De går i täten för den toxiska maskulinitetens resning

Det är männen. Dragningen till dom. Eller som en vän sa på en middag häromveckan: »jag kommer inte ur det svarta hålet«. Han kan inte sluta med ett omättligt nattsurfande i spåren av mordet på den amerikanske högerextremisten Charlie Kirk.

Jag förstår honom. Det är en magnet: kanalerna, analyserna, trådarna. En våldsam actionrulle som ständigt överträffar sig själv. De vill så mycket – männen. De som driver den amerikanska och europeiska tech-ekonomin, en modern form av fascism som vill dominera allt. Och på vägen rasera allt. Förinta varje gnutta av feminism, människor som behöver, tanken på svaghet – i meningen omsorg, social rättvisa, »genustjafs« och könsoklarheter.

»Maskulinitetsrörelsen är ’00-talets mest effektiva identitetspolitik’. En manosfär som är överallt – bloggar, sociala forum, Youtube-kanaler.«

Den vita konservativa mansrörelsen utgör numera identitetspolitikens grundbult. Eller som Lucas Gottzén beskriver den i ett av många kraftfulla forskarbidrag i nyutkomna antologi Striden om genus: Maskulinitetsrörelsen är »00-talets mest effektiva identitetspolitik«. En manosfär som är överallt – bloggar, sociala forum, Youtube-kanaler.

Enade kring något de tycks ha förlorat, radikaliserade inför något de kallar ett faktum:  världen har blivit kvinnocentrerad. En reaktiv och destruktiv rörelse och som Gottzén påpekar hamnar i det som statsvetaren Wendy Brown kallar baksidan av identitetspolitiken. När en rörelse tappar kritiken mot den ekonomiska politikens utsugande effekter och förblir förbittrad och navelskådande.

»Krisande maskulinitet har poppat upp regelbundet sen 1700-talet. Men den vi ser nu är ny i sin form.«

MAGA, Incels, Men going there own way. Här finns en mylla i olika grader av kris. Nu är visserligen fenomenet män i kris inte något nytt, som idéhistorikern Helena Hill påpekar i samma antologi. Krisande maskulinitet har poppat upp regelbundet sen 1700-talet.

Men den vi ser nu är ny i sin form och definitivt mer glorifierad än de föregående. Och den har enorm nytta av det spöke som idag förenas inom ett allt vagare begrepp kallat »genus«. En utveckling med en lång och för många, numera rätt bekant historia bakom sig.

En historia som kan spåras till Vatikanens idoga arbete med att befästa könsnormer och konservativa åsikter om sexualitet sedan 1990-talet. Det var då de postmoderna, radikala tankarna om sexualitet och kön som fått fäste hos många av oss hade nått mörkermännen.

Medan några av oss gjorde tidningar på queertema, läste feministiska tänkare och kände ett visst hopp så började Vatikanen brevbombardera familjeorganisationer, politiker och andra konservativa nyckelpersoner i Europa och USA om hotet från en »genusteori«.

Queerteorier, för de var definitivt fler än en, ingav kraft hos många. Och sen kom den globala kvinnokonferensen i Beijing 1995 där ett gäng lesbiska aktivister fick en liten skjuts framåt. De som påtalade vikten av att feminismens kamp också borde inkludera könsöverskridande och sexuella minoriteter, lokalt och globalt. Något som antologins redaktörer tecknar bakgrunden till i Striden om genus.

Mörkermännen såg mer rött. Och så där har det fortsatt. Ett steg framåt skapar omfattande och reaktionär mobilisering bakåt.

Men en sak framstår som tydligare än något annat när man kastar en blick i backspegeln. Ingen kommer undan 1990-talet – om vi ska förstå hur vi hamnade där vi är nu, med Elon Musk, Peter Thiel och Andrew Tate i täten för maskulinitetens resning. 90-talet var en märklig tid med bästsäljande böcker som Män är från mars, kvinnor är från Venus, och den nya grabbigheten fångad i livsstilsmagasin som Slitz och Café – som Helena Tolvhed analyserar i antologin.

»Det är i spåren av 1990-talets ekonomisering vi befinner oss. Ett postfeministiskt eller rentav postgaytillstånd.«

Många av oss må ha skrattat åt könskonservatism och överdriven essentialism back then. Men det skedde medan marknadslogik och kapitalism drog åt snaran allt hårdare – vandrade vidare in i varenda liten vrå av samhället, politiken, rummen och in i våra huvuden.

En tid som journalisten och Aftonbladet-redaktören Karin Petersson fångande ringar in i sin nyutkomna Förbannelsen som »det ljusa årtiondet med det stora mörkret«. Det är i spåren av 1990-talets ekonomisering vi befinner oss.

Ett postfeministiskt eller rentav postgaytillstånd där marknaden tar oss allt längre bort från politisering av de frågor vi egentligen drömmer om och delar – och förvandlar det till livsstil.

En tid där också sexualiteten blir privat. Något som Peter Thiel, tech-fascist, mångmiljonär och spindel i nätet i våra nya Trump-tider, utgör ett ypperligt exempel på. Det var han som under 90-talet stämde en tidning för att han blev outad och fick den att gå under.

»För män, av män. Välkommen till homonationalismen 2.0.«

Problemet är inte att de skrev att han är bög. Det är han helt öppen med. De antydde att det är något politiskt, när det i själva verket bara handlar om ett fritt val. Det är en privat angelägenhet. Så knyts 90-tal ihop med marknad och homofrågor.

För män, av män. Välkommen till homonationalismen 2.0.

Anna-Maria Sörberg är frilansjournalist och författare.