Madonnas adoption av lille David Banda från Malawi i oktober 2006 fick världen att gå igång. En inhemsk rättighetsgrupp på plats bestrider adoptionen, bloggare anser att Madonna borde ge den biologiska pappan möjlighet att fostra sitt barn. Själv åkte Madonna tillbaka till Malawi nu i april, med sin nya son och pressen i släptåg, för att öppna ett center för 4 000 föräldralösa barn, som hon startat via sin gräsrotsorganisation ”Raising Malawi”. Om sin adoptivson säger hon att pojken aldrig fick besök på barnhemmet, och att pappan visste vad han gjorde när han sa ja till adoption.
Vad är det i Madonnas agerande som väcker känslor inom oss? Att hon gjorde något för att dämpa de samvetskval som många av oss har, men inte gör något åt? Att hon har möjlighet att köpa ett barn ut ur fattigdom? Att det är ”fel” sätt att idka välgörenhet?
Och vad ska vi andra i den rika västvärlden göra av vårt världsamvete – om vi nu har något? Badda pannan med biståndspengar, köpa en ny väska, byta kanal när flyktinglägren strömmar förbi.
Ottar vill sätta fokus på det vi sällan talar om, för att det är så svårt, men som ständigt kantar vår vardag: Vetskapen om orättvisorna i världen. Skulden och ansvaret.
Vi sätter fokus på de normer som tvingar många kvar i fattigdom. Sven Lindqvist skriver i det här numret att det är med våldet som västvärlden behåller sin makt och rikedom. Men det är också det dagliga hotet om våld som får aidsaktivisten Patricia att gå med på de upprepade våldtäkterna hon utsätts för i Sydafrika. Det är det kulturella våldet och normer som gör att småflickor könsstympas, småbarn gifts bort och homosexuella sätts i fängelse.
Och vi då? När vi väljer bort den jobbiga dokumentären på tv och susar förbi kåkstäderna på lyxiga julsemestern. Är det inte ett slags våld mot det barn vi en gång var? Och de människor vi skulle kunna vara?
Carolina Hemlin, chefredaktör
Ylva Bergman, chefredaktör
