Bollebygd-gå.jpg

Lotta Andersson och Edith Bergman. Foto Alexander Mahmoud

Lesbisk landsbygd

Landsbygden beskrivs ofta som inskränkt, i värsta fall livsfarlig för hbtq-personer. Flytten till storstaden är ett självklart inslag i den klassiska komma ut-berättelsen, men nu utmanas bilden av staden som frizon för queers.

Edith Bergman och Lotta Andersson bor idylliskt i ett rött hus med skogen tätt inpå. På den branta slänten ner mot samhället Bollebygd breder åkrarna ut sig. Det skumpar ordentligt under bilresan den sista sträckan upp mot huset. Lotta Andersson har bott här i fem år och Edith Bergman flyttade hit från Stockholm förra våren. 

– Jag har egentligen velat bo på landet länge, men jag var rädd för ensamheten. Jag var rädd att bli den enda hbtq-personen i byn, säger Edith Bergman. 

Tvärtemot vad man skulle kunna tro finns en levande queer organisering i Bollebygd. Ett tiotal personer är med och arrangerar Bollebygd Pride, som genomfördes första gången förra året. Under tre dagar hölls föreläsningar, filmvisningar och en parad med 500 deltagare, i ett samhälle med 3 000 invånare. 

 

Det finns en bild av landsbygden som hetero och homofob, och staden som en räddning för hbtq-personer, konstaterar Edith Bergman. I populärkulturen framställs landsbygden ofta som en plats där hbtq-personer lever under stor utsatthet. Livet utanför storstaden beskrivs som präglat av intolerans och våld. Vi har sett det i filmer som Boys don’t cry och Brokeback mountain.

Torka aldrig tårar utan handskar flyr karaktären Rasmus från Värmland och i kultfilmen Fucking Åmål föreslår huvudpersonen Elin att hon och Agnes ska lifta till Stockholm. Där skulle ju Agnes »kunna få hur många tjejer som helst«. 

Lotta Andersson och Edith Bergman. Foto Alexander Mahmoud

Bollebygd är ingen avfolkningsort, utan tvärtom en växande kommun. Det är pendlingsavstånd till både Göteborg och Borås, fast hemma hos Lotta Andersson och Edith Bergman känns storstaden långt bort. Särskilt när de berättar att de funderar på att skaffa höns och får. 

Det finns gott om utrymme runt huset, som de hyr av sin granne. Inne i vardagsrummet brinner det i kaminen och gårdskatten Sixten sträcker ut sig under soffbordet. 

   Lotta Andersson växte upp på Varaslätten och innan hon flyttade till Bollebygd gjorde hon den klassiska resan från landsbygd till storstad. Efter gymnasiet åkte hon till London och sedan flyttade hon till Göteborg, men efter några år längtade hon bort från staden. Kanske är det inte nödvändigtvis just storstaden du flyr mot för att hitta modet att komma ut, tror hon. 

– Du kanske bara behöver bryta upp med det du har kapslats in i under din uppväxt, och det kan du göra på många olika sätt. Du kan flytta till London, börja på en folkhögskola eller vad som helst, säger hon. 

»Det kan bli besvärligt när det uppstår konflikt och man stöter ihop med sina meningsmotståndare i affären. Det har hänt att Edith har fått huka bakom hyllorna.« 

Pizzerian i Bollebygd. Foto Alexander Mahmoud
Det finns en bild av storstäder som moderna och »inne«, konstaterar Edith Bergman. 

– Det framställs som att det är där allt händer, medan bilden av landsbygden och människor som bor här är att vi är omoderna och släpar efter, säger hon, och tillägger att den bilden är minst lika levande inom hbtq-rörelsen som i resten av samhället. 

 

Bilden av storstaden som en öppen och tolerant plats är djupt inbäddad i hbtq-rörelsens identitet, och det stämmer att queers i större utsträckning än heterosexuella söker sig till storstäder. Det visar Thomas Wimarks avhandling Beyond Bright City Lights – The Migration Patterns of Gay Men and Lesbians från 2014. 

Där slås det fast att ju större staden är, desto större är den relativa koncentrationen av queera personer. Mönstret är särskilt tydligt bland singlar, medan personer som lever i parrelationer verkar mer spridda över landet. 

 »Bilden av staden som en frizon är inte lika stark bland yngre hbtq-personer som bland äldre.«

Homosexuella män söker sig till storstäder i större utsträckning än lesbiska. Det skulle kunna förklaras av att lesbiska oftare har barn, vilket i sig är en faktor som bidrar till att en del väljer att bo på en mindre ort. 

   Wimark har inte undersökt transpersoners flyttmönster, men det lär finnas en parallell. Bilden av staden som en frizon återfinns inom transrörelsen, även om transpersoner också kan ha andra skäl att flytta till en större stad. En flytt kan till exempel innebära bättre tillgång till könsbekräftande behandling. 

Avhandlingen ger viss täckning åt föreställningen att alla hbtq-personer lever i storstan, men den slår hål på idén att queers flyttar från landsbygden på grund av intolerans eller homofobi. Det är snarare så att själva berättelsen om staden lockar människor i allmänhet, och hbtq-personer i synnerhet. Bilden av staden som en frizon är inte heller lika stark bland yngre hbtq-personer som bland äldre. 

