Rumpa_sepidar.jpg

Illustration Sepidar Hosseini

Skaka rumpa för feminismen

Rumpan har blivit en symbol för förkroppsligade, dekoloniala processer. Men hur kan twerking vara politiskt, och på vilket sätt är analen en sexualdemokratisk plats? Clara Lee-Lundberg kollar in twerkaktivism och går på dansskolan Kaxighetens universitet.

I videon Cosmic Ass står Fannie Sosa framför en grönskande regnskog med ett porlande vattenfall. Hon är iklädd beige korta shorts och top och har händerna formade som en triangel framför sitt kön. Hon uppmanar oss att sluta ögonen, ta kontakt med området runt livmodern och ställa oss bredbent.

Steg nummer två är att börja röra höfterna i det hon kallar »the infinit 8« och vara uppmärksam på den »medkännande sensualiteten« som växer fram. I nästa klipp ser vi Fannie Sosa bakifrån twerkandes (skaka rumpa) i olika kameravinklar till en hiphoplåt.

»Att skaka på rumpan är njutningsfullt, och en kropp som njuter är stark och mäktig.« 

Fannie Sosa är konstnär och aktivist med rötter i Argentina och Brasilien. Hon har sin bas i Paris där hon arbetar med en doktorsavhandling under namnet Twerk and torque: new strategies for subjectivity decolonization in the web 2.0 times (torque betyder vrid). Det är främst genom sina uppmärksammade performancevideor och välbesökta »twerkshops« som hon har blivit internationellt känd bland både dansare, aktivister och akademiker. 

Sosas budskap är tydligt: Att skaka på rumpan är njutningsfullt, och en kropp som njuter är stark och mäktig. 

 

Enligt Fannie Sosa är twerking – som har olika namn i olika länder; perreo i Puerto Rico, rebolar i Brasilien etc – en afrodiasporisk praktik som har utförts främst av kvinnor sedan flera hundra år tillbaka, och har använts både i fruktbarhetsriter, som »naturlig abortmetod« och som ett sätt att uttrycka sin sexualitet på. Fannie Sosa beskriver sig själv som en healer, men i stället för att använda örter, oljor eller kristaller så använder hon sig av rumpskakning.

Hon menar att det finns både en helande och en politisk kraft i att aktivera och ta tillbaka makten över sin skakande rumpa från den vita, koloniala överheten som antingen har försökt förtrycka eller appropriera dess uttryck.

»På Kaxighetens universitet, där dans och politiska diskurser går in i varandra, avlivas myten om att rumpskakande är något nytt och avantgarde.«

Taisa Machado och Sabrina Ginga, grundarna av dansskolan Kaxighetens universitet i Rio de Janeiro är inne på samma idéer som Fannie Sosa. På Kaxighetens Universitet lär de sina elever att vara stolta över sina kroppar, att ta plats och framförallt att aktivera och hylla sina rumpor. 

Machados och Gingas egna erfarenheter av att som svarta tjejer från favelan dansa till funk carioca musik, där mycket fokus ligger på rumpa och höfter, är att det tidigare ansågs som något vulgärt och fult.

Men i takt med att popartister som Beyoncé och Miley Cyrus (som blev starkt kritiserad för kulturell appropriering när hon twerkade på MTV-galan 2013) har satt twerking i rampljuset så håller funk-kulturen – som till stor del förbjudits av polisen i Rio eftersom den upplevs som marginaliserad och våldsam – på att bli accepterad igen. 

 

På lektionerna på Kaxighetens universitet, där dans och politiska diskurser går in i varandra, avlivas myten om att rumpskakande är något nytt och avantgarde. Här är de tekniker som lärs ut snarare en fortsättning på det historiska rumpskakandet som enligt Machado och Ginga har utövats av kvinnor över hela världen och i alla tider, inte bara på den afrikanska kontinenten. 

Att majoriteten av eleverna på Kaxighetens universitet är vita, välutbildade kvinnor är talande för hur twerking gått från att vara en afrodiasporisk, urban och ibland marginaliserad praktik till att bli en dansstil med »exotiska och spännande« konnotationer som lockar medelklassen till dansskolan.

»Twerking som ett kroppsligt, kraftfullt och svettigt verktyg i en dekolonial, feministisk kamp.« 

Taisa Machado och Sabrina Ginga tycker dock inte att detta är ett problem i sig. I stället ser de det som en mikropolitisk aktion att vita medelklasstjejer får höra en dekolonial* och antirasistisk diskurs* som de inte kommer i kontakt med annars. Och att de hittar nya sätt att använda sina kroppar på i en samhällsklass där rumpskakning är motsatsen till att vara intelligent och sofistikerad. 

 

De menar att genom rörelse och skakningar dekonstruera* tabun och trauman som finns kring rumpan och könsorganet är ett sätt för alla kvinnor, oavsett klass och hudfärg, att frigöra den vitala energi som finns just i bäckenområdet. Twerking som ett kroppsligt, kraftfullt och svettigt verktyg i en dekolonial, feministisk kamp. 

