Koljonen och Almestad svarar om #prataomdet:

»Vi måste fortsätta prata om nyanser«

Jag är helt enig med Anna Svenssons centrala observationer. #Prataomdet var ämnat som ett nytt, mer komplext underlag för samtal om alla slags negativa sexuella erfarenheter. Att diskutera sexuellt våld (där det finns en förövare) och dålig sexuell kommunikation (där det inte alltid finns det) i samma konversation var lärorikt. Det tydliggjorde framför allt att gränsen mellan dessa kategorier är flytande. Att samma destruktiva könsnormer oavsett situationens art påverkar parternas beteende samt deras egen och omgivningens värdering av det som hänt. Att den kulturella bilden av »våldtäktsmannen« uppenbarligen hindrar många från att konceptualisera sina våldsupplevelser som övergrepp.

Men formen gjorde det också möjligt, för den som vill, att lyfta fram helt orelaterade berättelser ur gråzonskategorin för att undergräva de faktiska offrens erfarenheter. Dessutom var förövarnas röster i minoritet och få av dem vågade berätta om entydiga övergrepp. Det är därför enormt viktigt att, som Anna Svensson gör, fylla på med andra röster, t ex ur Lisaks forskning. När det gäller min kommentar om juridisk praxis menade jag just att det är orimligt att förutsätta att den utsatta alltid kan säga nej när vi inte ens klarar det i situationer vi inte upplever som hotfulla. Alltså behöver vi uppenbarligen fler måttstockar för frivilligt deltagande över hela linjen. Hur man gör det rättssäkert vet jag inte. Men vi måste nog fortsätta prata om nyanser för att hitta dit. Och gemensamt ta ansvar, som Anna Svensson gör, för att det komplexa samtalet inte reduceras till ett frikort för förövare.
Johanna Koljonen
Journalist och initiativtagare till #prataomdet

»Osannolikt att texterna används för att släta över«

Till skillnad från Anna Svensson tolkar jag inte resonemanget om lagstiftningen som en problematisering av offrets kommunikation, utan av hela kommunikationen. Lagen förutsätter både att vi kan sätta gränser, och att vi kan känna varandras gränser. Problemet är alltså att ingen som inte brytt sig om att fråga kan hållas ansvarig. Boken #prataomdet belyser den svårigheten, men också känslor av skam och skuld. Att några berättar hur de tagit på sig skulden, eller känt skam för att inte ha sagt nej, är dock inte att legitimera känslorna. Det illustrerar bara ännu ett hinder mot att lägga ansvar på den som begår medvetna övergrepp eller driver på utan intresse för ett aktivt ja.

Det är ändå rimligt att problematisera begreppet gråzon och mycket riktigt innehåller boken flera solklara övergrepp. Det påtalas också i förordet, men visst kan en vag etikett grumla perspektivet, snarare än att låta berättelserna tala själva. Även om flera benämner sin upplevelse som övergrepp. Bevisligen görs väldigt skilda tolkningar av både gråzonsbegreppet och texterna, då kritiker oftare anklagat #prataomdet för att göra våldtäkt av allting, än för att skapa dikotomi mellan »riktig våldtäkt« och missförstånd.
Övergreppsfrågor plågas ofta av tolkningar med anspråk på universell sanning, och där har samlade vittnesmål som #prataomdet en inbyggd sårbarhet. Att texterna skulle användas i en överslätande diskurs håller jag dock för osannolikt.
Gustav Almestad
Redaktör för boken #prataomdet (Kalla kulor förlag, 2012)