Foto Alexander Mahmoud

För några decennier sedan var flytten från landsbygden kanske verkligen en flykt bort från ensamhet och mot en queer gemenskap, men yngre hbtq-personer ger en annan bild visar studien. De kopplar inte i samma utsträckning ihop flytten med sin queera identitet utan beskriver det som att de flyttade på grund av stadens utbud. De såg större möjligheter till utbildning och karriär i storstaden, vilket är samma skäl som för heterosexuella som flyttar från landsbygden. 

 

Kopplingen mellan queer och storstadsliv är ändå så pass stark att själva orden »queer« och »landsbygd« upplevs som motsägelsefulla, som att sätta ihop »punk« med »allmoge«. Lotta Andersson och Edith Bergman leker med den här motsättningen på sitt Instagramkonto Lesbisk landsbygd. Genom att lägga upp bilder av queers som bor eller befinner sig i landsbygdsmiljö vill de synliggöra livet på landet som en möjlighet för hbtq-personer. 

»I Stockholm gick jag ofta på demonstrationer och fester, men jag organiserade aldrig någonting själv. Nu är jag mer aktiv.«

Lotta Andersson och Edith Bergman. Foto Alexander Mahmoud
För att förändra bilden av landsbygden som en plats för heterosexuella cis-personer måste också lokala politiker ta sitt ansvar och visa att de tar frågor som rör hbtq-personers livsvillkor på allvar, säger Lotta Andersson. Det kan handla om att utbilda kommunens anställda, satsa på normkritik i förskolan eller se till att det finns omklädningsmöjligheter för transpersoner i idrottshallen. Edith Bergman upplever att hennes aktivism har förändrats sedan hon flyttade till Bollebygd. 

– I Stockholm gick jag ofta på demonstrationer och fester, men jag organiserade aldrig någonting själv. Nu är jag mer aktiv, säger hon. 

   Ibland kan det vara lättare att driva igenom förändring på en liten ort, tror hon, fast det kan också bli besvärligt när det uppstår konflikt och man stöter ihop med sina meningsmotståndare i affären. Det har hänt att hon har fått huka bakom hyllorna för att inte bli sedd, även om pratstunderna i affären oftast är trevliga. 

 

Kanske håller staden på att förlora sin status som den enda möjliga livsmiljön för hbtq-personer. Bilden utmanas åtminstone från flera olika håll, till exempel genom teaterpjäsen Landet inuti som berättar »om svensk landsbygd och queera erfarenheter i skuggan av storstadsnormen« (Läs mer om den på sidan 33). 

Under de senaste åren har också Pride gått från att vara ett storstadsfenomen till att bli en rörelse som snabbt sprider sig över landet. I år kommer det att hållas regnbågsfestivaler på över 40 olika platser i Sverige. 

»Anonymiteten i storstaden beskrivs ofta som en trygghet, men det kan också finnas en trygghet i att bo i ett litet samhälle där grannar ställer upp.«

På nätverket Queer*bygds Facebookforum varvas erfarenhetsutbyte mellan pridearrangörer på olika orter med efterlysningar från hbtq-personer som letar hus på landet. Nätverket vill vara ett forum för diskussion kring vad det innebär att leva ett queert liv på »landsbygden, glesbygden, obygden eller på en mindre ort«. 

Foto Alexander Mahmoud
Lotta Andersson och Edith Bergman. Foto Alexander Mahmoud

Utanför Lotta Anderssons och Edith Bergmans hus i Bollebygd skiner solen ner genom träden. Vi får titta noga var vi sätter våra fötter, så att vi inte trampar ner vitsipporna. Katten Sixten följer med ut och rusar högt upp i en björk. Där håller han nästan på att bli fast innan han halvt klättrar, halvt ramlar ner igen. Tack och lov finns det brandstation i Bollebygd, om det skulle krisa. 

   Lotta Andersson och Edith Bergman ser både fördelar och nackdelar med att bo på landsbygden som hbtq-person. Anonymiteten i storstaden beskrivs ofta som en trygghet, men det kan också finnas en trygghet i att bo i ett litet samhälle där grannar ställer upp – och står upp – för varandra. 

Att det inte finns så många människor i omgivningen kan så klart göra det svårare att hitta en partner, men då finns ju nätdejting. 

De saknar inte de stora hbtq-gemenskaperna i Göteborg eller Stockholm, men betonar betydelsen av att det finns andra hbtq-personer i lokalsamhället. 

– Annars hade det nog blivit ensamt. Det är viktigt att ha vänner i närheten som delar den utgångspunkten, säger Lotta Andersson.

 »I den politiska rörelsen som kritiserar storstadsnormen och kräver satsningar på glesbygdsutveckling har de queera perspektiven en given plats.«

Vi hoppar tillbaka till Fucking Åmål, för beskrivningen i början av texten är inte riktigt rättvis. Agnes och Elin får ju ingen lift till Stockholm och det blir snart uppenbart att Agnes inte kommer att behöva lämna Åmål för att få en flickvän. Just avsaknaden av storstadsscener gör att filmen fortfarande sticker ut bland hbtq-skildringar, snart 20 år efter premiären. 

   För Edith Bergman finns ingen motsättning mellan queer och landsbygd. I den politiska rörelsen som kritiserar storstadsnormen och kräver satsningar på glesbygdsutveckling har de queera perspektiven en given plats, menar hon. 

– Jag vill utmana bilden av att räddningen finns i storstan och att landsbygden är någonting man åker ifrån. Jag vill rasera bilden av att det är stan som är målet, att det är dit man ska, säger hon. 

 

Charlie Olofsson är frilansjournalist. 

Alexander Mahmoud är fotograf.

 

Ur nummer: 

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.