»Anus, detta emblematiska och stundtals omstridda hål som ofta är föremål för diskussioner om sexuellt tvång eller frigjordhet.« 

 

I twerking är skinkorna i fokus, fett och muskler som aktiveras och sätts i rörelse. Innanför, eller mellan skinkorna finns anus, detta emblematiska och stundtals omstridda hål som ofta är föremål för diskussioner om sexuellt tvång eller frigjordhet. En person som har intresserat sig för analen som en historisk plats för förtryck och kastration, och som lanserar idén om den »anala revolutionen« är den spanska filosofen och författaren Paul B Preciado. 

I boken Terror Anal y Manifiestos Recientes från 2013 beskriver han analen som en sexualdemokratisk kroppsöppning som alla levande människor har, och där de allra flesta kan känna sexuell njutning. Preciado börjar med att beskriva den franska filosofen och hbtq-aktivisten Guy Hocquenghems alternativa evolutionsberättelse, eller kastrationsberättelse. 

»Människorna skrämdes av den oändliga njutningspotentialen, av att kunna njuta av och med allt.«

Hocquenghem hävdar att vi varken föddes som män eller kvinnor, utan som en form bestående av vätskor, ben och geléer täckta av ett märkligt organ, vars tyngd och förlängning inte kan jämföras med något annat: Huden. 

Huden omsluter matsmältningskanalen och öppnar sig i dess början och slut genom två muskelhål: Munnen och anuset. I detta skede fanns inga skillnader mellan olika människor, vi var alla ett stycke hud som bara agerade utifrån tyngdlagens krafter, vi började i munnen och slutade i anus, skriver Hocquenghem i El deseo homosexual (Homosexuella begär, 1978). Men enligt Hocquenghems berättelse fanns för mycket symmetri mellan dessa kroppsöppningar. Människorna skrämdes av den oändliga njutningspotentialen, av att kunna njuta av och med allt, och började därför hitta former att kontrollera sig själva och andra. Människan började rita upp kroppen, bestämma vad som var innanför och utanför, avgöra vilka områden som var privilegierade och vilka som var marginaliserade.

Hocquenghem menar att det var nödvändigt att »kastrera anus«: För att den sexuella energi som annars kunde flöda fritt där istället skulle omvandlas till hederlig och sund manligt kamratskap, till språkliga utbyten, kommunikation, publicitet och kapital.

 

Paul B Preciado placerar Guy Hocquenghems evolutionsberättelse mitt i vår homofoba, heteronormativa samtid och beskriver hur den heterosexuella mannens anus har upphört att vara ett sexuellt organ och endast ses som ett avföringshål, ett ärr efter kastrationen. Det är det pris som kroppen betalar för att få tillhöra den heterosexuella, manliga regimen. 

Det kastrerade anuset är en »organisk garderob« (garderob, som symbol för att inte komma ut som homosexuell) hos den heterosexuella mannen. Preciado skriver en slags fortsättning på Guy Hocquenghems teorier och avslutar med en uppmaning inför det han kallar anus-revolutionens första dagar: Kollektivisera ditt anus. Som vapen är det ganska modest men dess möjligheter till aktion är lättillgängliga och oändliga.

»Skaka rumpa i det rasistiska, sexistiska och homofoba samhällets ansikte. Det är väldigt skönt.«

Att kroppen är politiskt laddad och att vissa kroppsdelar och rörelser upplevs som mer provokativa och obekväma än andra är »old news«. Men att rumpan nu träder fram, inte som estetisk fetisch eller modedetalj som vi har sett de senaste åren, utan som ett levande, organiskt verktyg för dekoloniala, feministiska, sexualrevolutionära processer är uppfriskande och utmanande.

Låt oss göra som eleverna på Kaxighetens universitet; Skaka rumpa i det rasistiska, sexistiska och homofoba samhällets ansikte. Det är väldigt skönt, jag lovar.

 

Text Clara Lee-Lundberg, journalist, koreograf och aktivist.

Bild Sepidar Hosseini 

 

ORDLISTA

Twerk = En sammansättning av de engelska orden twist (vrida) och jerk (ung. rycka). 

Dekolonial = En process som vill synliggöra, utmana och kritisera förtryckande maktstrukturer, idéer och ideologier som härstammar från en kolonial välrdsordning. 

Kulturell appropriering = (från engelskans cultural appropriation, CA). En term som beskriver maktförhållanden i fråga om att nyttja och utnyttja kulturella uttryck. Ofta syftar det till att beskriva när en person som tillhör en kultur av hög status anammar något från en kultur av lägre status.

Diskurs = Begrepp som används för att beskriva en formell diskussion eller debatt.

Dekonstruera = En vetenskaplig term som kan sägas innebära att analysera bilder, texter eller händelser och finna dess inneboende motsättningar. Att något kan ha flera olika betydelser beroende på vilken tolkning en gör.

 

Teckna en årsprenumeration och få en fin premie!

Trevlig läsning!

 

 

 

Ur nummer: 

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.
Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!

Ottar i Qiozk