Vad hände med unisexkläderna?

För ett decennium sedan var könsneutrala barnkläder ett hett diskussionsämne. Brittiska och amerikanska tidningar skrev om den »skandinaviska trenden« som fick genomslag på den internationella marknaden. Tio år senare har den uppmärksamheten lagt sig, och i dag pratar vi inte så mycket om unisexkläder för barn – inte ens på hemmaplan.

Skälen till att debatten har tystnat är motsägelsefulla. Från modebranschens sida menar man att unisexmodet numera är en naturlig del av sortimentet, särskilt för babykläder. Många av klädkedjorna har luckrat upp gränserna mellan pojk- och flickavdelningarna, lanserat återkommande unisexkollektioner – ja, till och med tagit till sig av kritiken om att småbarnkläder som riktar sig till flickor tenderar att vara betydligt tajtare än pojkkodade kläder.

 – Vi har en gemensam passformsstrategi upp till den storlek där kroppens form börjar påverka plaggets konstruktion, säger Lindex varumärkes- och produktchef Elisabeth Hedberg. Stina Victorson, marknadsansvarig på unisexpionjären Villervalla, upplever att sociala medier har spelat en roll i att »det som en gång sågs som utmanande mot normen är i dag för många en självklarhet, vilket säkert kan göra att debatten om könsneutrala kläder inte är lika aktuell längre«.

»Vi har en tjej som vill ha Spiderman och då måste vi köpa kalsonger från killavdelningen.«

Andra menar att modeföretagen gör för lite. När jag ställer en fråga om könsneutrala barnkläder i ett nätforum för genusmedvetna föräldrar är svaret nästan entydigt: här tycker man att utvecklingen har stagnerat, eller till och med gått bakåt. »Jag tycker att det går trögt. Vi har en tjej som vill ha Spiderman och då måste vi köpa kalsonger från killavdelningen […] Det borde verkligen inte vara så här år 2025«, skriver en förälder.

En annan menar att vissa kedjor har skärpt till sig medan andra har långt kvar: »Kappahl och H&M är ju fruktansvärda att handla på. Det ska sättas små spetskragar, volanger på axlar och olika utsmyckningar på så kallade flickkläder redan från de minsta storlekarna, till och med på strumpor!«.

Att debatten har tystnat beror också på att de politiska vindarna har vänt. I samband med regeringsbildningen i oktober 2014 förklarade statsminister Stefan Löfven att den nya regeringen skulle vara en feministisk regering där »hämmande könsroller och strukturer ska bekämpas«. Jämställdhet och normkritik var högt på den politiska dagordningen och föräldrar som klädde sina barn i enlighet med dessa värderingar sågs som moderna och framsynta, förklarar Fanny Ambjörnsson, genusvetare och författare till boken Rosa: Den farliga färgen.

– Folk var intresserade av feministiska frågor rent generellt. Då sattes också frågan om barn och barnkläder under lupp och det som tidigare sågs som fullständigt naturligt – att vi sorterade upp barn utifrån kön – ifrågasattes genom en politiska agenda.

Kriz Henkel, jämställdhetskonsult och en av författarna till den hyllade boken Ge ditt barn 100 möjligheter i stället för 2 (2009), minns hur hon i början av 2010-talet blev inbjuden till ett stort köpcentrum i Sundsvall för att prata om jämställd butiksskyltning. Hennes förslag om att lägga alla barnjeans på samma ställe i butiken möttes av nyfikna frågor.

– »Wow, kan man göra så? Vad kommer att hända då?«. Det var jättekul. Dels tyckte jag att det var häftigt att jag bjöds in till en sån utbildning för butiksägarna, men också att det fanns den här lekfullheten bland deltagarna. Det var inget farligt, utan mer »kul, då kommer vi att prova det«. Man var inte så himla rädd för jämställdhet.

I dag är läget ett annat. En orolig omvärld och en kraftig högersväng i politiken har lagt sordin på samtalet. Genusvetenskapen nermonteras på lärosäten runt om i världen, och den som skyltar med sin feminism i offentligheten riskerar att bli uthängd och utsatt för näthat. Det påverkar inte bara diskussionen om könsneutrala kläder, utan också hur vi handlar.

– Under perioder av oro, som pandemi eller krig, ser vi att kunderna ofta väljer mer traditionella färger och mönster. I lugnare tider ökar nyfikenheten på mer lekfulla uttryck, säger Elisabeth Hedberg på Lindex.

Hon får medhåll av Louise Wallenberg, professor i modevetenskap:

– I tider av konservativ och restriktiv politik är genus ett jätteproblem. Då får det bara finnas två sorter, det handlar om könsskillnad som basis för allting. I tider av lite mer politisk öppenhet och vilja till förändring och inkludering och demokrati, då luckras det upp och då är vi mycket mer tillåtande, säger hon.

»Historiskt är idén om pojk- och flickkläder relativt ny. Långt in på 1800-tal klädde föräldrar sina barn i likadana kläder, oavsett kön.«

Det finns också en koppling mellan tystnaden kring könsöverskridande barnkläder och den polariserade transdebatten. Förut kunde den som lät sin pojke gå till förskolan i klänning avfärdas som lite märklig – i dag kan det vara ett rött skynke för dem som upplever att könsbekräftande vård har krupit alltför långt ner i åldrarna. Genusvetaren Fanny Ambjörnsson menar att den debatten blir särskilt komplicerad eftersom det finns feminister på båda sidor av skranket.

