiskt svaga. Enligt mig är det också en grogrund för ett tankesätt som oftast uppstår ur en barndom med känslomässigt omogna föräldrar. Att du envist tillskriver människor i din närhet goda sidor som de vid närmare påseende inte alls har. En tankefälla som kort sagt lyder: de är ju här, så då är de väl bra. Det är en överlevnadsstrategi eller nödlösning. Frestande att trösta sig med i lekar du inte kommer ur, antingen det är med en narcissistisk let go-mamma eller en slug jantemobbare.
Vilken humor, tänker du när han är skadeglad och nyfiken.
Han är i alla fall snäll, om hans djupa likgiltighet.
En sådan urstark kille, när du brottas ner bland gamla agnar och råttskit för hundrade gången.
»Men framförallt tror du att det är så här det ska vara, livet, manligheten.«
Om du orkar och vågar så fredar du dig. Blir lika elak. En som ingen springer ikull. Men troligare blir du skenbart tålmodig inför spydig jargong, platt ointresse och meningslösa lömskheter. Härdad, heter det.
Som vore det en talang.
Men framförallt tror du att det är så här det ska vara, livet, manligheten. Du blir en man som lätt tar en falsk vän för en vän och nöjer dig med det. Eller misstar någon du inte passar särskilt bra ihop med för den stora kärleken. För man vet inget annat.
Och du stannar kvar. Det gör nog han också, han den där kanske enda barndomskamraten. Blir din vuxna granne, kollega, trätobroder.
Med åren blir du en man utan vänner – för vad har du sett för mening med sådana?
Eller också lär du dig, med svårighet, att navigera socialt. Kanske råkar bläddra i psykiatrins lekmannamaterial. Relationsmönster du upplevt massor av men bara kunnat beskriva genom omständliga anekdoter får plötsligt egna, exakta ord. Medberoende. Empatilös. Manipulativ. Oberäknelig. Antisocial.
Jag tror att jag börjar nå dit. Men än i dag händer att om någon visar mig eller mitt ett ärligt intresse, eller ger en sann komplimang, blir jag tafatt. Undrar var haken är, vrider och vänder på min vackra present, för att strax tappa bort den.
Sven Olov Karlsson är journalist och författare. Pappa till två pojkar, bor i Bagarmossen, har gård i Västmanland och är i höst aktuell med boken Brandvakten.
