Om vänskap, relationer och smärta

»Totalt taktlös«, löd den hårdföra texten på baksidan till den första svenska utgåvan av Hervé Guiberts aidsroman från 1990. Omdömet syftade på det faktum att Guibert valt att göra en nära skildring av hur sjukdomen påverkade honom och vännerna, älskarna i de litterära, konstnärliga Paris-kretsar han tillhörde, varav filosofen Michel Foucault, i boken kallad Muzil, tillhörde den i särklass mest kända.

Foucault dog redan 1984 i sviterna av aids, något som hölls hemligt för de flesta. Sex år senare skulle Guiberts bok komma att ändra på det. Muzil är hans viktigaste vän, den han håller högst och ömsint följer med ögonen från sin balkong längre ner på gatan när han läderklädd sätter sig i bilen på natten med väskan full av kedjor och piskor på väg till en sexklubb i någon förort där han hoppas undgå igenkänning.

»Om en sjukdom som är lika queert överskridande som oförsonlig vad gäller vilka och hur den drabbar.«

Det är scener som säkert bidragit till skvallervärdet av boken, men valet att berätta har handlat om något annat, att stå upp mot den skam som ständigt omgärdar sjukdomen. När Guibert nu sitter vid vännens dödsbädd inser han att det är hans egen dödskamp som väntar, att det handlar om förberedelsen på att gå samma väg som vännerna. Det är den han nu måste förbereda sig för efter det egna sjukdomsbeskedet och han gör det medan han håller Muzils hand.

Det finns ingen tröst, men kanske finns något att hämta ur förbundenheten. Den som går igenom allt på grund av deras gemensamma öde.

Till vännen som inte ville rädda mitt liv är en avgörande skildring om aids, om kristallklara insikter, verkliga beskrivningar av vänskap, relationer och smärta, om en sjukdom som är lika queert överskridande som oförsonlig vad gäller vilka och hur den drabbar. Tillgången till bromsmediciner må i dag innebära att hiv på många platser inte längre innebär en dödsdom, men en kronisk sjukdom att leva med. Men oförstånd, oförsiktighet och ignorans omgärdar den likväl i ett samhälle som allt för ofta fortsätter vägra att skapa en relation till en sjukdom vi alla måste dela. Att boken nu blir nyutgåva ger den en chans att finna nya läsare — ta den!

Anna-Maria Sörberg