Sexualiserad arbetsplats

En eftermiddag i maj för snart fem år sedan befann jag mig i ett klassrum tillsammans med drygt 30 andra personer. Vi var i slutet av vår introduktionsutbildning för att få arbeta som sommarvikarierande kriminalvårdare på häkte.

Föreläsningen skulle behandla fenomenet »otillbörliga relationer«, och hur man som kriminalvårdare gärna får vara personlig med de intagna, men absolut inte privat. Enligt föreläsaren handlade det om att säkerheten inne på ett häkte eller en anstalt inte får äventyras, men också om förtroendet för Kriminalvården som myndighet.

»Jag får till svar att ›här fokuserar vi på normala relationer‹. Formuleringen förföljer mig de kommande åren.«

Under föreläsningens gång framkommer det att det anses vara ett stort problem att kvinnliga kriminalvårdare har relationer med de intagna. Jag räcker upp handen för att ifrågasätta både misstänkliggörandet av kvinnliga anställda och antagandet att alla är hetero. Jag får till svar att »här fokuserar vi på normala relationer«. Formuleringen förföljer mig de kommande åren, då jag mer och mer inser vad det innebär att som transmaskulin person arbeta i den starkt sexualiserade miljö som ett häkte utgör.

Narrativet om den kvinnliga kriminalvårdaren som faller handlöst för en fängslad man är väletablerat inte bara inom Kriminalvården som myndighet. Det är bara drygt fem år sedan Aftonbladet kunde kalla kriminalvårdsanstalten i Salberga för ett »sexnäste«, efter att det framkommit att flera vårdare haft relationer med interner. Förra året hade tidningen Vice ett stort reportage med rubriken: Why Do Female Prison Guards Keep Having Sex With Inmates?

Vad är det som gör att just berättelsen om relationer mellan intagna män och anställda kvinnor är så viktig att fortsätta berätta, både för medier och för myndigheten? Och vad innebär det för de anställda och de intagna?

Det övergripande målet med Kriminalvårdens verksamhet är att minska brottsligheten. Det vill säga, delta som en del i den statliga kontroll och övervakning av medborgarna som straffrätten utgör, och bidra till uppfostran av goda produktiva medborgare. Den senare uppgiften är det framförallt vårdarna som utför.

På myndighetens hemsida framgår det att yrkesrollen som kriminalvårdare går ut på att övervaka säkerhet och ordning, bevaka och visitera de intagna, samt genom motiverande samtal få dem att reflektera över sin situation.

Mycket av den forskning som gjorts om de sociala relationerna på anstalter utgår från den amerikanske sociologen Erving Goffmans teorier om »den totala institutionen«. En total institution är enligt Goffman en plats att bo och arbeta på, där många människor lever ett instängt och formellt administrerat liv tillsammans under en längre tid, avskurna från samhället utanför.

En av de viktigaste sakerna som utmärker en total institution är den obligatoriska splittringen mellan den stora grupp personer som lever på institutionen och har liten kontakt med världen utanför; de intagna, och den mindre grupp som övervakar och kontrollerar dem; personalen. Den senare gruppen befinner sig på institutionen enbart under arbetstid och är socialt integrerade i världen utanför institutionen.

Enligt Erving Gffman är det mest effektivt om personalen rekryteras ur högre samhällsklasser, eftersom det skänker legitimitet åt personalens makt över de intagna. I verkligheten är det svårt att leva upp till, eftersom medellönen för de vårdare som har daglig kontakt med de intagna ligger strax under 25 000 i månaden.

Goffmans teorier är användbara för att förstå vissa delar av komplexiteten i relationerna mellan interner och vårdare, och vårdarnas kontrollerande och fostrande uppgift . Men de förklarar inte fixeringen vid kön och sexualitet.

Jag stämmer träff med en vän och kollega. Hon identifierar sig som kvinna, men blir ofta läst som man, och vill inte figurera med namn. Jag frågar hur hon upplever vår arbetsplats.

– Jag känner mig ganska neutral, utan att veta exakt varför. En del intagna kan ju börja flörta med anställda och så. Inte med mig, men med kvinnor som läses som hetero och cis. Vissa intagna tror att jag är kille, och väldigt ung, och kan kommentera min ålder och ifrågasätta om jag kan jobba där.

»Den kvinnliga delen av personalen förväntas vara mer omhändertagande och snäll, komma med kaffe och nikotinplåster när de tänder av och så.«

Just känslan av att vara neutral känner jag igen, eftersom jag inte heller alltid läses som kvinna. Jag frågar om hon upplevt att hon fått specifika arbetsuppgifter på grund av sin könstillhörighet?

