Grattis rasism, näthat, misogyni och alltings jävlighet. Det här valet vann ni. Tomas Hemstad kommenterar Trumps valseger direkt från Castro i San Francisco.
»I can’t believe this is happening«, säger Sybil från soffan bredvid mig. Vi ser på Jacobs inferno, en film som handlar om en amerikansk soldat som plågas av hallucinatoriska flashbacks efter kriget i Vietnam. Posttraumatisk stress som förvandlas till verkliga demoner.
New York Times prognos för Donald Trumps chans att bli USA:s nästa president går från 60 till 70 till 80 procent. Jag öppnar en dyr öl. Hur är det möjligt.
»Sajten med information om hur man emigrerar till Kanada har kraschat på grund av överbelastning. Kan vi stanna här, vill vi?«
»I can’t believe this is happening«. Vi beställer en taxi, till en bar, med folk. Maken är nyligen opererad, har knappt varit runt kvarteret men nu vill han ut. Läser på Twitter att sajten med information om hur man emigrerar till Kanada har kraschat på grund av överbelastning. Kan vi stanna här, vill vi? Vi kan lämna landet, vi sitter på trumfkort med våra dubbla statstillhörigheter. Känner mig inte som en vinnare.
Det är vita människor som röstat fram Trump. Vita män – men också kvinnor – har röstat på Trump trots att han bokstavligen uttalat att han tycker sig ha rätt att ta dem på fittan. Fan vad vulgärt det här blir, men går det ens att skriva om det här valet utan vulgära ord och begrepp? Grattis rasism, näthat, misogyni och alltings jävlighet. Det här valet vann ni.
»Är det hotfulla ljudet av helikoptern som cirklar över oss i den ljumma novembernatten en föraning av en framtid präglad av minoriteters skräck?«
90, 95 procent. I andra städer skålas det förmodligen åt segern. Men fulla är vi allihop. En riktig snedfylla vars bakfylla skymmer hela horisonten. Kan inte skriva den här texten utan att veta att världen fortfarande finns kvar därute. Så vi hoppar in i taxin. Alla på baren dricker gravöl. Bartendern TastyCakes bjuder på tequilan. Besvikna medborgare dräller in. Kommunister, kvinnor och icke-vita, generella förlorare i den värld som skymtar bakom de mörka valresultaten. En polishelikopter cirklar ovanför oss, liksom osäkert vad den ens letar efter. Maken har berättat om upploppen i LA efter misshandeln av Rodney King. Jag tror inte att det är där vi är nu. Vi vet inte var vi är.
En politiker som genom hela valprocessen har varit lika oberäknelig som kulan i ett parti roulette har vunnit makten över presidentskapet, samtidigt som hans parti vunnit senaten och kongressen. Vad är vi nu? Är det hotfulla ljudet av helikoptern som cirklar över oss i den ljumma novembernatten en föraning av en framtid präglad av minoriteters skräck? Eller oroar vi oss för mycket? Donald Trump kommer att bli impeached, anklagad, ställas inför rätta, kommer vi överens om när vi skålar med shotsen.
Men vad händer då, kommer Mike Pence att ta över? Mike Pence, den republikanske guvernören som ställde sig emot militärens upplösande av Don’t Ask Don’t Tell-regeln, och som styrt om finansiering från arbete med hiv till »conversion therapy«, alltså pseudovetenskaplig terapi i syfte att omvända hbtq-personer.
Hemma från baren: Presidential Election Results: Donald J. Trump Wins. »I can’t believe this is happening«, men det gör det. Det som inte fick hända hände. Donald Trump är president och det är inte Green Partys Jill Stein, libertarianernas eller Bernie Sanders fel; Det är det demokratiska partiets. Det var de som underskattade Hillary Clintons impopularitet.
Det är det demokratiska etablissemanget som så totalt underskattade de republikanska röstarnas småaktighet och uppenbara rasism, och som så iskallt räknade med vänsterns strategiska röster bortom all politisk attraktion för den kandidat som de bestämt sig för att folket skulle älska.
»Politiskt vann rasismen. Det är den som är ´the it factor` i detta val. ´I can’t believe this is happening`. Believe.«
Kanske är det födelsen av en reell amerikansk vänster vi ser i detta fruktansvärda nederlag? Den brokiga, skotträdda vänster som hållit ihop endast i egenskap av att vara ett alternativ till den senaste demagog som republikanerna beväpnat och finansierat kan inte längre fungera som en enhet: sossarna inom demokraterna har tröttnat på att stå med krökta ryggar.
Mycket talar för att gräsrötternas kandidat Bernie Sanders hade kunnat vinna mot Trump, men demokraterna valde att backa en kandidat som USA på ett tidigt plan gjort klart att de – vi – inte ville ha.
Politiskt vann rasismen. Det är den som är »the it factor« i detta val. »I can’t believe this is happening«. Believe.
Tomas Hemstad är frilansjournalist bosatt i San Francisco.
