"Skägget är som en gravidmage"

Tomas Hemstad läser en matig coffe table-bok om ansiktsbehåring, men saknar djupare diskussioner kring skäggets subversiva kraft.

Skäggboken - stil, identitet, gemenskap beskrivs av förlaget Kalla kulor som ”en bibel för alla som är nyfikna på skägg” och gavs ut i september 2013.

Skäggbloggen är en hemskt trevlig blogg om hår som växer i ansiktet. Och som trenden är så blir populära bloggar snart böcker, så Skäggbloggen har blivit Skäggboken.

Det är en rakt igenom fin bok, fina bilder på fina skägg. Historisk kuriosa, skäggvårdstips och skäggvetenskap blandas med korta intervjuer med skäggiga män (och en kvinna och en transperson som inte definierar sig som varken man eller kvinna). Det är så att säga, som det ska i presentböckernas värld. Kanske blir det lite väl heterosexuellt ibland; trots att många bögar skymtar förbi utgår kapitlet ”Får män med skägg ligga mer?”, från att män med skägg vill ligga med kvinnor.

Och om jag hade fått önska fritt hade jag gärna sett några texter som problematiserade lite. För i pratminusen glimtar det till. ”Varje dag när jag möter människor på stan börjar de prata med mig om mitt skägg och känna på det. Det är som att ha en gravidmage som alla har rätt att ta på” säger en Christer Aronsson och man tänker att här hade vi väl kunnat stanna kvar ett tag. Vad är det med skägg som ger folk idén om att de har rätt att ta på det? Precis som gravidmagar och afrohår upplevs ett stort skägg som allmängods, något man får ta på, kommentera högt, eller tala om som om bäraren inte hör. Jag tycker precis som bikern Per ”Pida” Johansson i en annan av intervjuerna att uppmärksamheten oftast är trevlig, men de som skriker efter mig på gatan, hur tänker de?

Vad är det med skägg som ger folk idén om att de har rätt att ta på det? Precis som gravidmagar och afrohår upplevs ett stort skägg som allmängods.

Och vad skriker de? Om jag slår ut alla kommentarer jag får från okända människor om mitt skägg så blir det ungefär en om dagen. Ungefär 50 procent av dem är liknelser vid en känd person (ZZ Top, Jultomten, Marx, etc) medan den andra halvan är olika former av anspelningar på etnicitet eller religion. I Sverige var det ”taliban”. Här i Tyskland hör jag ofta ”salafista” från turkiska ungdomar. ”Shalom” och ”asalaam alaikum” är också vanligt, både som sarkasm och ärligt menat. Ibland är det svårt att veta.

Tre-fyra gånger har jag varit nära slagsmål med okända människor som tog sig för stora rättigheter. Jag blev utskälld på en nattbuss i Stockholm för att jag ”förnekade mina judiska rötter”. På pendeltåget i Berlin försökte några fulla män att använda mig för att trakassera en judisk kvinna bredvid mig (de läste mig som muslim). Den gången reste jag mig och knuffade bort dem från oss. Vi gick av på samma hållplats och de kom efter mig och skrek. Jag vände om och började gå mot dem, ilskan gjorde mig inte särskilt intelligent, och lyckades skrämma bort dem. Kanske för att jag har skägg, att jag därför ser ut som någon som skulle kunna utgöra ett hot?

Skägget blir en privat liten proteströrelse, ens alldeles egna ifrågasättande av utseendenormen och hur man bemöts när man bryter mot den.

”Jag kan inte låta bli att tycka att det är kul att det retar folk”, säger Christer Lundberg från Universal Poplab i en av intervjuerna och det är fingret på spiken för många av oss skäggiga. De gånger jag har funderat på att raka mig känns det som en eftergift. Som att om jag rakar mig så ger jag alla de som kommit med opåkallade goda råd (”du skulle se mycket yngre ut”), som ifrågasatt (”vad BETYDER egentligen ditt skägg”) och som förolämpat (”du ser ju livsfarlig ut”) mig rätt. Skägget blir en privat liten proteströrelse, ens alldeles egna ifrågasättande av utseendenormen och hur man bemöts när man bryter mot den. Detta skymtar förbi ibland i Skäggboken men blommar aldrig riktigt ut.

Den bästa intervjun är den med Mariam, en skäggig kvinna. Hon är den som verkligen lyckas berätta en känsla sitt utanförskap och de delade känslorna inför det. På en enda mening lyckas hon förmedla precis vad jag tänker runt att ha ett stort skägg som sticker folk i ögonen. Frågan är ”hoppas du på att inspirera folk”, och Mariam svarar:

- Ja men inte just till att odla skägg. Jag vill uppmuntra folk att utmana sina egna begränsningar, att göra det de verkligen vill och inte gömma sig.

 

Tomas Hemstad är frilansskribent och skrev texten ”Bakom skägget” i Ottars temanummer ”Hår” från 2008.

 

 

 

Kommentarer

Spännande vinkel på skäggets innebörd och som bokens förläggare tackar jag för rådet.

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.
Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!

Ottar i Qiozk