Samvetsfrihet - Denis Bocquet.jpg

Väggmålning samvetsfrihet i Bilbao
Väggmålning vid stationen Olabeaga i Bilbao, Spanien. Foto: Denis Bocquet

Samvetsfrihetens farliga gränslöshet

När personlig moral och religiösa övertygelser får styra inom vården hänger aborträtten på en skör tråd. Ottars chefredaktör Anna Dahlqvist skriver om en misstolkad och missbrukad rättighet som debatterats som aldrig förr de senaste dagarna: Samvetsfriheten.

Warszawa, Polen, 2014. En kvinna får besked om att barnet hon väntar har svåra skador. Hon vill göra abort, men chefen för sjukhuset säger nej. Att abort är tillåtet vid fosterskador spelar ingen roll. Sjukhuschefen lutar sig emot sin lagstadgade rätt att inte behöva ge en patient vård som strider mot hans religiösa övertygelse; Samvetsklausulen. Istället tipsar chefen om ett hospice där barnet kan få vård i livets slutskede. Han berättar inte att det finns läkare som skulle kunna utföra aborten och att det i sådana fall måste ske före vecka 25. Kvinnan tvingas fullfölja graviditeten och föder ett barn som sedan dör efter en vecka.

»Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet«. Samvetsfrihet är en mänsklig rättighet, enligt både FN-deklarationen och Europakonventionen. Argumentationen för att Sverige bör införa en samvetsklausul inom vården utgår från detta. Sverige lever inte upp till sina åtaganden på den punkten, enligt tre organisationer som i mars 2013 anmälde Sverige till Europarådets kommitté för sociala rättigheter; den internationella katolska organisationen FAFCE, svenska abortmotståndarna Provita och föreningen Kristna läkare och medicinstudenter.

Anmälan mot Sverige har legat på Europarådets bord i snart två år. Nu väntas beslut inom kort.  Europarådet ska ta ställning till en rättighet som missbrukas grovt runtom i Europa, en rättighet som begränsar kvinnors tillgång till abort, även när det är lagligt. Frågan är vad utgången kommer betyda för den debatt som nu förs och det initiativ som tagits lokalt den senaste tiden?

»Oönskat gravida behandlas som paria för att de vill göra abort. De tvingas gå från sjukhus till sjukhus för att försöka få den vård de har rätt till enligt nationell lag.«

Samvetsfrihet handlar om individens frihet att agera utifrån sin moraliska och religiösa övertygelse. Det är en rättighet, men – den får inte inskränka andra människors fri- och rättigheter. Enligt Europakonventionen får samvetsfriheten till exempel inte stå i vägen för »skydd för hälsa«, något som Europadomstolen tvingats påpeka i flera domar. Den (rang)ordningen fungerar nämligen inte i Europa idag.

I många europeiska länder är samvetsklausuler inom vården lagstadgat. De missbrukas frekvent. Oönskat gravida behandlas som paria för att de vill göra abort. De tvingas gå från sjukhus till sjukhus för att försöka få den vård de har rätt till enligt nationell lag.

I Italien hänvisar 70 procent av gynekologerna till samvetsfrihet när det kommer till abort och vägrar utföra vården. Konsekvensen blir att de som ska göra abort fråntas rätten till hälsa och diskrimineras, enligt Europarådets kommitté för sociala rättigheter som tog ställning till en anmälan mot Italien i våras. Vissa kan helt enkelt inte få en abort i tid om de inte kan resa till en annan del av landet, eller utomlands. I vissa fall hänvisar hela sjukhus till samvetsfriheten, trots att det är en rättighet som rör individen. Ett sjukhus har inte ett samvete.

I Österrike reser de få läkare som utför aborter med jämna mellanrum från Wien till Salzburg för att täcka upp för de läkare som inte utför aborter. I Slovakien och Polen rapporteras återkommande om problem med samvetsklausuler.

 

Sjukhuschefen i Warszawa i det inledande exemplet struntade i att hänvisa sin patient till en läkare som utför abort, något han var skyldig att göra. Istället tog han en utvidgning av samvetsklausulen i sina egna händer. I Norge diskuterades nyligen ett förslag som föreslår att allmänläkare ska slippa remittera patienter som vill göra abort vidare. I vissa länder i Europa vill vårdpersonal inte befatta sig med abort överhuvudtaget, varken informera eller följa upp.

Och var går gränsen? Vem kan bedöma var samvetsfriheten börjar och slutar? Den är ju högst personlig.

Sverige har valt att inte införa samvetsklausuler i vården. Den tidigare socialministern Göran Hägglund (KD) motiverade det när han i våras svarade på en interpellation från Julia Kronlid (SD). Han frågade sig hur vi ska kunna säkerställa kvinnors tillgång till abort i ett glesbygdsland som Sverige om vi öppnar upp för samvetsklausuler? Och han rätt - för var går gränsen? Vilken rätt har till exempel vårdpersonal som motsätter sig blodtransfusioner på grund av en religiös övertygelse i ett akut läge?

