Världens kanske första lesbiska action-komedi-musikal

Ramberättelsen i den lesbiska action-komedi-musikalen Dyke Hard handlar om ett avdankat rockband som ger sig ut på en road trip på väg till ett Battle of the bands i storstaden. På vägen möter de alla sorters olika äventyr i en resa som tar inspiration från i princip alla genrer.
– Vi är tre personer som har skrivit manuset. Jag, Martin Borell och Alexi Carpentieri. Vi tittade väldigt mycket på film tillsammans,dels på all hbtq-film vi kunde komma över men också på genrefilm, som b-film, skräck, action, sci-fi och motorcykelfilm. Vi älskar verkligen genrefilmer, men det var i regel mycket hetero och många dåliga kvinnoroller. Vi ville ta det bästa från queer-film och det bästa från b-film och göra en egen, säger Bitte Andersson.

Hur skulle du beskriva filmen?
– Som en lesbisk action-komedi-musikal med inslag av science fiction.

Har du något sexualpolitiskt syfte med filmen?
– Ja, visst! Så klart! Den är ju tänkt som någon slags motgift mot all våldtäkt som är så vanlig, särskilt i genrefilm. I USA är det väldigt känsligt med sex på film, men samtidigt känns det som att alla är sexfixerade och då verkar det som att frivilligt sex är mer stötande än våldtäkt. Och då används våldtäkt som ett sätt att visa mycket naket och sex, fast det inte är sex. Vi har ganska mycket sexscener i Dyke Hard, men poängen är att de ska vara roliga och stärkande för kvinnor och transpersoner. Att helt ta bort sex tror inte jag rår på de här våldtäktsbilderna, utan man kanske måste få en positiv motbild. Det är framför allt en av huvudrollerna som har väldigt mycket sex. Det är ingenting som handlingen kretsar runt, filmen handlar mest om hur rockbandet försöker ta tillbaka sin forna glory. Sexet har inget symbolvärde och är ingen nyckelgrej, men det är mycket sex.

Filmen är ju queer, men också genreöverskridande. Är det queert med genreöverskridande?
– Jag ville ha en lärare på konstfack som mentor när vi skrev manuset till filmen. Men han tackade nej och sa att »This is a complete mockery of good taste«. Även om han inte ville hjälpa mig kände jag mig ändå hjälpt av den kommentaren. Det kanske är queer, att inte sträva efter de kvalitetskriterier som är allmänt rådande, de är ju väldigt godtyckliga och utgår från en specifik samhällsgrupp.

»Vi har ganska mycket sexscener i Dyke Hard, men poängen är att de ska vara roliga och stärkande för kvinnor och transpersoner.«​

Hur hoppas du att filmen ska tas emot utanför queerkretsarna?
– Den har premiär på Stockholms filmfestival och det är ju inte den publik vi hade i åtanke när vi gjorde filmen, men vi är förstås superglada. Jag tänker att det är möjligt att filmen är lite svår att ta till sig om man är helt främmande för genrefilm eller b-film. Det känns som att man måste ha en positiv grundinställning till saker som inte är perfekta och att man inte tycker det är dåligt per automatik.

Kommer du att gå vidare med filmskapandet?
– Nej, faktiskt inte. Jag är egentligen serietecknare, eller i alla fall aspirerande. Jag har alltid haft superextrem prestationsångest när det kommer till serier och den här prestationsångesten är också ett driv som får alla andra medier att verka skitenkelt: ”Jag gör en film! Who cares?”. Men med serier får jag kämpa. Men nu har jag fått stöd för konstnärsnämnden för att rita ett seriealbum så nu är det skrivet med mitt blod, nu måste jag rita.

Dyke Hard har premiär den 8 november och en trailer går att se här.

Hugo Ewald