Hustlerhärvan revisited

På bilden sitter två personer och onanerar framför en tv. Ansiktena tillhör Bert Karlsson och Ian Wachtmeister, och de har klistrats på någon annans kroppar. »Inom Ny demokrati gillar vi att ta saken i egna händer«, lyder bildtexten. Mona Sahlin, som pre- cis har blivit partisekreterare för Socialdemokraterna, har fått sitt ansikte sammanfogat med en kropp som har bara bröst och spetsunderkläder. Under bilden står det: »Det hade gått bättre för oss om du sett ut så här på valaffischerna, Mona«. På samma sida har Barbro »Lill-Babs« Svensson fått sitt ansikte på en porrig kropp som håller två erigerade penisar i händerna. »Det bästa jag vet är handarbete«.

Året är 1992, Sverige har en borgerlig regering, Bingolotto har nyligen börjat sändas i TV4 och »Lasermannen« skjuter mörkhåriga människor i Stockholm. Svenska Hustler har precis kommit ut med årets första nummer, och tidningen innehåller något som ska komma att ändra praxis för fejkade porrbilder.
– Det var ett vägvinnande mål för folk som ham nar i sådana här situationer. Man får inte manipulera in folk i situationer som kan upplevas kränkande, säger Leif Silbersky, advokat och författare.
Något mindre känt är att Silbersky var en av dem som kämpade för att pornografin skulle bli fri i slutet av 60-talet. 1967 försvarade han några av Sveriges största »porrkungar« – förläggare som hade fått sina publikationer beslagtagna. I RFSU:s bok Såra tukt och sedlighet: En debattbok om pornografin från 1969, skrev han om rättegångar som ändrade synen
på sedlighetssårande brott i Sverige: »Det åttasidiga reportaget »En smygtitt in i kändisarnas hemliga fotoalbum« i Svenska Hustler bestod av fotomontage med kändisar i sexuella situationer. På bilderna syntes Ingvar Carlsson som varit statsminister året innan, tillsammans med en annan socialdemokratisk minister – Birgitta Dahl. Även Carola Häggkvist med dåvarande maken Runar Sögaard var porträtterade. Alla bestämde sig för att stämma Hustler – alla utom skivbolagsdirektören från Skara.
– Det var inget att tjafsa om. Sådant får man stå ut med när man är en offentlig person. Dessutom fick jag ju en snyggare kropp på bilden än i verkligheten, säger Bert Karlsson och skrattar 20 år efter händelsen.

Men resten av kändisarna i sällskapet tyckte inte att det var särskilt roligt och tog ärendet till tingsrätten. Där mötte de Mikael Beckman, journalist, då ansvarig utgivare för Svenska Hustler och numer känd som porrfilmsregissör, öga mot öga. Tingsrätten dömde Mike Beck, som han kallar sig själv, enligt tryckfrihets- förordningen för tryckfrihetsbrott innefattande grov förolämpning till 60 dagsböter á 150 kronor. Dessutom skulle kändisarna få 50 000 kronor i skadestånd.

I reportaget finns röda rutor med texten »OBS! Bildmontage!« och »Satir«. Men det hjälpte inte. Man kan undgå straff om en handling utgör en förolämp- ning, men fortfarande värnar om yttrandefrihetens värden – som till exempel en politisk karikatyr. »Enligt Tingsrättens uppfattning kan inte något sådant syfte som skulle vara värt att skydda, spåras«, står det i rättens referat. »Det enda budskap bild och text förmedlar är att läsaren får hjälp att föreställa sig hur personerna ser ut i en pornografisk situation. Ett sådant budskap förtjänas inte att vara tryckfrihetsrättsligt priviligerat«.

Varken kändisarna eller Mike Beck nöjde sig – de överklagade till Svea hovrätt. Hovrätten fastställde tingsrättens dom och parterna överklagade återigen. Fallet gick till Högsta domstolen. Där tryckte man på att agerandet inte hade varit försvarligt. Bilderna spreds i 32 000 exemplar av tidningen och upplevdes som grovt kränkande av målsägandena. Högsta domstolen slog klubban i bordet och bestämde att redaktören Mike Beck skulle dömas för tryckfrihetsbrott innefattande förtal och grovt förtal till 100 dagsböter á 150 kronor i stället. Dessutom fördubblades kändisar- nas skadestånd till 100 000 kronor vardera.
– Skadeståndet var absurt högt jämfört med vad vanliga brottsoffer får, säger Mike Beck. Dessutom tog de gladeligen emot skattefria porrpengar som skade- stånd, men gav inte en krona till välgörande ändamål.

»Det var taffliga bildmontage som inte går att jämföra med de fejkade kändisbilder som finns överallt på nätet i dag.«

Enligt Mike Beck var bildmontagen gjorda av en känd svensk konstnär som vill vara anonym.
– Det var taffliga bildmontage som inte går att jämföra med de fejkade kändisbilder som finns överallt på nätet i dag. Det hela gick i Hustlers linje att skämta med maktens högborg – och var satir, säger han.

Anja Hirdman, medieforskare vid Stockholms universitet och författare som har skrivit mycket om genus, sexualitet och journalistik tror att även om Sverige är ett land som har generösa tryckfrihetslagar, så skulle en liknande publicering fällas i dag också.
– Men jag har svårt att tro att det skulle bli en lika stor grej av det. I dag har internet utvecklats med bilder som man klipper i hit och dit.

Hon säger att Hustler gick över gränsen och om liknande bilder skulle dömas nu, beror det på vilket forum de publiceras i. Enligt Hirdman svämmar nätet i dag över av kända personer i privat miljö och bild- journalistiken har överlag blivit mer intim sedan 1992.
– Tekniken har dessutom förbättrats så att man kan göra montage utan att det syns. Man kan få en snyggare fejkbild helt enkelt, säger hon.

Även i England, där dagspressen är känd för att publicera stjärnor i intima situationer, är trenden att man värnar om privatlivet allt mer.
– Nätet har gjort att redaktionerna ändrar i sin policy. I Sverige också, säger Anja Hirdman.

Att det var 20 år sedan Hustler publicerade bilderna på kändisarna, förvånar Barbro »Lill-Babs« Svensson när Ottar ringer upp henne.
– Va? Var det så länge sedan? Det gjorde så vansin- nigt ont och var så vidrigt att porträtteras på det där viset. Den perioden var inte rolig.

Hon säger stolt att det var hennes advokat som hjälpte till och gjorde så att tidningen fälldes i Högsta domstolen och hon är glad att alla som ville få ersättning, fick det för den »vedervärdiga publiceringen«. Även om internet har gjort det lättare för varenda kotte att klippa och klistra med kändishuvuden och nakna kroppar, skulle hon inte känna annorlunda om samma sak skedde i dag.
– Nej, jag skulle bli lika förbannad och ledsen. Det var så kränkande. Att prata om det så här, två decennier senare, är till och med jobbigt.

Text: Emelie Svensson

Texten är publicerad i Ottar #3 2012. Beställ numret här!