– Man kan inte längre säga att uppluckrade könsgränser är något som alla feminister ställer sig bakom. Transfrågan har blivit en vattendelare. Historiskt är idén om pojk- och flickkläder relativt ny. Långt in på 1800-tal klädde föräldrar sina barn i likadana kläder, oavsett kön.

– De hade precis samma lilla klänning och underklänning och underbyxor. Och detta hade de på sig ganska långt upp i åldrarna. Barn fick vara barn innan de skulle könsmarkeras, säger modevetaren Louise Wallenberg.

En viktig orsak till att pojkar och flickor började kläs olika var industrialiseringen, som gjorde kläder billigare och mer varierade. För en växande medelklass blev det en statusmarkör att ha råd att klä sina barn som små vuxna, enligt rådande könsroller.

Ur 1970-talets svenska jämställdhetsdebatt föddes Polarn o. Pyret, som stod för en mer lekvänlig och hållbar syn på barnkläder. Deras randiga signaturplagg kunde bäras av både föräldrar och barn, oavsett kön, och utgjorde startskottet för en debatt som sedan dess har böljat fram och tillbaka. I dag sitter köpsuget efter könade barnkläder – gulliga volangklänningar och tuffa hängselbyxor – ihop med en fast fashion-logik som präglas av rovdrift på naturresurser och bråddjupa klimatavtryck.

– Snabbmodekedjorna tvingas bränna och förstöra och skeppa iväg sin skit till ett land långt, långt borta, för de får det inte sålt. De överproducerar så otroligt mycket. Och det är så mycket kemikalier och så mycket icke-nedbrytbara material i de här kläderna. Det är en katastrof, säger Louise Wallenberg och fortsätter:

»De här billiga kläderna får ju oss att känna att vi är rika. Men det är någon annan som blir rik.«

 – De här billiga kläderna får ju oss att känna att vi är rika. »Jag kan köpa två brallor i morgon om jag vill, tre t-shirts på lördag«. Men det är någon annan som blir rik. Vi måste värna om det vi har och köpa god kvalitet som håller. Och så behöver vi folk med mycket pengar som går in och hjälper till, riskkapitalister som verkligen vill stötta en förändring. De som har tjänat pengar på systemet måste ge tillbaka.

Men det finns hopp om den unga generationen. Louise Wallenberg berättar om en grupp 17-åringar som hon träffade i våras för att prata mode, hållbarhet och vikten av att laga kläder så att de håller längre. Många i gruppen sydde själva, men gick också på klädjakt i sina föräldrars garderober.

– De plockade något ur mammas garderob och något ur pappas garderob och så satt de ihop det. De sydde egna outfits och de tog det gamla som föräldrarna inte längre använde, sydde om så att det skulle passa dem. Det är ju fantastiskt – de vägrar vara en del av modesystemet som går ut på att handla nytt hela tiden och följa trenderna.

Om entusiasmen har pyst ut ur barnklädesdiskussionen så är den desto mer närvarande på röda mattan. När manliga stjärnor som Pedro Pascal, Colman Domingo och Harry Styles klär upp sig för kamerorna tar de sig an konventionella könsroller med sprallig trots.

Billy Porter, från tv-serien Pose, gjorde succé på Oscarsgalan 2019 när han bar en svart sammetssmoking som nedanför midjan förvandlades till en böljande balklänning. Timothée Chalamet väckte uppmärksamhet på filmfestivalen i Venedig 2022 när han gick på röda mattan i en blodröd byxdräkt med bar rygg.

»Det är fantastiskt att vissa av dessa manliga idolerna faktiskt leker med och utmanar genusgränserna.«

Kjolen har blivit ett allt mer accepterat galaplagg även för män, och har burits av så vitt skilda celebriteter som Pete Davidson, Oscar Isaac och Brad Pitt, och de senaste åren har var och varannan nominerad cis-man (från Robert Downey Jr till Brendan Fraser) burit stora, blingiga broscher på kavajslaget under galasäsongen.

– Det är fantastiskt att vissa av dessa manliga idolerna faktiskt leker med och utmanar genusgränserna och suger åt sig av feminina uttryck. I en amerikansk kontext blir Hollywood, eller populärkulturen, så otroligt viktig när allting annat stänger ner, säger Louise Wallenberg.

Författaren Kriz Henkel tror att den tydliga glädjen i röda mattan-männens lek med normer kan inspirera oss till samtal – och mod.

– Jag brukar säga till mina barn, »vilka ser glada ut?« De högerextrema, ser de glada ut? Har de roligt? Har du någonsin sett Putin eller Donald Trump skratta? Svar nej. Om man drivs av hat så får man ett sånt krympt liv. Men den här fashionistan på röda mattan, han är ju »happy happy«. Det är superhäftigt, att våga vara helt sig själv.

Karin Svensson är frilansjournalist