 

Den svenska hållningen har varit att vi kan upprätthålla samvetsfriheten utan samvetsklausuler. Sedan Hägglunds uttalande har kristdemokrater i två landsting, Kronoberg och Jönköping, lagt förslag om att införa så kallad samvetsvägran. Förslagen syftar till att kringgå den konsensus som präglat svensk sjukvård i modern tid – att all vård utgår ifrån patientens behov och önskan. De har mötts av hård kritik. 

Men Sverige är inte främmande för själva konceptet med att inte utföra uppgifter som går emot ens personliga moral. När allmän värnplikt fanns, fanns också vapenfri tjänst. Idén om samvetsklausuler kommer från början ifrån det militära: Ingen ska tvingas döda en annan människa om det strider mot en personlig övertygelse. Men att överföra detta resonemang till vården är att ta ett väldigt stort – och snett – steg.

Läkaren, barnmorskan eller sjuksköterskan har, till skillnad från de som omfattades av den allmänna värnplikten, inte tvingats in i yrket. Vårdpersonal ska kunna sätta sig själva åt sidan, inte kunna säga att: »Jag tycker den här personen har rätt till vård, men inte den här«. Ingen ska behöva fundera över om hen riskerar att bli bortvald som patient.

»Vårdpersonal ska kunna sätta sig själva åt sidan, inte kunna säga att: »Jag tycker den här personen har rätt till vård, men inte den här«. Ingen ska behöva fundera över om hen riskerar att bli bortvald som patient.«

I flera länder i Europa, liksom i USA, har samvetsklausulerna blivit ett verktyg för abortmotståndare. Samvetsklausulerna ger utrymme för påtryckningar från aggressiva lobbygrupper som kan hota med våld, och representanter för katolska kyrkan som kan hota med bannlysning. I ett litet samhälle kan risken att bli utfryst vara hotfullt nog för att inte genomgå en abort.

Frågan om samvetsklausuler i vården handlar ofta om abort, men inte alltid. Det finns också exempel på vårdpersonal som hänvisat till samvetsklausuler för att slippa hantera preventivmedel. Assisterad befruktning för samkönade par är ett annat exempel som kan bli aktuellt. Allt som berör abort, som fosterdiagnostik, information, remisser och eftervård skulle kunna pressas in i en samvetsklausul.

I USA finns det delstater som även ger apotekspersonal utrymme att hänvisa till samvetsklausuler och därmed kan de vägra att sälja preventivmedel, vilket också har inträffat. Mest förödande blir det för den person som behöver akut p-piller och tvingas söka sig vidare till nästa apotek, kanske till nästa stad, för ett preventivmedel som förlorar i effektivitet för varje timme som går.

I Frankrike har en grupp borgmästare försökt hävda rätten att inte behöva viga samkönade par utifrån samvetsfriheten. Borgmästarna fick avslag i landets högsta domstol. Idén är lika absurd i det sammanhanget som inom vården. Ska vi först enas om rättigheter för att sedan ta tillbaka dem under vissa omständigheter? Så att de som inte håller med, inte heller ska behöva respektera dem? Vad betyder de då? Tanken svindlar inför samvetsfrihetens möjliga gränslöshet.

 

Anna Dahlqvist är Ottars ena chefredaktör. 

Diskussionen fortsätter i nästa Ottar som är ”det stora abortnumret”. Håll ut till den 5 december! 

Kommentarer

Skarp genomgång och analys av ett aktuellt och problematisk problem. Tack för vettig läsning!

Du verkar ha missat en grej. Att vara gravid är i (de allra flesta fall) inte att vara sjuk.

Intressant artikel. Men den tar bara upp ena sidan. Problemet är lika stort åt andra hållet. När en ung tjej blir med barn och vill behålla det så får hon bara höra att hon ska göra abort (har hört den historian personligen). Ingen information över hur det kan komma att kännas efteråt. Att många mår väldigt dåligt efter en abort. Ni kan nog skylla på att det är samhällets syn som gör att hon mår dåligt, men jag tror att det kan komma en stor saknad efter barnet som bagatelliseras i dagens synsätt. Och precis som du skriver i artikeln när de inte kan få göra abort någonstans så blir det omvänt här. Tjejen får inte ens möjlighet att få behålla barnet utan sjukvården i princip tvingar henne till abort. Är det mer rätt?

Hej Anders,

Reaktionerna på en abort skiljer sig åt, men alla ska erbjudas kuratorshjälp. Och om en person som har gjort abort mår dåligt som en följd av det ska hen givetvis få hjälp. Lika självklart är att ingen ska tvingas, vilket också ingår i vårdpersonalens uppdrag - att inte lägga in värderingar eller åsikter. Men just denna artikel handlar om samvetsklausuler i förhållande till aborträtten. Vänliga hälsningar/Anna Dahlqvist

Likväl är du en patient när du söker vård - även om du tex föder barn, vilket inte heller är ett sjukdomstillstånd.

Om jag förstår detta rätt så gäller mänskliga rättigheter och samvetsfrihet i EU alla utom vuxna gravida kvinnor.

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.
Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!

Ottar i Qiozk