– Jag upplever inte att man får så mycket uppgifter specifikt. Förutom när det varit kvinnobrist på arresten och det kommer in en kvinna, då har jag fått åka ner och visitera någon gång. Men jag känner mig alltid nervös när jag ska göra det, att den som ska visiteras inte ska uppleva mig som kvinna.

Ett ambivalent könsuttryck ger en lättnad på vissa sätt, men skapar osäkerhet och otrygghet på andra. Jag upplever ofta att risken att utsättas för sexuella trakasserier eller oönskade inviter från män är betydigt större för kvinnor än för mig. Att bli »avslöjad« som transperson innebär däremot alltid en risk att utsättas för aggressivitet, alltifrån verbala ifrågasättanden till fysiskt våld. Det gäller också i min roll som kriminalvårdare.

Vad innebär det för kvinnor med ett feminint könsuttryck, i deras yrkesroll?

– Det som jag tänkt på mest är att när intagna behöver saker, så är det oftast den kvinnliga delen av personalen som förväntas vara mer omhändertagande och snäll, komma med kaffe och nikotinplåster när de tänder av och så. Men det omfattar inte mig alls.

»En riskfaktor anses vara att en medarbetare engagerar sig alltför mycket i en enskild fånge.«

Kvinnor i personalen förväntas alltså utföra extra uppgifter, för att mildra de negativa konsekvenserna av att vara inlåst. Men samtidigt får det inte gå för långt. I Kriminalvårdens egna riktlinjer kring otillbörliga relationer står det: «Det ska vara rätt balans i maktförhållandet mellan medarbetare och intagen«. En riskfaktor anses vara att en medarbetare engagerar sig alltför mycket i en enskild fånge.

Några dagar senare träffar jag en manlig före detta kollega över en middag, och frågar om han upplevt att hans könstillhörighet påverkat arbetssituationen?

– Jag ses ju inte som ett hot, det finns ingen misstänksamhet mot mig som person. Det gör ju att jag får en frihet som jag vet att tjejer inte får.

Hur märkte du av det?

– Ja, jag kunde prata med intagna och när det pratades om andra kollegor, då pratades det just om unga tjejer, inte om mig eller killar i min ålder. Det var mycket skitsnack om tjejer.

Under min tid som kriminalvårdare är det tre kvinnor som får sluta på jobbet på grund av att de misstänkts för att ha en otillbörlig relation med en intern. Ingen av dem har velat medverka i den här artikeln. Min manlige kollega hade slutat sin tjänst då, men berättar att när han arbetade som vårdare på den slutna anstalten Hall var det två kvinnor som slutade av den anledningen.

– I det ena fallet, även efter att hon fått sparken, så var det bara spekulationer, det var ingen som visste om det verkligen hade hänt. Hon hade tillbringat tid inne hos en kille med stängd celldörr, och det räckte.

– I det andra fallet var det hon själv som anmälde att hon fallit för en intagen, och slutade självmant. Och då minns jag att hon fick cred av personalen för att hon hanterat det så bra.

Det är uppenbart att det vilar mycket förväntningar på kvinnliga kriminalvårdare, och att det är en del av ett större mönster.

»Heterosexualitet och normativa könsuttryck spelar en viktig roll i den statliga kontrollen av människor även här.«

2011 släppes en amerikansk antologi med titeln Captive Genders: Trans Embodiment and the Prison Industrial Complex. Antologin visar hur rigida könsroller och en obligatorisk heterosexualitet är en viktig del i fängelsets, och därmed statens, kontrollerande och uppfostrande roll gentemot medborgarna. Transpersoner kan därmed, bara genom att korsa gränserna mellan två konstruerade binära kön, utgöra ett hot mot staten.

Men antologin belyser även hur den hypermaskulinitet som skapas kring intagna män och transmaskulina personer – där berättelsen om relationen till de kvinnliga kriminalvårdarna är en viktig del – är nödvändig för att möjliggöra den uppfostrande och kontrollerande roll som kriminalvården har.

Situationen i USA skiljer sig givetvis från vår svenska verklighet. Men det är tydligt att heterosexualitet och normativa könsuttryck spelar en viktig roll i den statliga kontrollen av människor även här. Och att det är arbetare, framförallt kvinnor, som utöver de intagna tar den största smällen för att upprätthålla den. De kvinnliga kriminalvårdarna förväntas spela rollen som både möjlig flickvän och omvårdande modersgestalt – så länge de håller sig på rätt sida om gränsen.

Sigrid Aliki är jurist och frilansskribent.