Tidskrift om sex och politik
Tidskrift om sex och politik
Krönika

Med botox i Beirut

Första gången jag blev rekommenderad att fylla ansiktet med botox var jag 26 år. Jag var på besök i Beirut, staden jag föddes i och där delar av min familj bor. »Du har fått en rynka i pannan, det är lika bra att börja förebygga«, sa min nära släkting. Rynkan i pannan var min första – och enda – och jag var fram till detta ögonblick inte ens medveten om att den existerat. I dag, tre år senare har rynkan i pannan fått sällskap av en ny, väldigt fin och ytlig, och tillsammans löper de som en tågräls över pannan, den nya strax under moder-rynkan.

Libanon har, tillsammans med länder som Brasilien och Venezuela, flest skönhetsoperationer per capita i världen. Statistiken svajar, av förklarliga skäl saknas en nationell databas, men ett franskt dokumentärteam som gjort film av fenomenet, uppskattade att var tredje kvinna i Libanon genomgått något kosmetiskt ingrepp. Bilden av utseendefixerade libanesiska kvinnor är så utbredd att de i arabisk popkultur ofta framställs som ytliga brudar med ankläppar och silikonbröst, en slags arabisk Paris Hilton med förvrängda proportioner. Idealet är Angelina Jolie eller libanesiska popstjärnor som opererat sig till oigenkännlighet, en av de största är Haifa Wehbe.

Skönhetsingrepp är så normaliserade att banker numera gör reklam för »plastikkirurgilån« längs de libanesiska vägarna; lån mellan 500 och 5000 amerikanska dollar öronmärkta för att förändra utseendet. Mäniskor från hela världen, framförallt andra delar av arabvärlden, reser till Libanon för att sätta in tandimplantat och strama åt magar, och en av anledningarna är att regionens bästa kirurger befinner sig här. Det är kirurger som efter drygt 30 år av diverse krig och väpnade konflikter fått gott om erfarenheter av att operera vanställda ansikten och lemlästade kroppar. När freden kom och medelklassen växte var steget från krigsskador till ansiktsskulptering inte stort, och dessutom lukrativt.

»Ett traumatiserat efterkrigssamhälle präglat av ångest och rädsla för en osäker framtid göder en besatthet av det yttre. «

Men enligt sociologen Sarah Elizabeth Mallat vid American University of Beirut, handlar den libanesiska utseendefixeringen om mer än ett piffigt yttre. I » More than just another pretty face? Understanding motivations for plastic surgery among Lebanese female youth« skriver hon i stället om ett traumatiserat efterkrigssamhälle präglat av ångest och rädsla för en osäker framtid som i sin tur göder en besatthet av det yttre. Dessutom får det dåliga ekonomiska och politiska läget framförallt unga män att söka arbeten utomlands vilket leder till en sned könsfördelning. En undersökning från FN visar att det för varje ogift ung man i åldersgruppen 25-34 finns fem singelkvinnor. Män kan så att säga välja och vraka och »konkurrensen« på den så kallade äktenskapsmarknaden är otroligt tuff. Tar man dessutom i beaktning att kvinnor enbart utgör 25 procent av arbetskraften, så blir det sociala trycket i att hitta en partner än tydligare. En kirurg i Mallats studie säger att det skulle tagit en av hans patienter »30 år att hitta en man« om hon inte opererat sig.

Även på arbetsmarknaden är en kvinnas yttre en faktor. First National Bank, banken som erbjuder lån till skönhetsoperationer, menar att de tar ett slags socialt ansvar för kvinnor som vill arbeta. Det är svårare att få ett jobb om man inte ser bra ut (vad man nu menar med det), och för många är en operation en ekonomisk investering, hävdar de. Sarah Elizabeth Mallat skriver om ett libanesiskt »superkvinnekomplex«, generaliserar man så kunde kvinnor tidigare vara antingen snygga eller smarta, men i dag förväntas en kvinna vara både och, framgångsrik och vacker, välutbildad och välmanikyrerad.

Det är en otroligt snäv kvinnoroll jag som kvinna förväntas passa in i när jag är i Beirut. Utrymme för utsvävningar finns knappt och det är svårt att beskriva hur svårt det är att stå emot den sociala pressen. För frågan är om jag i dag skulle ha känt till rynka nummer tvås existens, om det inte var för den där sommaren i Beirut för tre år sedan.

Mona Masri är kulturjournalist och programledare för Obs i P1

Ottar går att beställa här!

Teckna en årsprenumeration och få en fin bokpremie!

Trevlig läsning!

Fler artiklar

Reportage

Proud boys inifrån

Experter menar att Proud Boys är en av USA:s farligaste, fascistiska organisationer. Ottar har följt den innersta kretsen på politiska

Insändare

»Israel förtjänar bättre«

Kristofer Åberg skriver replik till krönikan Pinkwashing säljer myten om Israel. Skribenten Shora Esmailian svarar direkt.