Tidskrift om sex och politik
Tidskrift om sex och politik
Essä HBTQI

Historielös homofobi

Ugandas första prideparad i Kampala 2012. Foto: Rachel Adams

Att se den afrikanska kontinenten som unikt homofob är historielöst. De homofoba lagarna i flera länder beror på ekonomisk kris, korruption och populism, menar professor Sylvia Tamale i en exklusiv text för Ottar.

Det senaste decenniet har hbtq-personers rättigheter på den afrikanska kontinenten utsatts för hätska och konsekventa angrepp. Flera afrikanska länder, som Etiopien, Kenya, Tanzania, Kamerun och Sierra Leone, och nu senast Uganda och Nigeria, har infört eller hotar att införa nya lagar för att åter kriminalisera homosexualitet. Jag vill betona ordet »åter« eftersom samkönade sexuella relationer har varit förbjudna i de flesta afrikanska länder ända sedan kolonialtiden. De »nya« lagarna som växer fram över hela kontinenten syftar till att dra åt snaran runt halsen på hbtq-personer.

Men vad beror denna utveckling på? Vad betyder den för hbtq-personers situation på kontinenten och den bredare kampen för mänskliga rättigheter? För att besvara de frågorna är det viktigt att betona att homosexualitet inte omfattades av afrikansk sedvanerätt före kolonialtiden. Man kan alltså säga att kolonialisterna förde med sig homofobin till Afrika. Detta är ett faktum som sällan nämns av förståsigpåare från det globala Nord när de fördömer »Afrika« för att kränka hbtq-personers rättigheter. Dessa fördömanden – ofta med en obehaglig anstrykning av överlägsenhet och förmätenhet – åtföljs av till exempel krav på villkor för bistånd som riktas till de förtryckande och bakåtsträvande regimer som diskriminerar individer på grund av sexuell läggning.

»Kolonialisterna förde med sig homofobin till Afrika. Detta är ett faktum som sällan nämns av förståsigpåare när de i dag fördömer Afrika för att kränka hbtq-personers rättigheter.«

Vi kan alltså se hur geopolitiska maktasymmetrier som ras, delaktighet och ekonomi gör sig gällande även i samtida debatter om sexuell läggning och könsidentitet eller könsuttryck i Afrika. Det är inte så att homofobi inte existerar i det globala Nord. Tusentals medborgare i länder som har avkriminaliserat homosexualitet har fortfarande en »utvecklingsprocess« framför sig innan attityderna hunnit ikapp sitt lands liberala lagstiftning. Flera av dessa länder, som – Storbritannien, Norge, Finland, Australien, Nya Zeeland, Spanien, Portugal och Kanada – avkriminaliserade homosexualitet så sent som under den andra halvan av nittonhundratalet. Inte förrän 2003 blev homosexualitet lagligt i hela USA, och fortfarande saknar hbtq-personer i flera av dessa länder rättigheter som heterosexuella tar för givna, som att få gifta sig eller adoptera.

Många forskare har kopplat den våg av återkriminalisering av homosexualitet som sköljer över Afrika till den religiösa fundamentalismens återkomst.Särskilt utpekad har den evangeliska kristna rörelsen från USA blivit. Ett exempel är när den så kallade anti-homosexualitetslagen lades fram i det ugandiska parlamentet 2009, bara några månader efter att en stor konferens hållits i huvudstaden Kampala, organiserad av den fundamentalistiskt kristna organisationen Family Life Network. Konferensen finansierades av amerikanska högerkristna, och bland talarna fanns tre amerikanska pastorer från fundamentalistiska kyrkor. Den ugandiska hbtqorganisationen SMUG (Sexual Minorities Uganda) har senare (via ombud) ställt en av pastorerna, Scott Lively, inför amerikansk domstol för att på ett olagligt sätt ha underblåst antihomosexuella strömningar i Uganda och uppmuntrat landet att genomdriva anti-homosexualitetslagen.

»Liksom gårdagens diktatorer runtom i världen, angriper i dag Afrikas länders despoter försvarslösa sociala grupper för att skapa »sexualpanik« hos en befolkning där den sociala oron är utbredd.«

Liksom gårdagens diktatorer runtom i världen, angriper i dag Afrikas länders despoter försvarslösa sociala grupper för att skapa »sexualpanik« hos en befolkning där den sociala oron är utbredd. Homofobin som följder i spåren av deras repressiva politik avleder effektivt uppmärksamheten från de sociopolitiska och ekonomiska kriser som hemsöker staten, som hög inflation och arbetslöshet, utbredd korruption och en illa fungerande infrastruktur.

Men vi får inte bli historielösa. Homosexuella var en av Adolf Hitlers måltavlor i Nazityskland och de utsattes senare för häxjakt i McCarthy-tidens USA under kalla kriget. Samma grundlösa beskyllningar som riktades mot homosexuella i 1900-talets Europa och USA upprepas av 2000-talets afrikanska diktatorer. »›De‹ rekryterar unga till en homosexuell livsstil«, »bedriver homosexuell propaganda« och »vill rasera traditionella värderingar och kärnfamiljen«. Att angripa laglydiga minoritetsgrupper för deras sexuella läggning och kriminalisera handlingar som saknar offer är lockande för populistiska och opportunistiska förtryckare.

Men det här är inte unikt för just afrikanska despoter, vilket man kan se ett aktuellt exempel på i Ryssland, där Putin sedan några år har börjat förfölja hbtq-personer genom nya lagar. Det är alltså uppenbart att homofobi och intolerans mot en mångfald av sexualiteter och könsidentiteter eller könsuttryck inte är förbehållet Afrikas nationer eller andra länder i det globala Syd. Den aktuella »trenden« att beskriva Afrika som den mest homofoba kontinenten, och Europa som den sexuella demokratins hjärta, är farlig och söndrande.

Kampen för hbtq-rättigheter är global och en angelägenhet för människorättsaktivister i alla världens hörn. Men för att den kampen ska bli framgångsrik måste den vara en icke-hierarkisk och solidarisk motståndsrörelse. Till exempel, hur kommer det sig att en biståndsorganisation kan fortsätta stödja ett Uganda som är svärtat av valfusk, fängslanden utan rättegång, korruption och inskränkt pressfrihet – men genast vrida av biståndskranen när hbtq-personers rättigheter hotas? Ger inte denna sorts dubbelmoral intrycket att dessa individer åtnjuter »särskilda rättigheter«, förstärker den inte villfarelsen att homosexualitet är något som »importeras« från Nord? Påbud och villkorat bistånd från den globala Nord, som nonchalerar lokala människorättsorganisationers aktörskap, tenderar att göra mer skada än nytta och är både kontraproduktivt och oönskat.

Sylvia Tamale är professor i juridik vid Makerere University i Kampala, Uganda.

Översättning från engelska: Niklas Hellgren

I Ottar #2 2014 där denna artikel är publicerad kan du även läsa artiklar om hetsen mot hbtq-personer i Zambia och Liberia, ett brandtal av Kasha Jacqueline Nabagesera samt ett reportage om abort i Kenya. Ottars senaste nummer går att beställa här eller köpa digitalt via Qiozk.

Teckna en årsprenumeration och få en fin bokpremie!

Fler artiklar